BEFRIA SVENSKA KYRKAN!
BEFRIA SVENSKA KYRKAN!BEFRIA SVENSKA KYRKAN!

torsdag 17 mars 2011

Nyhetsuppdatering

Ad orientem versus har inte för avsikt att släppa kommenteringen av nyheter. Här följer ett antal notiser i korthet om olika frågor av intresse för oss.


På annat håll, nämligen i Göteborgs stift, har det hållits biskopsval. Det valet har vi rapporterat om tidigare under rubriken Som en vintergäck och biskopsval i Göteborg. Dagen skriver om det här och Kyrkans tidning här. Det kan noteras att Stefan Grenstedt, mannen som vi hoppas på, lyckades sno åt sig 66 röster fler än vid nomineringsvalet. Tämligen mörkt kan man tycka att det ser ut med hänsyn till Per Eckerdal mer än fördubblade sina röstsiffror. För undertecknad känns det angeläget att fortfarande hoppas på och be för detta val av flera anledningar. Det finns stor anledning att ständigt fråga sig om det egna kyrkopolitiska ställningstagandet är det rätta samt att ständigt utvärdera det med utgångspunkt för hur Gud handlar i världen. Någon särskilt enad front av hoppfullhet verkar det däremot inte vara då en synnerligen loj inställning till valet har drabbat delar av den kyrkliga oppositionen.


i Kyrka och folk under rubriken Ska vi släppa ämbetet nu? ställer Per-Anders Grunnan frågan om ett taktiserande av ämbetsfrågan för överlevnadens skull verkligen är den rätta vägen för den bekännande kyrkan. han skriver bl.a. följande

"Samtidigt ser vi hur många av de som tidigare stått bakom Kyrklig Samlings 17 punkter, för att precisera vad det innebär att stå i bekännelseställning som minoritet i ett samfund som avvikit från apostolisk och allmännelig ämbetsordning, har börjat samarbeta i gudstjänsten på ett sådant sätt som tidigare varnades för i t ex Synodens skrift Communio in sacris. Allra tydligast märks den politiska pragmatismen i ”Frimodig kyrka”. Att man kan tänka så för att överhuvudtaget få några platser i de beslutande organen är en sak. Men vad händer när det taktiska kompromiss-tänkandet från politikens värld smyger sig in som måsttstock även för de djupare frågorna som handlar om kyrkokampen, Guds uppenbarade sanning och själars evighet. Att generationer har fått betala ett personligt pris för att hålla emot avsteget från Guds ord när det gäller ämbetet förpliktar. Men har vi börjat tänka och handla som om Paulus i 1 Kor 14 undervisar fel när han säger att det är ett Herrens bud att kvinnan inte får ”hålla tal” dvs predika i gudstjänsten?"

Vidare skriver han.

"Är det verkligen Guds vilja att man i västra och södra Sverige mobiliserar de sista överlevarna av Svenska kyrkans sekulariseringsprocess i en stiftelse som t ex är för prästvigning av kvinnor och som är beroende av Svenska kyrkans liberala episkopat för sina pastorsvigningar? Är det detta som skulle vara den stora lösningen? Ur evangelisationssynpunkt kanske det kan vara lättast att hänvisa till att man tillhör något etablerat, men är detta en långsiktig och ärlig lösning gentemot sig själv och EFS? Är inte hela Guds ord den bästa grunden att stå på och enat bygga utifrån? Låt oss hålla fast vid allt Guds rådslut – då tar han hand om följderna. Vi kan förvänta oss det bästa av honom."

Frågan är fri och frågorna är befogade. Det är tydligt att det som sker nu inte är ett reslutat av offentligt disputerade val utan ett resultat av en drift med vinden eller fördolda rådslut. Vad var poängen med synodens och Kyrklig samlings ställningstaganden om man så lättvindigt överger dem? Vem vill offentligt förklara och försvara bekännelsen när man hanterar den bekännelsen så vårdslöst? Ytterst sett är frågan framförallt: hur visar vi med våra ord och gärningar i kyrkokampen på vår bekännelse av Guds ords sanning? Eller: hur leder vi människor till frälsning?


Imorgon är det diakonvigning i den bayerska kyrkan i Sverige[1] vilket Dagen rapporterar om här. Det är en afrikan som diakonvigs för att senare bli prästvigd. Det är spännande att se hur missionen går i retur även om det förstärker bilden av historiska europeiska kyrkor som något udda, utanför, trångt och exotiskt. Sådana traditionlistiska pretentioner måste man släppa för att Guds folk ska bli betjänat med Ordet och sakramenten.


Svenska kyrkans mission/Lutherhjälpen/Hela världen/Svenska kyrkans internationella arbete/etc/etc byter namn igen. Saken rapporterades det om för en månad sedan i t.ex. Dagen. Nu blir det Aktallajans som ska stå för yterligare ett steg i reformeringen av den gamla hednamissionen.  Namnbytescirkusen fortsätter även annorstädes när Svenska missionskyrkan, Alliansmissionen och Baptisterna väljer att kalla sig Equmenia-kyrkan. Dagen rapporterar bl.a. här. Det är en ödets ironi att det grekiska ordet oikoumenikos betyder det "som rör den bebodda världen", "världsvid" eller "hela världen". Lämpligt nu när Svenska kyrkan just övergett det namnet. Ett tydligt tecken på att frikyrkan fortfarande är lite efter i sin tid. Ett än mer intressant tecken är att man väljer det gemensamma ungdomsförbundets namn. Man väljer att hedra de yngre allt efter den gamla frikyrkliga maximen att det tar tre generationer för att förvärva, ärva och fördärva.



[1] Det romerska stiftet är såvitt jag känner till sprunget ur det bayerska stiftets vigningssuccession vilket i enlighet med den högkyrkliga filosofin kring vigningssuccessionen inom Svenska kyrkan torde göra det till en förgrening av den Bayerska kyrkan. Jämför bl.a. här och här. Det är av hänsyn till liknande röster jag känner att det är angeläget att upprätthålla deras distinktioner i samtliga sammanhang. Trots allt finns det bara en katolsk rörelse i Sverige. "Blott Svenska kyrkan svenska katoliker" har som det gamla ordstävet går.

7 kommentarer:

  1. Ingenting har hänt med andra ord.

    SvaraRadera
  2. Av en händelse lyckades Gabriel Sture Johannes Fjellander läsa under skrivandet av en artikel. Välkommen åter inom en timma för något mer innehållsrikt. För övrigt: grattis till din första officiella kommentar, välkommen!

    SvaraRadera
  3. @Annorzzz: jag håller med dig! SUCK! Altså inte Sveriges Unga Catholics Katoliker utan vilket ihåligt sätt att argumentera. Fullständigt galet. Men så är det ju inte heller mitt sätt att argumentera. Ta en titt på länkarna i fotnoten.

    SvaraRadera
  4. De höga herrarna må ändra namn på de världsliga organisationerna bäst de vill, jag tänker fortsätta att vara medlem i Jesu Kristi världsvida Kyrka.

    SvaraRadera
  5. Kan vi inte sluta att benämna frågan om för eller emot reformen för kvinnliga präster som ämbetsfrågan? Bestämd form lämpar sig inte här. Ämbetet är väl mer än frågan kring kvinnliga "prästers" vara eller icke vara?

    SvaraRadera