Den romerska kyrkoschismen

I det nu aktuella numret av Signum (som undertecknad med glädje tar del av) skriver Magnus Lundberg om den Palmarianska kyrkan. De är ett uttryck för en inte helt ovanlig romersk-katolsk tradition som kallas Sedevakantister. Ordet kommer av sede dvs. stol och vakant dvs. ledig. Denna har bl.a. uppmärksammats i DN för ett antal år sedan (artikeln är skriven av samme Lundberg som i Signum). Där skrivs bl.a. följande.

Efter en tid uppgav Clemente Domínguez Gómez att han själv fick visioner av den heliga jungfrun. Med utgångspunkt i visionerna profeterade han att en schism skulle drabba den katolska kyrkan efter påven Paulus VI:s död, och att Paulus skulle efterträdas av en motpåve som skulle leda kyrkan ännu längre bort från den sanna läran. Samtidigt skulle ­emellertid en ny, sann påve väljas.
....

Under årens lopp har många, troligen större delen, av de biskopar som vigts lämnat den palmarianska kyrkan. År 2000 lämnade sjutton biskopar Palmar de Troya tillsammans med ett antal nunnor och slog sig ned i trakten av Malaga. Denna grupp ser sig fortfarande som medlemmar i den palmarianska kyrkan, men menar att Papa ­Gregorio sedan 1995 har blivit galen. Andra anhängare, såväl biskopar som lekmän, har gått tillbaka till katolska kyrkan, medan åter andra har startat egna kyrkor. Ett exempel är den tidigare palmarianske biskopen Michael Patrick O'Connor Cox, nu ledare för Order Mater Dei. Cox blev bekant för några år sedan då han prästvigde den irländska popsångerskan Sinéad O'Connor.

Trots denna exodus har den palmarianska kyrkan fortfarande minst ett tusental anhängare. De ekonomiska intäkterna har dock minskat. Sommaren 2003 sålde kyrkan sina fastigheter i Sevilla och hela kommuniteten flyttade ut till Palmar de Troya, där man sedan tidigare ägde ett tjugotal hus. Papa Gregorio själv blev under början av 2000-talet alltmer osynlig i kyrkans liv. Den 22 mars 2005 meddelade den palmarianska kyrkan att Gregorio XVII hade dött efter en hjärtattack i Palmar de Troya - alltså inte genom korsfästning i Jerusalem som han själv hade profeterat.

På ett historiskt plan är detta alls inget ovanligt. Tvärtom har kyrkohistorian, särskilt under medeltiden, präglats av att den romerska biskopstronen vid flera tillfällen varit tom. Antingen av politiska skäl eller genom att påven detroniserat sig själv genom falsk lära. En naturlig följd av att tronen är ledig är att den måste fyllas (fattas bara annat). Konklaven har alltså att samlas och välja en ny påve. Ibland har motpåvarna segrat och ibland har de förlorat. Ett av de tidigast exemplen är de arianska påvarna som ersattes av ortodoxa. Den romerska biskopstronen har aldrig varit en säker plats och dess succession är präglad av krumsprång och strösslad med antipåvar.

Ett exempel på en modern grupp som gjort just detta är den Palmarianska kyrkan. Nu är det naturligtvis inte så att detta är den enda rättmätig innehavaren av Petri stol. För den som letar efter ett axplock kan man med fördel ta del av Wikipedias axplock av antipåvar.

I Signum kan man läsa ett varnande exempel som manar till återhållsamhet och andlig klarsyn. Samtidigt inser man att den så ofta kritiserade förekomsten av splittring hos de evangeliska kyrkorna (och för den delen i de kalvinska och baptistiska kyrkorna) förekommer även i romerska sammanhang. Den är i det avseendet alltigenom katolsk. Eller som Paulus skriver: "ty partier måste ju finnas bland eder" inte för att det sker så efter Guds vilja men för att själafienden sätter människor mot varandra och splittrar kyrkor genom villolära och vansinne. Har han tur är det majoriteten i ett samfund han sätter klorna i, har han mindre tur bara en liten spillra.

