Den stora traditionen - del V

Den romerske ärkebiskopen Fulton J. Sheen

Det krävs inte mycket för att sörja när kyrkligheten efter 1968 kom att begrava vissa av de kyrkliga bruk som verkligen var ett uttryck för en genuin traditionalism. Alltså ett bruk som givits av fäderna och lämnats till barnen i en oöverskådlig kedja från urkyrkan till våra dagar. Ett sådant bruk som man övergivit hör till den prästerliga dräkten nämligen bruket av ferraiuolon. Vad är då detta kan vän av ordning fråga sig? Svaret är enkelt det rör sig om prästen svarta kappa. I Sverige är plagget mest förknippat med den schartuanska fromheten. I den romerska kyrkan torde bruket numera närmast vara begränsat till hierarkerna och de traditionellt sinnade grupperingarna. Bruket härrör från den romerska manteln alltså mantel av samma snitt som Jesus bar. Sakligt sett kan det antas att mässhaken, kappan och korkåpan har en gemensam förhistoria i den romerska kasulan. Den romerska manteln som historiker menar var i enklare färger som brunt, grått och svart i urkyrkans tid. Bruket av manteln i Sverige kan spåras genom medeltiden och dess ståndsväsende. Det andliga och världsliga frälseståndet bar svarta kappor till sin ämbetsdräkt. Genom den västsvenska kyrkofromhetens bruk av manteln visar de hur man i genom ortopraxis bekänner en långt mycket högkyrkligare ämbetssyn än man alltid förmår sätta ord på. Genom praxis och tradition är prästerståndet är ett andligt stånd skiljt från det allmänna prästadömet.

Sankt Sergius iklädd den monastiska kåpan

I urkyrkans dagar är det antagligt att den svarta kappan sammanfaller med korkåpan men dess bruk har utvecklat sig i två riktingar. Ett bruk till kassock eller sutan och en i den liturgiska tjänsten. Anmärkningsvärt är däremot att den östliga kyrkan inte skiljer mellan kapporna. Där skiljer man bara mellan kappan och mässhaken; manteln och phelonionen. Den sistnämnda är den kåpliknande mässhaken. Kappan är däremot densamma varesig det rör som om en enklare ämbetsdräkt eller en verklig korkåpa. Denna används bara av monastiker för att visa på deras upphöjda ämbete. Den östkyrkliga manteln, som till utförandet kan vara mycket snarlik den svarta kappan, används också i litugiska sammanhang. Däremot inte när man firar den gudomliga litugin. Där kan den däremot få en pseudoliturgisk roll när präst entrar kyrkan iklädd kassock och kappa. Detta även om någon kappa inte burits innan ankomsten till kyrkan. I litugiskt sammanhang används den främst vid mindre gudstjänster som t.ex. vid vesper och matin.

Att kritisera bruket av den svarta kappan, vare sig i eller utanför den liturgiska tjänsten, för oss alltså inte närmare centrum av den stora traditionen utan tvärtom avfärdar man en verkligt genuint medeltida, urkyrklig och god del av den stora traditionen. Istället bör man sträva efter att placera den svarta kappan i sitt verkliga liturgiska sammanhang. 

Kanske bör man begränsa den svenska kappan till ämbetsdräkten och låta en svart korkåpa av enklare snitt användas i liturgiska sammanhang. Att en mantel (svart kappa eller korkåpa) kan och bör användas vid högmässogudstjänster, dop, passionspredikningar, hembesök, husandakter, aftonsånger och andra tideböner kan däremot knappast ifrågasätta. Bruket av den svarta kappan i samband med högmässa kan däremot ifrågasättas men inte helt förkastas med hänsyn till dess relation till mässhaken. I sammanhang där materiell nöd och enklare omständigheter gör en rik uppsättning av skrudar omöjligt kanske det är att föredra en vacker och välvårdad svart kappa framför en vanprydande mässhake. Självklart kan det inte vara ett ideal men väl en praktisk nödvändig och försvarbar ordning. Även om man inte vill se att manteln används liturgiskt är dess användning utanför gudstjänsten ett understrykandet av det särskilda ämbetets avskildhet från det allmänna prästadömet och en god anledning att använda den till ämbetsdräkten. Att använda ämbetsdräkten visar ju att det särskilda ämbetet inte bara är begränsat till dess funktion i utövande utan ligger latent också i den präst som inte utövar sitt gäll.

En romersk ferraiuolo - kusligt lik den svarta kappan

I samband med ett kyrkkaffe i en av Svenska kyrkans icke-territoriella församlingar hördes en yngre prästkandidat beklaga sig över den svarta kappan. Denna beskrevs som ett efterkonstruerat liturgiskt plagg utan tradition och gemenskap med den sanna kyrkligheten. Som en världslig ämbetsdräkt från 1600-talet. Mot bakgrund av det som skrivits ovan får vi konstatera att den kritiken går förbi viktiga bevis i motsatt riktning. Vi kan också konstatera att kritik mot den svarta kappan inte är kritik mot en svenskkyrklig särtradition utan en kritik mot den katolska kyrkans tradition. Likaledes är bevarandet av denna och användandet av prästkappan något som uttrycker särtraditionens gemenskap med den stora traditionen och den urkyrkan. Mot bakgrund av detta är det en förhoppning att få se den konfessionella evangeliska prästen vårda den svarta kappan som en sannskyldigt evangelisk, apostolisk och katolsk ordning. Men likaledes en spännande förhoppning att få se den första katolske prästen i Svenska kyrkan som uppträder iklädd biretta, kassock och ferraiuolon efter sin prästvigning; om så bara för att vis trots mot den politiserade kyrkan. Den hågade spekulanten på en prästkappa finner en att köpa här.