På spaning efter den tid som...

Mycket händer i världen när ett sekel bryts mot ett annat. 1800-talet varade till 1919 och kanske 1900-talet dröjer sig kvar en längre tid än vad vi kunnat förvänta oss. Ändå kan man ibland se spår av det som ska komma.

Att något nytt är på väg märker man inte minst när man ser hur det provocerande och nya blir det givna och förhandenvarande. När konstens provokation inte längre provocerar.

Ta till exempel Turebergskyrkan i Sollentuna där kyrkoinredningen är gjord av spillved som staplats upp i olika installationer som ska fungera som ett dekonstuerat altare, orgel, dopfunt, etc. Bilder hittar man bl.a. här och här. Intryckt i en betongsilo med dekontruerat utdragna hörna ska det var tankeväckande.

Vi kan se hur det postmoderna dekonstuerade bara kan verka nyskapande i en miljö som är 40 år efter sin tid (t.ex. i olika kyrkor). Det mordern, funktionella, eller minimalistiska bara för den som tror att det fortfarande är 30-50-tal (diverse frikyrkor). Men i själva verket har det ingen sprängkraft och inget nyskapande driv i sig.

Nu är det dags för någonting nytt och revolutionerande. På detta tema fungerar svenskans artikel Vintage modernt i nya inredningar utöver den uppseendeväckande konstiga rubriken skrivs bla. följande om modehusens nytänkande.

"Personligen är jag måttligt intresserad av svindyr märkesdesign. Men däremot baxnar jag inför djärvheten hos inredningen till det nya, 2000 kvm stora Hermès-huset. På det mäktiga mosaikgolvet, som anknyter till att detta en gång varit botten på en simbassäng, har arkitektfirman Rena Dumas placerat tre nio meter höga hyddor eller kokonger i flätat askträ. Från entréplanet ner till denna sofistikerade ”by” leder ett par breda böljande trappräcken i samma material. Här befinner vi oss ljusår från minimalistisk, geometrisk design. De spännande organiska formerna har liksom ympats in i en redan existerande art déco-struktur, vilken fått en elegant ansiktslyftning. Inte tal om att riva ner och förstöra. Den gamla byggnadens historia och karaktär har tvärtom behandlats med största respekt, samtidigt som helheten skickar ut tydliga signaler om att lådestetikens och det avskalades hegemoni är över.

Organisk arkitektur och design är förvisso inte någon ny företeelse. Tänk bara på Antonio Gaudí så förstår ni vad jag menar. Hans Casa Milà i Barcelona, som byggdes mellan 1906 och 1912, är ett utmärkt bevis på detta, liksom förstås hans väldiga basilika Sagrada Familia. I all jugend är ju slingor och växtliknande former ett dominerande inslag. Så när väl jugend brutit isen, dök det snart upp andra exempel, som Erich Mendelsohns Einsteinturm i Potsdam (1924). Och på 1980-talet fick Wien sitt berömda Hundertwasser Haus.

Det Rena Dumas gjort på vänstra stranden utgör den minimalistiska designens absoluta motsats. En markering som med kraft punkterar idén om geometrin som norm. För Hermès är förstås inte ensamma. Överallt ympas icke-geometrisk design in i äldre, med respekt bevarade strukturer. Restauranger och hotellfoajéer behöver inte längre se ut som avskalade, vita eller gråvita duschrum från forna DDR. Nej, in med boaserade väggar, ornamenterade eldstäder och antikviteter. En ökad miljömedvetenhet har gjort det rätt att återbruka eller omforma det gamla. Vintage är högsta mode.

Reaktionärt! ropar ännu de avantgardekonservativa formfurstarna i Sverige, ett land där modernismens förtryckande smakmonopol i kraft av sin ställning som en formens statskyrka lyckats överleva längre än någon annanstans i världen. De ropar dock med allt ålderssvagare röst."