Om teologisk experimentlusta och kyrkopolitiskt kaos

Följande lilla citat är ett utdrag ur den angloromerska-katoliken Damian Thompsons inlägg Anglo-Catholicism crumbles as traditionalists prepare to enter the Ordinariate. Inlägget avhandlar den teologiska
och kyrkopolitiska situation som anglo-katolikerna befinner sig i genom bildandet av en anglikansk romersk-katolsk gemenskap och det nya The Mission Society of Saint Wilfrid and Saint Hilda.

"Anglo-Catholicism crumbles as traditionalists prepare to enter the Ordinariate":

"Anglo-Catholics are of course entitled to fight to preserve their sacramental order as Anglicans rather than as Roman Catholics. They are the heirs of Pusey and Keble. But the notion that the Church of England will grant them “a place … where they can minister with integrity” without compromising that sacramental order is fantasy. How many more times does the Synod have to tell them that they won’t be allowed to reject the authority of women bishops and priests before the message sinks in?

Ask yourself this question: how can a seminaran who believes that women cannot be priests now put himself forward for ordination in the Church of England in good conscience? The answer is that he can’t do so without performing the most peculiar theological acrobatics. And, indeed, very few seminarians will go down this route – as the C of E is well aware. [Min kursiv]

Anglo-Catholicism as we used to understand it – that is, as a fully functioning part of the Church of England that rejects the ordination of women – may not be dead, but it is terminally ill. Its adherents can stay where they are and resign themselves to extinction. They can soften their beliefs, in which case a very warm welcome awaits from “Affirming Catholicism” and its Kim Philbys. They can reconstruct their communities as a “continuing Anglican Church”. They can convert to Rome, either individually, like Blessed John Henry Newman, or as part of an Ordinariate whose primary purpose – as Bishop Burnham emphasises – is to evangelise."

Detta är naturligtvis sant och motsvarar, i vissa delar, den kyrkopolitiska situationen i Sverige post 58, post 93 och post 03. Man har alltså fyra val med obekväma konsekvenser vad man än gör.

Citatet såväl som informationen om detta är något som hållit tillhanda av käre br Nicolaus på Kyrkliga Betraktelser

Den sanna kristendomsundervisningen

Aftonbladet (här) och Svenska dagbladet (här) rapporterar om att kristendomen fortfarande ska ha en särställning i skolans undervisning inom ämnet religion. Lars Ohly är upprörd men Jan Björklund försvarar beslutet med följande argumentation

"Det är självklart att elever ska studera alla världsreligionerna, men det är lika självklart att kristendomen i svensk skola fortsatt ska ha en särställning. Det har varit den totalt dominerande religionen i vårt land, och påverkat vårt levnadssätt på ett helt annat sätt än till exempel hinduismen, säger Jan Björklund.

Han poängterar att ställningstagandet inte innebär en rangordning mellan olika religioner.

– Det handlar inte om att den kristna religionen är bättre än någon annan, utan det här beror på det enorma inflytande som just kristendomen har haft i vårt land, och fortfarande har i vår del av världen."

Naturligtvis är det ett rimligt sätt att resonera som förs fram. Det vore mycket konstigt om man inte ägnade mer tid åt en religion som präglat hela det samhälle man lever i. Samtidigt är det märkligt att man skulle jämställa exempelvis judendom, islam och buddhism genom att förpassa dessa till ett b-lag. Det är mycket väsentligt att man förstår dessa religioners skillnader och likheter. Även dessas historia är inflätad i den västerländska och mycket essentiell för att förstå den kontext som vi lever i.

