Det goda samtalet

Valspurtens hetsiga debatter understryker en fundamental brist i det mellanmänskliga spelet i vårt samhälle. Hur kommer det sig att vi människor inte har förstånd och förmåga att kunna inse att andra människor oftast handlar och resonerar med utgångpunkt för vad de faktiskt tror är det goda. Varför denna mediala svartmålning av varandra. Som om de olika partierna faktiskt inte ville skapa goda samhällen? Hur kan någon säga saker som underförstått utpekar någon annan som en ond typ? Svaret blir naturligtvis att vi är bristfälliga människor. Människor som trivs bättre med självförhärligande och svartmålande av de andra. Den bristen kallas uraktlåtenhet att följa det åttonde budet.

Åttonde budet: Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.

Därför är vi människor inte förmögna till det goda samtalet utan bara till synd. Det är beviset för att vi behöver Jesu försoning. Men det är också svaret på varför ett försonande samtal inte kommer tillstånd inom många samfund (däribland Svenska kyrkan).

Slutsats: där ser man vad en realistisk människosyn ställer till det.

Att väga mellan människors rättigheter

Hur väger man mellan människors fri- och rättigheter? Hur drar man gränsen mellan rättigheter som kolliderar? I många sammanhang brukar det nu för tiden verkar det vara så att människor inte kan få uppväga en balans mellan olika rättigheter. En balans som är nödvändig för att man ska kunna leva tillsammans utan förtryck. Vårt modernistiska samhälle bygger ju på att den normerande entiteten för varje människa är just varje den egna individen. Om vi inte kan upprätthålla en balans mellan olika människors rättigheter blir just inga rättigheter utan någon människas gränslösa krav på andra.

Ett exempel på hur absurd en sådan situation kan vara är följande sentenser. och dess logiska följder P: Pelle får ligga med vem han vill. Q: Lisa vill inte ligga med Pelle. Slutsats: Lisa respekterar inte Pelles rätt till sin egen kropp. Tanken är naturligtvis absurd. Lika absurd är dessa sentenser. P: Pelle får göra vad han vill för sina pengar. Q: Quintus vill inte bli såld som slav. Slutsats: Quintus respekterar inte de mänskliga rättigheterna. De facto innebär ju detta att Quintus och Lisas rättigheter åsidosätts eftersom man inte förmår inse att det faktiskt inte är den ena rättighetens trumf över alla andras som är den mest rimliga avvägningen mellan mänskliga rättigheter som kolliderar.

Detsamma gäller de diskriminerande trossamfunden som inte viger homosexuella eller betraktar det som synd. Det skulle kunna beskrivas på följande sätt. P: Pelle får ligga med vem han vill. Q: Quintus religiösa övertygelse tillåter inte uppsåtlig synd. Är den rimliga slutsatsen att Quintus diskriminerar Pelle genom att tillvara ta sin frihet till att yttra sig, organisera sig och utöva sin religion? Är det inte i själva verket just den tanken som är det yttersta tecknet på diskriminering. Vissas rättigheter har rätt att breda ut sig på andras bekostnad. Är det förenligt med ett liberalt samhälle eller har friheten plötsligt blivit totalitär?

HERREN sade: Stå upp och smörj honom, ty denne är det

Varning

Följande inlägg har tillkommit som en följd av ett tankeexperiment som undersöker gränserna för adiafora (dvs. icke förpliktigande kyrkliga ordningar) och gränserna mellan det världsliga och det andliga regementet. Tankarna kan vara lätt svindlande och säkert inte helt utan kontroversiella påståenden. Läsaren bör vara medveten om inläggets experimentella karaktär och reflektera kring det med utgångspunkt för de verkliga och bakomliggande frågorna om tvåregementsläran. Udden i inlägget riktar sig alltså inte mot det avhandlade ämnet utan de teologiska ramar som ämnesvalet måste diskuteras med utgångspunkt för.

Om kröning och smörjelse

David och Saul smordes till kungar av Israel. I den österländska kyrkan betraktas smörjningen och kröningen av en kung som ett sakrament. Den evangeliska kyrkan lär att överhetsståndet är en av Gud tillsatt ordning som inte utan vidare ruckas. Denna överhet regerar genom Guds nåd. De har alltså fått sin makt till låns av Gud. Det gäller också den överhet som är insatt att regera idag. Den regerar, ytterst sett, eftersom Gud låter dem regera.