Om detta är det nya århundradets vår som kommer till oss kan vi knappast veta idag. I kyrkorna kommer vi inte uppleva det förrän den nya tiden gått långt över zenit. Men när så sker kanske vi får se genuint vackra kyrkor, tidlösa mässkläder och en väckelse för det absoluta sköna. Det är värt att föreställa sig hur människorna som Marcel Proust kunde se ett värde i den estetiska skönhet som katedraler och kyrkor representerar Inte för att uppskattningen för det sköna är en frälsningsavgörande sak men för att uppskattningen av det absolut sköna kan ge en bild av det absolut goda. Därmed också som en lagens spegel göra människor medvetna om sin egen relation till detta upphöjda och heliga. Samtidigt kan en sådan utveckling, där det vackra och goda tillåts ta plats, tala för att det vackra organiska följs av en trend för det sanna och vackra (i vart fall om man tolkar en artikel i Aftonbladet). Möjligtvis kan dessa egenskaper komma att vara en företeelse i centrum för det nya århundradet. En sådan sak kan aldrig vara dåligt för den Kyrka som försent kommer se detta. Detta är ett positivt tecken i tiden. Låt oss ha förnuft att ta vara på det.

Låt oss sträva inte bara efter det som är heligt i sig själv oaktat dess yttre skepnad utan också efter det som är sant, heligt och gott men också skrudad i skönhet. Vad är annars Kyrkan än en Kristi brud i tiggarkläder?

De falska vittnesbörden, svar till Kyrkliga Betraktelser

Ad orientem versus har under den gångna tiden följt debatten om + Görans närvaro vid grundläggningen av Enhetens kyrka. Den inleddes genom Lars Borgströms och Ingemar Anderssons öppna brev om Missionsprovinsens uppenbara synd genom frieriet med den katolska kyrkan. Detta ledde till ett ärende hos Missionprovinsens konsistorium och en bloggpost av + Roland.

Debatten gick sedan högt på denna blogg genom två stycken inlägg, Den stora skökan och dens stora synden och Öppna brev och öppna hjärtan.

Slutligen har Missionsprovinsens biskopar (alltså + Lars, + Göran och + Roland) och dess konsistorium gjort ett uttalande om Missionprovinsens påstådda propapism. Uttalandet innehåller bl.a. följande stycken.

"Missionsprovinsen i Sverige och Finland har en väl genomarbetad Provinsordning som hanterar olika ärenden, t.ex. Provinskonvent, Missionsråd, Konsistorium och Läronämnd. Eftersom de tre senare instanserna haft sammanträde under januari månad har Öppet brev om Missionsprovinsens prokatolicism i någon mån kunnat behandlas i dessa fora.

Konsistoriet och biskoparna beklagar den incidenten, att en biskop i Missionsprovinsen utan samråd med övriga biskopar deltagit vid en ekumenisk högtid på Östanbäcks kloster. Närvaron har gett intryck av att Missionsprovinsen intar en ”pro-katolsk” hållning, varmed man menar en öppenhet för ett närmande till den Romersk-katolska kyrkan med dess villfarelser.

Konsistoriet avvisar varje tanke på att Missionsprovinsen skulle ha lämnat sin reformatoriska grund. Missionsprovinsen är evangelisk-luthersk i sin bekännelse och definierar sig fortsatt som ett fritt och icke-territoriellt stift inom Svenska kyrkans tradition.

Läronämnden, som på eget initiativ kan avge yttranden i sådant som den bedömer är av betydelse för Missionsprovinsens identitet, har för avsikt att arbeta vidare med och precisera hur Missionsprovinsen ”söker samverkan på evangelisk-luthersk grund och odlar kontakt med andra kyrkotraditioner där så är lämpligt” (Provinsordningen 3 kap 5 §).

Missionsrådet har som uppgift att arbeta med och hantera Missionsprovinsens identitetsfrågor, t.ex. att analysera missionssituationen och utforma en missionsstrategi för verksamheten. Det givande men tidvis också utmanande samarbetet mellan olika traditioner inom Missionsprovinsen fortsätter. Det bästa i dessa andliga traditioner — baserat på Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsen — bör bevaras och förnyas, medan ytterligheter och särdrag som inte befrämjar helheten får stå tillbaka."

Av detta drar bloggen Kyrkliga betraktelser i bloggposten MP tar officiellt avstånd från ekumenik med Rom följande slutsatser.

"Här har vi det svart på vitt; Missionsprovinsen är en ickeekumeniskt samfund, som hellre lyssnar på kritik från ultraprotestantiska sekter än att föra seriösa samtal med historiska kyrkosamfund. Det kan inte vara lätt att vara högkyrklig i Missionsprovinsen. Frågan är hur länge biskop Beijer och hans skara likasinnade får vara kvar. De finns i våra förböner."

Tillåt mig då att undra hur detta blir en rimlig tolkning av Missionsprovinsens agerande och detta uttalande. Ett uttalande som alltså bl.a. ger uttryck för biskop Görans ståndpunkt(!). Låt oss analysera vad som egentligen står i satserna som Kyrkliga betraktelser citerar och tolkar.