Problemet med religionsundervisningen ligger emellertid på ett helt annat plan. Ett plan som ligger mycket nära just den problematik som Björklund tar upp för att argumentera för kristendomens särställning. Det bedrivs helt säkert en mängd religionsundervisning för att förklara de yttre religiösa seder som människor håller sig med. Däremot bedrivs det mycket lite kvalitativ religionsundervisning i den mening att man på ett fördjupat sätt studerar varför religionen har kommit att ta de uttryck som den har. Man studerar alltså inte religioners sanningsanspråk eller de nyckelfrågor som religionerna försöker besvara. Frågan blir alltså inte: varför var det viktigt att Jesus föddes? Varför var det viktigt att Jesus föddes av en jungfru? Varför var det viktigt att han föddes i Betlehem? Osv. Istället frågar man varför gör vi såsom vi gör. Frågan blir alltså sociologisk och inte teologisk. En sådan kristendom och en sådan undervisning om kristendom klarar jag mig utan. Om undervisningen ska bredivas på sådant sätt kan det gott vara jämställt mellan världsreligionerna.

Detta har varit ett tydligt drag i de senaste 100 årens skolpolitik. Bilden ovan är hämtad från det näst senaste större angreppet på den kristna trons inflytande över den svenska skolan. Nämligen katekesstriden. När katekesen med dess fullödiga troslära skulle rensas ut och ersättas av bergspredikans morallära. Den moralläran var god för barnen att läsa. Den gången drevs frågan av de liberala reformtändstickorna. Den fick generationer av människor att missa betydelsen av Jesu försoning och evangeliets kärna. Fråga dina jämnåriga icke-kristna vänner. Vad är kristendomens budskap och kärna? De kommer med övervägande sannolikhet svara att man ska älska sin nästa som sig själv. Skulle du av en händelse studera på en teologisk fakultet som bedriver undervisning för staten och därmed utbildar våra framtida lärare och präster är chansen kanske 50-50. För att religionsundervisningen ska vara meningsfull annat som ett subämne till samhällsvetenskap och historia önskar jag att man skulle höja standarden på undervisningen så att man vågade ta i religionernas existentiella aspekter. Inte bara så att man berör det som trosföreställningar men så att man vågade dissekera religionernas salighetsordningar och hur dessa appliceras på människor och samhället. Utan en kunskapsnivå hos lärarna som gör detta möjligt spelar det dessvärre ingen roll hur bra Björklunds förslag är. När teori och praktisk verklighet inte hänger ihop är teorin bara ett alibi. När motiveringen till den teoretiska basen haltar då förstår man inte att praktiken är fel.

Naturligtvis är detta ett resultat av alliansens valseger och en eftergift för Kristdemokraterna. De ovan angivna fundamentala problemen illustrerar också de politiska frågeställningarnas betydelse för den kristna verkligheten. Det är genom undervisning, traditionsöverföring och mission som man tar terräng inte gneom taktiserande politik. Man vinner inga eller mycket få verkliga segrar på ett politiskt plan oavsett hur väl samordnade och drillade de kristna blir som grupp. Sådana segrar som denna är helt enkelt inte värda den möda som ligger bakom dem. Likväl är det en seger och något att vara både en smula glad och tacksam för. Tänk så mycket mer illa det hade kunnat gå. Det är ju också kul att någon förklarar för samtiden hur det kommer sig att julen ligger där den ligger.

Citationsmetoder

Den vilda eftervalsdebatten har gjort att redaktionen känner sig nödgad att kommentera och republicera det inlägg från den 30 augusti som Kyrkans tidning fann det gott att citera i deras tryckta upplaga (inlägget i original hittar man här). I röd kursiv anges vad KT citerade.

Det goda samtalet
Valspurtens hetsiga debatter understryker en fundamental brist i det mellanmänskliga spelet i vårt samhälle. Hur kommer det sig att vi människor inte har förstånd och förmåga att kunna inse att andra människor oftast handlar och resonerar med utgångpunkt för vad de faktiskt tror är det goda. Varför denna mediala svartmålning av varandra. Som om de olika partierna faktiskt inte ville skapa goda samhällen? Hur kan någon säga saker som underförstått utpekar någon annan som en ond typ? Svaret blir naturligtvis att vi är bristfälliga människor. Människor som trivs bättre med självförhärligande och svartmålande av de andra. Den bristen kallas uraktlåtenhet att följa det åttonde budet.

Åttonde budet: Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.

