Släpp mitt folk

Litens blogg skriver följande. En länk till bloggposten hittar du här.

”Släpp mitt folk”

Kyrkopolitiskt manifest för kyrkans frihet

1 - Bakgrund

Genom kyrkohistorien har det pågått en ständig kamp mellan den världsliga och den andliga makten. I och med reformationen fick Gustav Vasa sin egen kyrka i Sverige och behövde inte ta hänsyn till den världsvida (katolska) kyrkan. Idag har kungen inte mycket makt i Sverige, men det är fortfarande så att staten kontrollerar kyrkan. När Svenska kyrkan skildes från staten, var det partipolitikerna som skrev den nya kyrkoordningen, och nu har staten kanske ännu större makt över kyrkan. Förutom Lag (1998:1593) om trossamfund regleras Svenska kyrkan av  
Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan:

”1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.”

Av denna lag att döma är det alltså staten som bestämmer över Svenska kyrkan. Här har man bestämt över vilken bekännelse kyrkan skall ha, och hur kyrkan skall organiseras.

Den ”demokratiska organisation” som här befästs har länge bestått i att de politiska partier som finns i regering och riksdag också styr Svenska kyrkan genom Kyrkomötet. Även om det finns flera kyrkor i andra länder som också har en demokratisk uppbyggnad, är det bara i Sverige som nationalkyrkan så tydligt styrs av politiska partier.

När alltså regeringspartierna kommunicerar med Svenska kyrkan, kommunicerar de med sig själva.

Under långa tider har svenska medborgare gått till valurnorna och röstat på sitt parti i val till Riksdagen, Landstinget, Kommunen och Svenska kyrkan. När man lägger sin röst i kyrkovalet gör man kanske inte det så medvetet. Detta bevisas av det oerhört låga valdeltagandet, särskilt då kyrkovalet inte skett samtidigt som övriga val. Ungefär 10-11% procent av de röstberättigade väljer att rösta i detta val (som kostar ca 150 miljoner kronor att genomföra). Ändå kallar kyrkopolitikerna sig för folkvalda och menar sig ha rätt till större inflytande än bl.a. prästerna (svartrockarna), vilka väl bör förmodas komma ur den gudstjänstfirande församlingen (Guds-folket) och som har låtit viga sina liv till Gud och Hans kyrka.

De politiska partierna styr i församlingarna, på stiftsnivå och nationell nivå. Det är ingen hemlighet att kyrkorådsledamöter sällan går i kyrkan på söndagar, och det är klart att Svenska kyrkan på alla nivåer påverkas av ett världsligt styre. Detta också i syfte att sekularisera svenska folket.

På alla nivåer finns numera partipolitiskt obundna grupper och nomineringslistor. Inte sällan vinner dessa grupper stöd i församlingar, men det händer lika ofta att de partipolitiska grupperna (m, s, v, c…) går samman och bildar majoritet. Det vill säga oheliga allianser i dess rätta bemärkelse. Det bör väl inte råda några tvivel om att syftet med lagen om Svenska kyrkan och det sk demokratiska styret är en ren och skär ockupation av Svenska kyrkan.


2 - Vad motiverar kyrkans frihet?

Först och främst måste Svenska kyrkan stå fri att fira sin gudstjänst inför sin Gud och Herre, i Jesu Kristi namn, för kyrkans egen skull. De döpta troende måste få lyssna till Guds ord, förkunnat rent och klart. De har rätt att få ta emot och leva i kyrkans sakrament, rätt förvaltade enligt apostolisk tradition.

För det andra mår Sverige bättre av att rymma flera olika starka röster. Istället för att ett parti med majoritet i Riksdagen oemotsagt kan genomföra vilka beslut som helst, bör Svenska kyrkan kunna vara en profetisk röst för rättfärdighet och rättvisa. Ett samhälle som vågar släppa fram olika röster är ett starkt och rikt land.

För det tredje är Sverige ett kristet land. Man kan i och för sig hävda att Sverige är mycket starkt sekulariserat (av ovan angivna anledningar), men i jämförelse med länder som bygger på andra religioner kan vi tydligt se hur Sverige i grunden vilar på Guds bud och kristna traditioner. Vi har ett kors på vår fana, vi firar Jul och S:ta Lucia. Vi har kristna helgdagar i våra almanackor. Den kristna tron är en säker grund att bygga ett samhälle på. Vill man byta ut denna grund kommer man medvetet eller omedvetet välja en annan grund, som i sin tur är utbytbar, och detta kan sluta var som helst. I ett kristet land ryms förstås andra religioner, eftersom religionsfrihet är en kristen princip.


3 – Vad bör göras?

Lagen om Svenska kyrkan bör tas bort. Samma lag som gäller för andra trossamfund bör gälla för Svenska kyrkan.

Regeringen bör besluta om att avsluta ockupationen av Svenska kyrkan (Detta beslut kommer ju aldrig tas i Kyrkomötet, eftersom de som sitter där vill sitta kvar). Man bör bli tydlig i principer om religionsfrihet i vårt land. Politiska partier får inte styra religiösa samfund.

Det låga valdeltagandet och svårigheterna att få fram namn på nomineringslistorna gör gällande att hela systemet bör ses över. Istället för nomineringsgrupper bör vi införa personval på alla nivåer.

Medlemmar i Svenska kyrkan får rösta på dem i församlingen som ofta deltar i söndagens gudstjänst (Detta kan t.ex. regleras genom någon form av aktivt medlemskap). De som får flest röster kommer att utgöra församlingens Kyrkoråd som leds av kyrkoherden.

Ur kyrkoråden väljs ledamöter till Stiftsfullmäktige, och ur Stiftsfullmäktige väljs ledamöter till Kyrkomötet. Kyrkomötet bör till stor del bestå av präster och teologer. Biskoparna (som nu inte ens har rösträtt!) bör ha mycket större inflytande och på något sätt leda Kyrkomötet.

Till att börja med bör alltså staten släppa kyrkan fri, och inte låta politiska partier ställa upp i kyrkovalet. Med nuvarande kyrkoordning och valsystem för övrigt kan man ändå genomföra personval. När detta är gjort kan Svenska kyrkan formera sig hur den vill och börja återupprätta bl.a. den episkopala strukturen.

Så säger Herren: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. (2 Mos 8:20)