1. Konsistoriet och biskoparna beklagar den incidenten, att en biskop i Missionsprovinsen utan samråd med övriga biskopar deltagit vid en ekumenisk högtid på Östanbäcks kloster.

2. Närvaron har gett intryck av att Missionsprovinsen intar en ”pro-katolsk” hållning, varmed man menar en öppenhet för ett närmande till den Romersk-katolska kyrkan med dess villfarelser.

3. Läronämnden, som på eget initiativ kan avge yttranden i sådant som den bedömer är av betydelse för Missionsprovinsens identitet, har för avsikt att arbeta vidare med och precisera hur Missionsprovinsen ”söker samverkan på evangelisk-luthersk grund och odlar kontakt med andra kyrkotraditioner där så är lämpligt” (Provinsordningen 3 kap 5 §).

Vad står det egentligen:

1. Biskoparna Göran, Lars och Roland beklagar att det som skett inte skett i samråd med den kyrkoprovins som man representerar.

2. Biskop Görans närvaro har gett andra människor uppfattningen att Missionprovinsen är för ett tillnärmande med den romersk-katolska kyrkan med ett accepterande av dennas villfarelser.

3. Man arbetar fortfarande vidare med att samfällt hitta vägar för ekumeniskt arbete med utgångspunkt för Missionsprovinsens egen identitet och tro.

Missionprovinsen kan alltså inte tänka sig att kapitulera för det romerska kravet på hegemoni. Istället vill man arbeta som en kyrkoprovins, gemensamt och i enlighet med den ordning som provinsen styrs av. Med den utgångspunkten ska man arbeta för enighet (sannolikt med den romerska kyrkan). Detta står ju + Göran bakom. Någon konflikt bland biskoparna finns det inte, tvärtom betonas deras enighet. Tolkningen att yttrandet vittnar om en kommande dolkstöt i ryggen på biskop Göran är helt orimlig.

Tolkningen och bloggposten präglas av en misstänksamhet som gränsar till förtal. Det är samma negativa och destruktiva tolkningsmönster som det öppna brevet som inledde diskussionen är präglat av. Så bygger man ingen enhet mellan troende. Möjligtvis bygger man enhet med Rom.
Om högkyrkligheten väljer att som "Kyrkliga Betraktelser" ta upp detta förhållningssätt till andra kyrkliga sammanhang kan vi vara säkra på att vi utplånar oss själva i sekteriska gräl. Sedan konverterar de sista prästänkorna till Rom.

Tolkningen hade kanske kunnat vara rimlig inom Svenska kyrkans ordinarie stift med dess väl omvittnade problem med relationerna mellan ämbetsmän. Svenska kyrkan där ryggdunkar lätt kan förbytas i dolkstötar. En ordning där det finns väl omvittnade problem på alla nivåer. Inte minst när det gäller relationen mellan antagningskommittéer, biskopar och vigningskandidater, och historien av svek mot kyrkfolk och präster kan göras sorgligt lång. Det är däremot inte en naturlig eller rimligt tolkning i Missionsprovinsen. I Missionsprovinsen krävs det däremot en stilla ödmjukhet och en via media i formuleringarna av ett uttalande så att alla delar av provinsen kan se att deras perspektiv har blivit beaktade. Så att man kan känna igen den kyrkliga enheten i uttalandet. Vi kan därför också vara säkra på att de sammanhang som inte tål inomkyrklig ekumenik inte är nöjda med det uttalande som Missionsprovinsen nu avgivit. Det är helt enkelt inte tillräckligt exkluderande för deras smak.

Författaren till Kyrkliga betraktelser är, glädjande nog, knappast representativ i sitt sätt att läsa Missionsprovinsens biskopar och konsistoriums brev. Vi kan vidare glädja oss över hans böner för oss och hans iver för att Missionprovinsen ska välja en allmänkyrklig väg. Jag tror även att br. Nicolaus kommer förstå misstaget i sin tolkning han är en mycket skarp person som har enklare än undertecknad att erkänna sina fel. Detta hindar inte att han med sitt tolkningsmönster riskerar att välja en väg som delar av de evangelisk-lutherska frikyrkosammanhangen redan har gjort.

Det är lätt att glömma det ansvar man tar på sig när man sprider sina mer eller mindre genomtänkta uppfattningar på nätet. Ibland kan ett obetänksamt uttalande verkligen göra stor skada. Det är något som är värt för oss alla att tänka igenom innan vi yttrar oss i bloggar.