Därför är vi människor inte förmögna till det goda samtalet utan bara till synd. Det är beviset för att vi behöver Jesu försoning. Men det är också svaret på varför ett försonande samtal inte kommer tillstånd inom många samfund (däribland Svenska kyrkan).

Slutsats: där ser man vad en realistisk människosyn ställer till det."

Trots redaktionens glädje över att ha blivit citerad av Kyrkans tidning bör man omedelbart reagera och tänka. Inlägget innehåller: lag, evangelium och tillämpning av bekännelsen i en samhälleligt kontext. Är då citatetett uttryck för lag eller evangelium? Svar: lag. Innebär citatet ett sätt att ge uttryck för kärnan i den politiska tillämpningen av texten? Svar: nej, kärnan är förlåtelsen men citatet ger sken av att lagens förkunnelse är den centrala. Detta är inte med nödvändighet fel eftersom lagen har ett borgerligt bruk. Men det är med säkerhet inte det centrala budskapet vi ska kommunicera till människor.

Vad säger det om Svenska kyrkan att det är lagen som man helst citerar. Svar: ..................

Att skilja människor från andra

Efter visst övervägande har redaktionen nu beslutat sig för att uppdatera texten på följande vis för att förtydliga och förklara den granskning vi vill underkasta händelserna i Storkyrkan under dagen som gått.

Eva Brunnes tal (eller låt oss kalla det för en predikan) i samband med riksmötets öppnande var positivt i ett särskilt avseende (här finns hela talet upplagt på Stockholms stifts hemsida). Hon försökte verkligen tala till sin samtid. Hon ville att predikan skulle vara en ropande röst som talar in i människors vardag och den politiska verklighet som Sverige nu står inför sedan riksdagsvalet.

Bland annat utspelade sig följande i Storkyrkan (enligt Kyrkans tidnings reportage).

Det var när hon kom in på gårdagens demonstrationer mot rasism som tålamodet tog slut hos Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, partisekreterare Björn Söder och flera av deras kollegor. De lämnade demonstrativt gudstjänsten.

- Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor fortsatte biskopen medan Sverigedemokraterna lämnade kyrkan.

På ett sätt är det berömansvärt. Och man kunde lätt tro att de politiska partierna skulle stå på rad och fördömma denna "skamliga sammanblandning av världsligt och andligt". Nu sker inte detta av kanske lätt förståeliga anledningar. Likväl visar det att Svenska kyrkan i allmänhet har en möjlighet att påverka. Att göra sin röst hörd och sin position sedd. Gott så! Det vore bra om det skedde i större utsträckning. Extra bra vore det om man applicerade den existentiella dramaturgin som finns i den evangeliska tron. Alltså att låta lagens dom kontrasteras av evangeliets förlåtelse genom att säga ungefär följande till människorna. Din känsla av att du är otillräcklig, av att du är en dålig människa och att samhället har en rutten sida, den är inte fel utan helt rätt. Än värre, detta leder dig bort från gemenskap med andra människor, bort från gemenskap med Gud och till evig död. Men du lyckliga människa som har en frälsare som förlåter dig alla dina skröpligheter. Det är Jesus den korsfäste och uppståndne i hans namn blir du räddad. Stå upp och synda inte mer.

Denna dramatrugin hade Eva Brunne med samma stilistiska skicklighet som det tal hon höll idag kunnat hålla till uppbyggelse för alla människor. Hade hon, likt Schartau och hans lärjungar, använt de psykologiska och retoriska mekanismer som provocerade sverigedemokraterna för att försöka omvända en och annan syndare i bänkarna hade det kanske inte överraskat. Det hade också varit av Herrens nåd och ett verkligt under. Istället är talet ett mer eller mindre förtäckt sätt att ta bladet från munnen och fördömma Sverigedemokraterna.