Smörjningen och kröningen av kungarna är här en symbol för just detta: att regenten har sin makt av Gud och inte av egen kraft eller värdighet. Hur bör man de se på kröning och smörjning av regenter. Är det ett krav och är det ett sakrament eller en sakramental handling?

Med en sakramental handling avses här alltså de handlingar som inte faller under de tre sakramenten (nattvard, dop och avlösning) utan bara har element av de definitioner som utgör ett sakrament. Vad utgör då ett sakrament?

Melanchthon skriver:

I den trettonde artikeln gilla motståndarna vårt hävdande av att sakramenten icke blott äro igenkänningstecken människor emellan, såsom somliga föregiva, utan fastmera tecken och vittnesbörd om Guds vilja gent emot oss, varigenom Gud beveker hjärtana till tro.

Men de ålägga oss här att räkna med ända till sju sakrament. Vår mening är, att man bör tillse, att de gudstjänstformer och bruk, som Gud själv förordnat enligt Skriften, må bevaras, huru många de än äro. Vi anse det icke heller vara av någon större betydelse, om några för undervisningens skull räkna på ett sätt, andra på ett annat, blott att man riktigt bevarar det i Skriften meddelade. Ej heller räknade de gamle här på ett och samma sätt.

Om vi med sakrament mena gudstjänsthandlingar, som Gud förordnat och till vilka han fogat ett löfte om nåd, så är det lätt att avgöra, vilka som äro sakrament i egentlig mening. Ty av människor inrättade gudstjänstbruk kunna icke på detta sätt sägas vara sakrament i egentlig mening. Ty det står icke i mänsklig makt att giva löfte om nåd. Därför äro de tecken, som äro instiftade utan någon Guds befallning, icke några säkra tecken på nåd, även om de till äventyrs kunna vara de okunniga till undervisning och förmaning.

Sakrament i egentlig mening äro sålunda dopet, Herrens nattvard och avlösningen eller botens sakrament.

Som Melanchthon beskriver är alltså termen sakrament ett rent systematiskt begrepp som kan ges den definition man vill. Lämpligast förefaller däremot begreppet vara om man definierar det så att bara tre sakrament återstår. De andra handlingar som t.ex. bönen, prästvigningen, äktenskapet m.fl. är då inte sakrament men kan ändå bära på drag därifrån (eller vara förutsättningar för något annat) det kan då vara lämpligt att kalla dessa för sakramentala handlingar alternativt utöka sakramentens krets och kalla dopet, nattvarden och avlösningen för nådamedel.

Melachthon skriver därför bl.a. följande 0m prästvigningen:

Men om man vill fatta prästvigningen såsom gällande predikoämbetet, så hava vi intet emot att kalla prästvigningen ett sakrament. Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften, t.ex. ordet i Rom. 1: Evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Likaså i Jes. 55: Ordet, som utgår ur min mun, skall icke vända tillbaka till mig fåfängt, utan skall verka, vad jag velat o.s.v. 12] Om prästvigningen förstås på detta sätt, så hava vi icke heller något emot att kalla handpåläggningen ett sakrament. Ty kyrkan har i uppdrag av Gud att förordna tjänare, vilket bör vara oss synnerligen tacknämligt, emedan vi veta, att Gud gillar detta ämbete och är närvarande däri.

Det finns naturligtvis en skillnad mellan prästämbetes vigning och smörjelsen eller kröningen av en kung. Denna att "den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. Överheten skyddar icke själar, utan kroppar och lekamliga ting mot uppenbara oförrätter och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff för att upprätthålla borgerlig rättfärdighet och fred". Likväl kan vi konstatera att denna är en Guds ordning; ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma (Rom 13:4). En Guds tjänares insättning i sitt ämbete innebär alltså ett Guds aktiva eller passiva handlande.