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Vad är det?

Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.

Ett hopp för Svenska kyrkan

Dagen och Norrländska socialdemokraten skriver om hur det gick när församlingen i Hakka förlorade sin sista stationerade präst och upphörde vara församling 2009. Man startade helt sonika ett opolitiskt kyrkoråd som driver vidare församlingen, bönelivet, brödbrytelsen och brödragemenskapen. NSD skriver bl.a. följande.

I Hakkas kyrka har man startat ett opolitiskt verksamhetsråd, sedan kyrkorådet lades ner och församlingen blev utan egen präst.

- Självklart blev det ett vakuum när den sista stationerade prästen slutade i Hakkas, säger Birgitta Carlsson.

I Hakkas kyrka har man bildat ett verksamhetsråd som samlar upp församlingsbor som vill arbeta ideellt i kyrkan.

- Målet är att starta verksamhetsråd i samtliga byar. I Hakkas har man lyckats bra och där har kyrkan alltid varit stark, säger kyrkorådets ordförande Laila Furskog (S).

- Det är tråkigt att vi inte har fler gudstjänster men samtidigt tycker jag vi ska fundera. Vill vi ha fler gudstjänster? Personal kommer åkande med präst och kantor, våra egna kyrkvaktmästare och kyrkvärd, och så kommer fem besökare.

- Men ofta är vi minst 20. Förra hösten hade vi 400 besök i kyrkan och församlingshemmet, säger hon.

Verksamhetsrådet ordnar kyrkträffar varje söndag, med bibelläsning, psalmsång och kaffe.

Dagen skriver bl.a. följande

- I varje Norrbottensförsamling är det fler begravningar än dop, men jag tror att kyrkan har en framtid. Vi har barnverksamhet och åtta konfirmander som läser med läraren Timo Vilgats från Kiruna, han har venia.

På ett mycket klart sätt tänder detta ett ljus i mörkret. Vi har tidigare rapporterat om hur samma saker hänt i Uppsala i Sankt Olofs församling som upplöstes in i Heliga trefaldighets församling. Självklart händer det också i det fördolda på andra platser. Människor samlas till gudstjänst och andaktsliv där kyrkokommuner släcks ner. Där uppstår församlingar ur statskyrkans gravar. Var helst det händer är det som om ett friskt skott slår ut i brottytan från en hårt ansad pelargon som fryser i tvärdraget från det läckande fönstret. Hur mycket viktigare är inte detta, både som nyhet och som glädjeämne, än all världens kyrkopolitik? Var detta än händer tänds ett hopp för Svenska kyrkan. Måtte man ha sinnesnärvaro nog att ta vara på dessa möjligheter.

Tre vigningar och en begravning

I lördags vigdes tre f.d. anglikanska biskopar av anglo-katolsk modell till präster i den romersk-katolska kyrkan. Detta är mycket intressant. Men eftersom det redan fullödigt rapporterats på andra håll finns det inte så mycket att tillägga. Det svenskspråkiga media som är överlägsen all annan inhemsk nyhetsrapportering på just detta område är Kyrkliga betraktelser. Br. Nikolaus artikel i ämnet finner man här. Har du inte redan läst så läs den nu. Kom sedan tillbaka och läs här.

Minst lika intressant är däremot f. Dags blogg i ämnet. Under rubriken "Jag var där!" skriver han bl.a. följande.

"I lördags prästvigdes tre anglikanska biskopar i Westminster Cathedral och bland de mer än 2000 deltagarna var också jag ... Att fira gudstjänst med ett halvdussin biskopar, ett sjuttiotal präster och så denna enorma församling är något särskilt. Historiskt var det. Aldrig har tre anglikanska biskopar vigts till präster i den romersk-katolska kyrkan på en och samma dag.

På förhand visste jag inte om jag skulle vara glad eller bli vemodig. Jag kunde hysa båda insikterna.

På måndagen skulle jag flyga hem - men lite inside skvaller rymdes. Det är uppenbart att påven själv drivit frågan om ordinariatet. Nu kan biskopar och präster i England uppmuntra folk att ansluta till ordinariatet, präster och prästkandidater bli prästvigda av en biskop på begäran av ordinariatet. De närmaste åren kommer vi att se präster i och församlingar flytta över. "

Minst lika intressant är vad som skrivs i kommentatorsfältet. Några hoppas på ett motsvarande personalordinat för Svenska kyrkan. Andra avfärdar detsamma. Så dyker tre spännande kommentarer upp som förtjänar lyftas i ett vidare sammanhang.