Hon har tydligen misstagit sig på vad Wejryds tal (vid kyromötets öppnande) om "radikal öppenhet" innebär. Hon må ha rätt i sak men även om predikan i vissa delar innehåller sådant som inte saknar uppbygglighet så är delar av predikan fördömande mot vissa av riksdagens ledamöter. Ingen människa kan (trots hennes nekande i efterhand) tro att predikan inte var riktat mot Sverigedemokraterna. Vilket innebär att åtminstone 5,8 % av Sveriges befolkning torde känna sig exkluderade från den kyrka som ska ha låga trösklar och högt till tak..

Brunne verkar ha misstagit den kristna satsen "alla är välkomna till Guds rike" med den samhälleliga satsen "alla är välkomna till Sveriges rike". Det är inte samma sak och även om den andra satsen skulle ha giltighet så kan den aldrig förta den första satsens absoluta sanning och primas.

Att Brunne skulle mena att man ska sälla sig till våldsverkarna och kasta sten på Sverigedemokraterna (vilket somliga tycks tro) är naturligtvis en övertolkning av följande statser.

Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.

Så menar hon naturligtvis inte. Läser man hela hennes predikan är det fullständigt tydligt. Men hela predikan har en antydan av en annan tanke. Nämligen följdande: på djurens gård är alla djuren jämlika men vissa är mer jämlika än andra. I Svenska kyrkan är alla jämlika men vissa är mer jämlika än andra. I Svenska kyrkan talar man också gärna om vad andra bör göra men inte om vad man själv borde göra. Man talar gärna om kärleksfulla principer och kallar det evangelium. Man kallar också gärna andra för hycklare eller för dömande men ser inte alltid att man själv dömer andra. Det är ett problem.

Det är också ett problem att man under sken av "tolkningen av evangelium i vår tid" inte ser att det är en lagiskhet som förkunnas. "Alla ska med" och "alla är förlåtna" förbyts mot "tyck detta" eller "var såhär". Det är bara en annan lag som förkunnas. Detta är inte första gången som etablissemanget visar att alla inte är välkomna i kyrkan.

Detta är ett typexempel på just den problematik som Anders Wejryd pekade ut i sin predikan vid kyrkomötets inledningsgudsstjänst (Mer om detta bl.a. här och här).

- (Svenska kyrkan är) alltför upptagen av att göra sig populär, alltför upptagen av att hålla fast vid rötter och traditioner, alltför slarvig med hävdvunna moralföreställningar, alltför feg med budskapen om radikal öppenhet, sa han.

Det är kyrkans uppgift att förkunna evangelium. Inte att lära ut en annan lag. Om det är så beklämmande, som man kan tycka att det är, att Sverigedemokraterna är ett parti som 5,8 % av svenska folket tycker ska finnas i Sveriges riksdag så är förkunnelsen mot det en straffpredikan. Det är en lagens förkunnelse. En sådan hör hemma i världen där Kyrkan också har en uppgift att förkunna Guds vilja på profetiskt vis. Att förkunna hans lag kring hur vi människor ska behandla varandra. Men i något kyrkorum hör en sådan lagens borgerlig förkunnelse inte hemma. I vart fall inte utan ett förlåtelsens evangelium för alla syndare. Och i synnerhet inte under evangeliets täckmantel.

Som Paulus skriver. Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro. ... Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro. Men lagen säger inte "av tro", utan den som håller dessa bud skall leva genom dem. På vilket sätt är detta samma evangelium som Brunne predikade?

Det är en sorgens dag när Svenska kyrkan inte förkunnar evangelium utan lagen. Brunne hade valmöjligheten att predika starkt och antirasistiskt. Hon hade kunnat förkunna evangelium och säga att Gud inte gör skillnad på judar och greker; att evangelium räcks till alla syndare oavsett färg, form och åsikt. Den möjligheten hade hon. Hon hade möjligheten att låta Guds rike få utbreda sig också i riksdagens korridorer. Men hon valde att förkunna lagen, en lag som majoriteten av åhörarna ville höra. Att peka ut vissa speciella syndare i åhörarskaran och sänka dem under alla andra församlade torde vara ett kapitel som är förbi i Svenska kyrkan. Brunne gjorde det medveten om att det fanns människor som aldrig mer skulle vilja sätta sin fot i Storkyrkan. Det innebar också att hon gav Sverigedemokraterna rätt. De hade all anledning att resa sig upp och gå ut ur kyrkan för de hörde ett annat evangelium än det som hörts sedan Jesus hängdes på korset och tog på sig lagens förbannelse för oss. För Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft.