Om vi konstaterar detta innebär det också att insättandet av en konung i makt är en gärning som i vart fall kan tänkas beskrivas som en sakramental gärning. Det är en tänkbar teologisk konstruktion. För den som inte betraktar vigningen av präster som en i sig föreskriven handling utan anser att ett val eller ett domkapitelsbeslut är det naturligvis en icke-fråga om den sakramentala karaktären i smörjningen är en förpliktigande form. Den som ser ett längre historiskt perspektiv i kyrkan såsom varande förpliktigande för kyrkan bör fundera på om en monarki kan bestå utan att ta hänsyn till dess historiska ritual? Eller med andra ord. Kan en kung vara en kung utan att vara smord? Den som ser adiafora som förpliktigande bara genom att den historiska ordningen, rent evolutionärt, borde vara den bästa ordning (och därmed t.ex. vill se vigningar av präster) kan följande fråga ställas: gäller denna slutsats också smörjelsen av kungar?

Sett till svenska förhållanden torde frågan iofs kunna besvaras genom att man konstaterar att kungamakten inte längre finns och följaktligen inte längre tillhör överhetsståndet annat än rent formellt.

Då till saken. Den som inte bejakar Melanchthons definition av sakrament, som inte heller bejakar den evangeliska tvåregementsläran och som ser en full kontinuitet mellan det gamla och nya förbundets formkrav får en väldig förklaringsbörda i följande frågor. Varför skulle smörjningen av kungar inte vara ett sakrament om insättandet i det ämbetet är förenat med ett Guds handlande mot människorna? Hur kan sakramenten definieras utan att smörjningen ingår? Om smörjningen är en förpliktigande ordning eller ett sakrament: vilka politiska implikationer har detta och vilka krav måste man ställa på det politiska systemets omdaning?


För alla gäller frågorna: vad betyder det att något är en ordning (tradition) och inte en lära (t.ex. sakrament)? Vad är ett sakrament och vad är en sakramental handling? Vad betyder det att något tillhör det andliga och det världsliga regementet? Hur upprätthåller vi skillnaden mellan dessa begrepp på ett naturligt, korrekt och fruktbart sett?

Tanken svindlar.

Vems vägar och vems vilja

Mannen i mitten på bilden är Henrik den helige - finlands apostel. Under hela den Svenska kyrkans historia i den odelade kyrkoprovinsens dagar och i tiden för Finlands evangelisk-lutherska kyrkas tillblivelse fanns hans reliker i Åbo domkyrka. Fullt rimligt kan det tyckas. 1920 tyckte den finska staten att en sådan nationalklenod bättre passade på Nationalmuseum. Vackert så. Expropriering har ju hänt förr. Men så kom man sig för att göra något extraordinärt. På Henriksdagen den 19 januari år 2000 bestämde sig Finska staten för att lämna relikerna till en kyrklig inrättning. Valet föll inte på Åbo domkyrka, inte på Borgå domkyrka, inte på någon evangelisk-luthersk domkyrka utan på [trummvirvel] Sankt Henriks domkyrka. Uppförd i mitten på 1800-talet saknar den varje koppling till sankt Henrik. Samt i realiteten till relikens rätte ägare. Herrens vägar är outgrundliga och statens vägar vill man inte försöka förstå.

Om svenska staten funderar på liknande generositet med det svenskkyrkliga kulturarvet kan de slå en signal. Själva är de vakande ögonen bakom Ad orientem versus lätt intresserade av en röd-brun tegelbyggnad i Östra Aros. Men vi kan nöja oss med den något mindre och knubbigare byggnaden något söder därom. Den är ju trots allt är nedklottrad med gamlat målarbludder på insidan.

Nästa inlägg:

Ad orientem versus tar en titt på kyrkomötets motioner.

Två sätt att tala om försoning

Igår var det utfrågning inför biskopsvalet i Växjö stift. Den hittar man här under en månad till. En av frågorna från allmänheten rörde frågan hur kandidaterna ville se att man fick bort kvinnoprästmotståndet i Svenska kyrkan och Växjö stift. Alla kandidaterna framhöll behovet av att diskutera kring frågan om ämbetet. Genom samtalet och diskussionen skulle man skaffa undan med problemet. Lisa Tegby framhöll därefter att man måste samtala och att hon hade stor erfarenhet av samtal men tillade då också snabbt att ramen för samtalen måste var att den nu gällande ordningen skulle gälla. Dvs. samtalsparterna som inte håller med har axiomatiskt fel.