"Jag var också där. För femton år sedan när John Broadhurst i Saint Paul´s Cathedral vigdes till biskop i Church of England den 24 september. Jag var inte där när den romersk katolske lekmannen John Broadhurst den 16 januari i Westminster Cathedral tillsammans med två andra vigdes till präst i den romersk katolska kyrkan. Och det är jag glad för. I handling visar han nu att han övertar den romersk katolska kyrkan syn på hans tidigare gärning som präst och biskop, dvs att hans vigningar - både de han mottagit och själv utför - varit "null and utterly void", dvs noll och intet värda, och den kyrka som han verkat i inte kan betraktas som en riktig kyrka. Och inte nog med det: på grund av att den "religiösa gemenskap" han tidigare verkat i inte har den apostoliska successionen i biskopsämbetet, så är prästerna inga riktiga präster. Och eftersom det riktiga prästämbetet saknas, så har dessa "religiösa gemenskaper", inte bevarat det eukaristiska mysteriets [dvs nattvardens] äkta och oförändrade väsen ("have not preserved the genuine and integral substance of the Eucharistic Mystery" - latinet är ännu brutalare ) och kan därför inte kallas kyrkor. Inte präst, inte biskop, inte ens i en kyrka. Och det värsta av allt - inte ens nattvardens äkta och oförändrade väsen. Så säger påven Benedikt XVI i ett s.k. motu proprio från den 10 juli 2007. Vad är odinariatet annat än en kollektivkonversion på gamla kända villkor. Apotolicae curae 1896 i repris. Ekumenik (Ut unum sint), bilaterala teologiska överläggningar (ARCIC), kyrkans synliga enhet i sanning och kärlek, Jesu översteprästerliga förbön - vart tog allt det vägen? Jag var inte där. Jag vill inte dit. Vemod? Det räcker inte. Glädje? Över vad. Besvikelse, smärta och sorg? Nu börjar det brännas! - Folke T. Olofsson, Rasbo"

Sedan därefter följande.

"När jag läser Anders kommentar [i vilken det beklagades att f. Dag firat gudstjänst med romare], blir jag, som ofta, bekymrad över dem som anser renlärighet viktigare än vänskap. Dag har kämpat tillsammans med John Broadhurst i 20 år, för kontakter mellan Svenska kyrkan och Engelska kyrkan, för kontakter mellan Fria Syoden och Forward in Faith. När något viktigt händer i en väns liv, delar man vännens glädje eller sorg. Vänskap innebär inte att man bortser från skillnader i kyrklig (eller t.ex. politisk) övertygelse. Och närvaro vid en romersk-katolsk gudstjänst betyder, inte heller under andra omständigheter, att man överger sin reformatoriska tro.

När jag läser Folkes kommentar, noterar jag att den romersk-katolske ärkebiskopen i sin predikan vid vigningen sade (man kan hitta den på nätet): 'I want, in particular, to recognise your dedication as priests and bishops of the Church of England and affirm the fruitfulness of your ministry.' Så alldeles enkelt som att Rom anser att det vi håller på med är "null and utterly void" är det inte.
+ Göran"

Till sist följande.

"Läser Folke T. Olofssons inlägg och begrundar. Med jämna mellanrum konverterar präster till RKK. I många fall har de tagit emot bikt och delat ut altarets sakrament mm, fram till några månader före konvertering. Sedan övertar de den romersk katolska kyrkan syn på deras tidigare gärningar som präst. Detta skapar, utifrån mitt perspekiv som lekman, ett stort bekymmer. Hur ska jag förhålla mig till de gånger jag biktat mig eller tagit emot nattvarden från en numera konveterad präst? Och hur ska jag förhålla mig till präster som jag vet går i konverteringstankar? Som jag ser det är det inte en privatsak när en präst konverterar eftersom det i högsta grad även berör lekmän i prästens gudtjänstfirande församling/inomkyrkliga rörelse."

På Kyrkliga betraktelser finner man också följande intressanta kommentar.

"Det här är andlig pornografi och perverterad webersk byråkrati på HÖG nivå. Att det förespråkas av maktfullkomliga tokar som inte har en aning om vad kritisk syn på tradition heter gör det inte bättre. Att papismen gått igenom minst lika många epokavgörande förändringar som övrig katolicism verkar ingen ta hänsyn till."