Vad som är värre är att Eva Brunne borde kunna ha förutsett att något sådant skulle kunna hända. Hennes slughet eller oförtänksamhet innebar alltså att en samling oetablerade politiker gjorde bort sig inför media och kungahuset. Det var inte snyggt.

Frågan kvarstår: när ska Svenska kyrkan våga lyfta frågan om radikal öppenhet på allvar, för alla?

En upplyftande artikel

Bohuslänningen pulicerade den 30 september 2010 en mycket uppbygglig artikel om kyrkoherden Per-Anders Grunnan.

Bohuslänningen skriver bl.a. följande under rubriken "Fick ta omväg till prästtjänsten"

Biskop Eckerdahl vägrade Per-Anders Grunnan prästvigning på grund av hans inställning till kvinnliga präster.

– Men när jag kom till Kyrkomötet i prästskjorta, så kom han fram och kramade mig. Och jag kände att det kom från hans hjärta, säger Per-Anders Grunnan.

I och med att han inte kunde acceptera prästvigning av kvinnor var möjligheten att bli präst i Sverige stängd. Däremot fick han en prästtjänst i S:t Petersburg, där han tjänstgjorde några år. Det var därför han kunde bära prästskjortan med den vita kragen.

– Eckerdahl såg sig väl tvungen att neka mig prästvigning. Men innerst inne tyckte han nog att det var synd att jag inte fick bli präst i Svenska kyrkan.

Per-Anders Grunnan har inte precis gjort det lätt för sig i livet. Han har fått utstå mycket på grund av sin bibelsyn. Och då handlar det inte bara om kvinnoprästfrågan. Han anser att Svenska kyrkan på många punkter avviker från den ursprungliga kristendomen.

Läs gärna artikeln i fulltext. Tänk om fler delar av massmedia hade rapporterat lika sakligt om andra svenskkyrkliga sammanhang. Nyansering är ju trots allt en journalistisk dygd (såväl som en rent mänsklig sådan).

En osolidarisk provokation

aKF:s biskop Ragnar Persenius uttalar sig till Kyrkans tidning angående de präster som avsagt sig vigselrätten.

– En djupt osolidarisk provokation. Det säger Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, om de präster i Svenska kyrkan som avsagt sig sin vigselbehörighet.

Han tillägger sedan.

– I och med att ingen präst i dag är tvingad att viga något enskilt par så är detta kolossalt onödigt. Det är en provokation som ingen tjänar på, säger Ragnar Persenius, som betonar att det handlar om hans personliga uppfattning och inte biskopsmötets hållning.

Persenius har uppenbarligen inte förstått varför prästerna avsäger sig vigsellöften. Det är inte för att de inte vill viga vissa personer utan ett resultat av att de inte kan identifiera äktenskapsbalkens samlevnadsform med det kristna äktenskapen. I och med lagändringen skildes kategorierna åt. Poängen är just den att det är fel på det rättsliga äktenskapet inte det att det är den egna samvetsfriden man vill bevara. Följaktligen kommer dessa präster också att viga om par som ingått äktenskap borgerligt.

Argumentationsanalysen lämpar sig dock mycket väl för att illustrera två olika principer i prästfolkets relation till sin kallelse. Är kallelsen att inte provocera och markera övertygelse utan lojalt ingå i en kyrka som förvaltare av en kollektiv byråkratisk mening. Eller är kallelsen att förkunna uppenbarelsens radikala dissonans i förhållande till det världsliga? Det är klart att det framstår som provocerande när dessa två förhållningssätt möts. Icke desto mindre är den senare vida överlägsen den förstnämnda. Särskilt i det avseendet att opposition blir meningsfull. Byråkratisk lojalitet gör å andra sidan allt motstånd till ett kätteri.

Här finns Dagens rapporter om Persenius uttalande.