Mödrarnas stadgar

Att SvK alltmer håller på att bli ett väldigt kvinnodominerat sammanhang är knappast någon hemlighet. I februari noterade redaktionen för Göteborgs Stifts-Tidning att det i januari vigts sammanlagt 36 personer till präster i Sverige, varav 11 män och 25 kvinnor, alltså var drygt två tredjedelar kvinnor. I Uppsala noterade man vidare att fyra kvinnor vigts, och inga män. Beslutet 1958 är den direkta orsaken till detta, vilket säkerligen många ser som positivt. För den som dock håller fast vid Kyrkans ordning, så som den tog sig uttryck samfällt innan sagda beslut, är det dock idag omöjligt att vigas till tjänst i SvK. Så har det varit officiellt i närmare 20 år nu, och inofficiellt har det varit så ännu längre i de flesta stift. Hösten 2009 röstade kyrkomötet igenom förslaget att öppna för samkönade vigslar, vilket får ses som en logisk följd av det tidigare beslutet om välsignelse av partnerskap. Knappast kan någon ha blivit förvånad. I samband med detta beslut sade man, liksom vid beslutet 1958, att ingen mot sitt samvete skulle tvingas in under denna ordning. Ännu har inte utvecklingen gått så långt att man officiellt stoppar alla som inte kan tänka sig att viga, men inofficiellt är det en redan en realitet på vissa håll. Redan 2008 dök det upp i media, vad redan djungeltrumman hunnit avslöja. ”Anna” blev, med ett par veckor kvar till utbildningsslut, stoppad från att vigas till diakon p g a sin iställning till homosexualitet. Nu skriver Kyrkans Tidning om en likartad inställning i stiften, med Stockholms stift på förstaplats, där kandidater kraftigt minskar sina möjligheter att bli prästvigda om de inte fullt ut är ”lojala” mot SvKs beslut. Eva Brunne drar själv parallellen till beslutet 1958, och menar att det idag ses som en orimlighet att inte samarbeta med kvinnopräster, och på samma sätt är det orimligt att inte följa SvKs ordning även i denna fråga.

En ”kyrka” som i allt högre grad inte endast fattar beslut vilka tillåter ting som går emot Bibeln, utan t o m förbjuder dess herdar att följa Guds ord, blir alltmer problematisk att kalla kristen. Var går gränsen? Nyligen har också Håkan Sunnliden tilldelats en reprimand av Växjö domkapitel, för att han ville avsäga sig vigselrätten. Domkapitlets uttalande är skrämmande läsning, och här finner vi en relevant kommentar i nämnda fall. Utöver detta kan vi lägga märke till läror som tillåts som ifrågasätter själva kärnan i tron, den att Jesus dog för våra synder och försonade Gud med människan. Kvar finns en lagisk förkunnelse om människans ansvar för naturen och ett kärlekstvång gentemot saker som Bibeln uttryckligen vänder sig emot. Är detta den Svenska Kyrka i vilken man ska hämta styrka?

Det är lätt att fastna i ett konstant kritiserande, ett tilltagande missnöje som uppfattas som bitterhet. Detta är absolut något att akta sig för. Samtidigt är läget oerhört kritiskt och SvKs inslagna väg är inte den ”Vägen som drager till livet”. Guds folk som befinner sig i SvK behöver veta hur situationen ser ut, och så vända sig i bön till den Herre som förmår göra något åt saken. Den människa vars samvete bjuder henne att stanna kvar, får göra så under bön och vaksamhet, en god kamp som endast är möjlig om man är obeveklig ifråga om Skriftens sanning. Tyvärr böjer sig alltför många under denna ”kyrkas” tunga ok, i tron om att man så kan uträtta en större gärning. Detta är en chimär; evangeliets framgång är inte beroende av gudlösa kompromisser. För de som inte längre har samvete att stanna får man också varna för bitterhetens beska källa. Kärleken måste ständigt finnas med, och det är en god uppgift att också, om än i sorg och saknad, be för SvK upprättelse. Båda dessa vägar, den att stanna och den att lämna, ryms inom Missionsprovinsen. Detta sammanhang vill förvalta och vårda det arv som SvK lämnat och ej längre vill kännas vid. Ett sådant initiativ är gott, och ger all möjlighet att vidmakthålla kärleken till SvK samtidigt som man i en parallell struktur kämpar för evangeliets utbredning i Sverige. Att verkligheten i vissa fall kan se annorlunda ut är beklagligt, men många är det som älskar Gud och hans SvK, som i en något annan form får leva vidare. Och det är vår bön att Gud ska välsigna det arbete som utförs av såväl goda krafter inom den officiella SvK som inom SvK-Missionsprovinsen. Vi skäms inte för evangelium, ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror! Yevarechecha!