Dessa fyra kommentarer har något gemensamt. Märkligt nog sammanfattas det i den sista kommentarens mest nyanserade beskrivning av händelserna och de känslor om olika personer redovisar i sina respektive kommentarer. "Det här är ... webersk byråkrati på HÖG nivå". Vad menar man då med detta? Webers teorier om byråkratin låter sig inte helt klart kokas ner till ett par konkreta rader lämpliga för bloggens format. Den intresserade kan följa med på en sväng in i sociologins magiska värld.

Max Weber är bl.a. känd för hans distinktion av byråkratin och hur en ideal byråkrati fungerar. Mest effektiv är byråkratin som ett stöd till samhället när det arbetar utan friktion både innåt i organisationen och utåt i relation till dem som man betjänar. Makten ska fördelas på tjänstemän efter kompetens. Delegeringen av besluten ska ske subsidariskt dvs. att de små besluten fattas på låg nivå och de store besluten på hög nivå. Byråkratin ska vara reglerad under lagarna och inte beroende på nepotism och personliga vänskapsförhållanden utan på förutsägbara lagar. På det sättet kan rationalitet prägla beslutsfattandet.

Byråkratin är slutstadiet när ledarskapet upphört att vara värdeorienterat. Det vill säga när organisationen inte är en traderande feodalhierarkisk moedell eller en karismatisk rörelse med en ledare som styr genom sin egen person. Istället blir organisationen styrd av tvingade rationalitet.

Stämmer detta på den romersk-katolska kyrkan? Sannolikt är det så. I själva verket kanske man ligger mellan en feodal och en modern organisation. Den avgörande faktorn när det kommer till påvetronens makt är ju inte förmågan att uttala sig ex cathedra eftersom man ändå är underkastad traditionens progression. Påven kan inte peka med hela handen och säga. Glöm det som varit, nu gör vi så här! Istället är det befordringsmakten och den legala makten som är den avgörande faktorn. Man kan då inte vara besviken på att man väljer att agera efter sina rätts- och uppenbarelsekällor och inte efter sina sociala och personliga relationer till ämbetshavare utanför den egna organisationen. Om något var det detta missförstånd som begravdes i samband med vigningarna.

Vad hade man förväntat sig? Att de personliga relationerna och de passerade samtalen skulle förändra traditionen och den påvliga maktutövningen? Hade ultramontanisterna i bl.a. Svenska kyrkan ens varit önskvärt om så skett? Om man betraktar det romerska dogmat som en normalteologi kan jag inte förstå att så skulle vara fallet. Är det något så är dessa omvigningar och personalordinatet ett uttryck för hur starka och trygga den romerska kyrkan står i sig själva. För den som vill se Rom som en förebild men inte vill konvertera dit (oaktat under vilka förutsättningar det sker) borde ju särskilt detta vara positiva drag att ta upp och implementera i den egna organisationen.

Den reaktion som vissa har inför den maktutövning som vi ser utövad i.o.m. omvigningen av dessa f.d. biskopar säger alltså egentligen mer om det egna synsättet på den egna organisationen och den egna maktutövningen. Man hade inte själv gjort likadant som det romerska episkopatet hade gjort. Det är knappast chockerande men anmärkningsvärt att de som gärna ser den yttre kyrkan som ett sakrament för världen låter sig styras av helt andra strukturella synsätt på rätts- och uppenbarelsekällornas betydelse i den egna organisationen samt med vilken fasthet dessa ska bevaras och implementeras i både teori och praktik. Detta antyder att den egna organisationen, eller i vart fall kyrkosynen, i själva verket främst är karismatiskt eller socialt orienterad. Organisationen är lojalitetsband antingen till en viss eller några vissa hövdningar i den egna traditionen alternativt till arvsfursten i toppen av maktorganisationen. Om man känner besvikelse inför hur Rom har agerat i detta sammanhang kan man fråga sig om det inte är ett uttryck för hur otrygg och kanske i någon grad omogen man själv är i sin kyrkliga situation.