Nu får någon expert rätta mig om jag har fel men är inte utgångspunkten för ett verkligt möte mellan människor och ett samtal eller diskussion mellan dem att man är öppen för att något nytt och annorlunda ska hända. Är det inte vad det betyder att faktiskt mötas? Att våga bryta argumenten mot varandra och se om argumenten, på båda sidor, faktiskt håller? Att man faktiskt är beredd att förändras och accepterar att det kan ske. Man kan ju tillhändelse ha haft fel tidigare och bli överbevisad om det. Det är enligt min mening den enda möjligheten till ett försonande samtal; eller för den delen den enda möjligheten till ett verligt samtal.

Det är lätt att förstå om man, från alla sidor, inte vill ha sådana samtal. Man måste ju erkänna att strävan efter det goda, sanningen och efter Gud också finns hos den andre. Den andre blir en människa och inte en svartrockare eller politruk. Man måste ge avkall på nidbilder och propaganda och börja ta in världen så nyanserad som den är.

I ett sådant samtal riskerar alla inblandade dessutom att behöva möta en medmänniska och erkänna sin egen brist. Erkänna att man haft fel och att man med utgångspunkt för sin tidigare tro också skadat och syndat mot sina medmänniskor. Eller om det skulle visa sig att man råkar vara den som övertygar samtalspartnern: att man genom sin senfärdighet till förklaring, samtal och försoning syndat mot sina medmänniskor.

Om man inte vågar riskera detta; om man inte vill ha ett samtal utan säkerheten att man redan har rätt och aldrig måste pröva sin egen ståndpunkt. Då ska man ju inte säga att man är intresserad av samtal och försoning. Då är man intresserad av inkvisition och fördömande. Lisa Tegby är inte den stora brottslingen här. Det är inte hon som skapat denna ohälsosamma kultur. Det är Kyrkans fiende djävulen som gjort att enigheten inte finns och det är han som gör allt för att hindra den från att uppkomma. Tegby sätter däremot ord till det mönster som finns i denna fråga. Ett mönster som görs gällande såväl inom den kyrkliga hierarkin som i den kyrkliga oppositionen och i alla möten dem emellan. Vad som behövs är försoning eller i vart fall samtal om försoning. Ett samtal med öppenhet, ödmjukhet och ett gemensamt sökande efter Guds vilja.

Ett positivt exempel på hur en försoningsprocess kan inledas finns i videoklippet nedan.

Matthew Harrision, den bekännelsetrogna kandidaten, har just blivit vald till ärkebiskop (ordförande) i LCMS (Missoury synoden). Mannen som presenterar honom är avgående ordförande vars förslag på en förändrad kyrkoordning med en kraftig maktcentralisering blivit godkänt dagen innan. Nu tvingas han lämna över hela makten i kyrkan till sina motståndare. Harrison inleder i talet ett samtal, i ödmjukhet, i kärlek och i kristlig anda. Han säger inte: nu ska vi sätta oss ner så att jag kan förklara varför jag har rätt och ni har fel. Han understryker sina egna brister, påtalar sin företrädares förtjänster och säger: jag förstår att ni lider och med er lider hela kyrkan. Sedan tillägger han att han inte kommer agera inkvisitor och tvinga motståndarna att böja sig varefter han pekar på det gemensamma, evangeliet om Jesus Kristus och förklarar sig vilja arbeta för enhet kring Guds vilja och Ord.

Följande utdrag ur den första delen av talet kan vara värt att citera.

If one member suffers, all suffer together. If one rejoices, all rejoice together. Right now there are many rejoicing and there are many suffering. Luther says when you’re walking along and you strike your little toe on a chair or a table, a table leg, what happens is the whole body bends over, the face grimaces and grabs that little toe. And there’s no use saying “that’s just a little toe,” because the whole body suffers.

This I realize is a tumultuous change in the life of our Synod. I wish to thank President Kieschnick for his heart for evangelism, and his deep desire to move this Synod forward. Many are suffering, and it will be very challenging times to work together.