Däri ligger också den positiva lärdomen i den givna situationen. Den kyrklighet som förmår precisera en normlära av kyrkorätt och uppenbarelse kan se en hierarkisk och samstämmig organisation där samma bärande principer gör sig gällande från toppen, i de stora frågorna, till botten och de minsta och mest praktiska frågorna. Det är viktigt för varje kyrka och kanske i synnerhet för varje inomkyrklig rörelse att bevara perspektivet också på det egna sammanhanget som en gemenskap inom den stora organiska gemenskapen i Kristi kyrka. Ett mikro- eller mesokosmos av kyrkan som bör stå i en såväl vertikal som horisontell gemenskap med de övriga delarna av Kristi kropp. Jämför här t.ex. den insiktsfulla analysen i aKf:s orientering mot de emeritbiskopar som man för samtal med där man dömer ut just den karismatiska och feodala organisationen som lämpliga formeringar för den egna grupperingen. Varje sådant kosmos måste också, ytterst sett, sträva efter att implementera Kyrkans herres eget normsystem i varje beslut. Det vill säga att låta den uppenbarade sanningen vara den beslutdirigerande faktorn i alla sammanhang. Här kan den sista kommentaren från dagblogg aktualiseras. Vilka svårigheter innebär det inte nu för de nyprästvigna angloromersk-katolska ex. biskoparna såväl som för de biskopar och präster som blir kvar i den anglikanska kyrkan att säga: nu tror vi på uppenbarelsen vi representerar och förvaltar. Det här är webersk byråkrati på hög nivå.

Nytillskott i länklistan

Återigen kan vi annonsera ett tillskott i vår länklista. Listan är inte komplett eller en sluten samling. Ge förslag på bloggar eller hemsidor vi bör läsa eller länka till så ska vi se vad vi kan göra.

Idag kan vi publicera Thomas Ridderviks hemsida och blogg http://www.riddervik.se/.

Skandal i universitetsvärlden 1600-talet ett nyanserande föredömme

Dagens skriver om Jonas Fjertorps avhandling vid ekonomicentrum vid Lunds Universitet. Avhandlingen handlar om handlar om investeringar i kommunal infrastruktur. Hur kommuner med begränsade resurser på ett ändamålsenligt sätt ska kunna sköta sina investeringar. I hans prolog lyfter han fram ett chockerande perpektiv på kristen tro och vetenskap.

"Den kristna trons betydelse kommer inte fram i själva avhandlingen, men väl i prologen där Fjertorp nämner drottning Hedvig Eleonoras instiftelsebrev från 1666. Hon skriver bland annat att den idémässiga grunden för Lunds universitet är att ära Gud genom att erövra kunskap som skapar välstånd i samhället."

I avhandlingen kan man bl.a. läsa följande uppbyggligheter.

Varför skriver man en akademisk avhandling? Låt oss se vad som står i det stiftelsebrev som änkedrottning Hedvig Eleonora skrev i december 1666, i syfte att grunda Lunds universitet!""

… såsom man utaf alla tider hafver bepröfvat och förmärkt att

academier och skolor de rätta medelen hafva varit till att nå och vinna

denna bemälta lycksalighet, förty uti dem icke allenast vägen visas till

att märka och iakttaga Guds stora verk och under […], utan ock

derjemte, enkannerligen sedan förmedelst Guds nåd den rätta

christendomens rena ljus i verlden hafver begynt att skina, underrättas

huru den högste regerande Herren troligen och rätt skall dyrkas, hedras

och äras, hvarutaf den vördnad och innerliga gudsfruktan uppstå måste

som en källa och ursprung är till all så andelig som verldslig välsignelse;

(återgivet i Ahnfelt, 1859, s.43)

Den idémässiga grunden för universitetet och därmed även för en akademisk avhandling, är att Gud äras genom erövrandet av kunskap. Därigenom skapas också välstånd i samhället. På vilket sätt äras Gud genom den kunskap som denna avhandling bidrar med? Avhandlingen bidrar till att förstå förutsättningarna för investeringsverksamhet i svenska kommuner. Förhoppningen är att resultaten ska underlätta utformningen av investeringsverksamheten, så att samhällets gemensamma tillgångar i infrastruktur kan förvaltas på ett ansvarsfullt och ändamålsenligt sätt.

Redan i Bibelns första kapitel ges människan uppgiften att råda över jorden, att förvalta skapelsen. Något senare berättas det om Josef. Han blir såld som slav till Egypten av sina bröder. Efter en tid ber Farao Josef om hjälp att uttyda en dröm (1 Mos, 41 kap). Josef berättar att drömmen är från Gud och betyder att det ska komma sju år med överflödande skörd och därefter sju nödår och att Farao bör förbereda landet för detta. Farao utser då Josef till att råda över hela Egyptens land. Under de sju goda åren samlar Josef in säd som lagras i städerna. När det sedan blir sju hungersår, kommer folk från hela världen för att köpa säd av Josef.

Berättelsen om Josef visar ett exempel på ansvarsfullt förvaltarskap. Under de sju goda åren investerar Josef i stora lager. Dessa kommer folket till nytta när de senare behöver det. Att långsiktigt investera i gemensamma resurser, som senare kommer samhällets invånare tillgodo, innebär att på ett ansvarsfullt sätt förvalta samhällets angelägenheter. I Sveriges kommuner förekommer både goda år när resurserna flödar in och nödår när det är stor brist på resurser. Det finns anledning för oss, att försöka lära oss använda våra begränsade resurser till de investeringar som skapar mest samhällsnytta. En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. (2 Kor. 3:4f)

SOLI DEO GLORIA

En minst sagt spännande slutsats om hur ortodoxins vetenskapssyn och samhällslära ger ett nyanserande och förnyande perspektiv på en brännande het samtida debatt i frontlinjen mellan karismatiska biblicister och humanistiska forskare. Chocken kanske mildras något av att Fjertorp kommer från en av de sista bekännelsetrogna rörelserna i Svenska kyrkan.

Traditionen het igen

I väntan på en reformation i Sverige och västeuropa får vi ta del av intressanta iakttagelser från Svenska dagbladets kultursidor där Per-Arne Bodin professor i slaviska språk vid Stockholms universitet levererar en betraktelse kring den ryska andligheten i trettondagstider (gamla stilen). Hur hade en liknande artikel om Svenska och/eller västeuropeiska förhållanden kunnat se ut?

"Den som besöker Vinterpalatset i Petersburg för att beskåda dess konstskatter använder sig av den ingång som heter Jordanporten och som vetter mot Nevan. Den var fordom palatsets paradingång. Förklaringen till att en flod i Palestina fått ge namn åt denna port leder oss långt ned i den ryska kulturhistoriens djup men förklarar också ryssarnas nuvarande fäbless för vinterbad. Det finns till och med ett särskilt ryskt ord för vinterbadare, morzj, som egentligen betyder valross, och ett verbmorzevat, som innebär att ägna sig åt denna verksamhet. Vilken är då förbindelsen mellan Jordanfloden och de ryska vinterbadande valrossarna?

Jordan är beteckningen för de vakar som tas upp på de ryska floderna tretton dagar efter jul då Kristi dop firas enligt den ortodoxa traditionen. Det ryska firandet äger rum tretton dagar efter vår trettondag eftersom kyrkan använder den gamla julianska kalendern och inte den gregorianska, som varit den vanliga i Västeuropa de senaste århundradena. Det blir alltså den 19 januari. Man firar då inte de heliga tre konungarna från öst utan Kristi dop i Jordans vatten.

Församlingen går från kyrkan i procession ner till vaken som ofta huggits upp i form av ett kors. Prästen sänker ned ett särskilt kors gjort av metall i det iskalla vattnet och välsignar det samtidigt som kören sjunger en hymn om Kristus som döptes i Jordan och om duvan som sänkte sig över honom. Samtidigt ses helgen som en uppenbarelse av treenigheten, som uppfyller så mycket av rysk fromhet: ”Herre, då Du blev döpt i Jordan, uppenbarades att vi skola tillbedja treenigheten”. Själva korset får här symbolisera Kristus och ceremonin har en i det närmaste magisk funktion att förvandla vattnet. Under ceremonin stänker sedan prästen iskallt vatten över sin församling. Enligt traditionen förfärdigas en bönpulpet, ett stort kors och en duva av is för detta tillfälle.

Efter ceremonin fylls alla medhavda flaskor med detta välsignade vatten som anses ha en helbrägdagörande förmåga och som sparas hela året. Man menar också ofta, som religionsfilosofen Pavel Florenskij skriver att vattnet från vattenvigningen, ”särskilt direkt efter välsignelsen, har en speciell smak, en speciell friskhet som inte kan jämföras med något annat, en angenäm skärpa och syrlighet”. En professor vid en rysk teknisk högskola har nyligen påstått att det välsignade vattnet får andra fysikaliska och kemiska egenskaper än det ovälsignade. Synen på vattenvigningen visar den mycket taktila och påtagliga känslan för andlighetens närvaro i den ortodoxa traditionen: det heliga har en särskild doft, en särskild smak och känns kanske till och med annorlunda att ta på än vanlig materia."

Läs gärna hela artikeln här.