I wish to inform you that you have kept your perfect record of electing sinners as presidents of the Missouri Synod. [applause] I guarantee you I will sin and fail. I will fall short. I will sin against you. I wish also to say, that right now I forgive all who have in any way have sinned against me or anybody else, and plead your forgiveness for anything that I said or did that offended you. I beg of you your prayers, I beg of you your daily prayers and intercession. These are challenging times. I promise you that I will be as straight with you as I possibly can, to the best of my ability, guided by the Spirit of God. I pledge to you that I will not coerce you. I will do my best by the Word of Christ to lead with a generous Gospel of Jesus Christ, which forgives us all of our sins, and motivates us to love and care for our neighbor in mercy and compassion. And I will work as hard as I possibly can for unity around the clear and compelling Word of God and nothing else.

Gud give oss att ett sådant samtal kan inledas i Svenska kyrkan. Kan vara att skismen redan är för stor. Att oviljan, nidbilderna och hatet är för stort från båda sidor; men låt oss då samtala och sedan skiljas som vänner eller bröder och systrar i Kristus Jesus.

Homeopatisk teologi eller evangelisk tro och lära

Elisabeth Sandlund skriver i Dagen under rubriken Tro inte bara i kyrka om kyrkornas inre sekularisering. Sandlund menar helt riktigt att en mängd kyrkor och samfund har blivit ljumma och försöker föra fram en lightversion av den kristna tron. Detta är ingen framgångsväg utan en återvändsgränd eftersom bara Jesuscentrerade församlingar växer i storlek. Eva Hamberg kommenterar och kritisererar, särskilt Svenska kyrkan, men det brukar hon ju göra.

Bl.a. skrivs följande.

De kyrkor som växer är inte sådana som satsar på liberalteologiska lightvarianter av kristen tro utan de som är Jesus-centrerade.

Och i detta ligger, för att återanknyta till analysen av pingströrelsens situation i Sverige och internationellt, att låta den kristna tron påverka hela livet, inte bara vara en verksamhet som utövas några timmar en dag i vecka

Man kan ha tre synpunkter.

1. Homeopatiska teologi är tanken att ju mindre Jesus och bibel vi har i gudstjänsten desto mer potent blir vår mixtur. Det är ett fenomen som just nu gör sig gällande i nästan alla kyrkor och det gör den med ett gott uppsåt. Ja just det, med ett gott uppsåt. Man vill förändra kyrkan för att möta människors behov. Det är inte vad jag tror är den sanna kristendomen, men homeopatisk teologi är likväl ett försök att erbjuda människor en tjänst. Mänskligt sett förstår jag det allt för väl. Med trons glasögon är det helt oförståeligt.

2. Jesuscentrerad eller Jesus i centrum. Där är skillnad mellan att tala om Jesus och att förkunna evangelium. En pastor/präst/biskop kan tala hur mycket som helst om Jesus men förkunnar personen inte syndernas förlåtelse genom tron av nåd så är det lika illa som den homeopatiska teologin. Ja, kanske är den homeopatiska teologin inte så illa eftersom vad den lägger till så sällan har ett eget absolut sanningsanspråk.

3. Lag och evangelium. (10 000 kronors frågan) Sandlund menar att den kristna tron ska påverka livet och att det är samma sak som att vara Jesuscentrerad. Frågan är om det är att i Jesu namn förkunna lag eller evangelium? Äkta kristen tro är naturligtvis något som förändrar livet, men att kräva att församlingsengagemanget ska vara en verksamhet som tar upp mer än några timmar i veckan eller att man ska leva på ett speciellt andligt liv är något annat än att predika evangelium. Då har man inte Jesus i centrum utan verksamheten. Ska Jesus vara i centrum måste vi se, tala och bekänna att det är något annat än att ha det förändrade livet eller kyrklig verksamhet; det är syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull.

Sista gudstjänsten i Caroli kyrka

Kyrkans tidning rapporterar: den sista gudstjänsten har firats i Caroli kyrka som nu ska bli köpcentrum. Carloi kyrka har, genom gudstjänsterna som Caroli kyrkas vänner ordnat, länge fungerat som en alternativ gudstjänstgemenskap för de högkyrkligt sinnade malmöiterna. Att det varit till välsignelse för många är uppenbart. Att det arbetet nu gått under är en sorg. I Skåne släcks nu de gammaltroende gudstjänstgemenskaperna och församlingarna i en jämn följd. Vad framtiden bär i sitt sköte är det svårt att vet men genom trons hopp vet vi att kyrkan ska bestå till evig tid.