Biskopsutnämningar och utmaningar

Kl 11 idag valdes Per Eckerdal till biskop för Göteborgs stift, ett på många sätt väntat resultat. Säkerligen sitter många människor och gläds med honom i denna stund, många andra sörjer att det stora hoppet, Staffan Grenstedt, ej blev vald. Staffan, som så tydligt betonade en missionsformad kyrka, gick samma öde till mötes som Anders Sjöberg vid förra biskopsvalet. De mer liberala i stiftet enades kring Per som det enda alternativet, och säkerligen blev många avskräckta från att välja Staffan just för att han till så stor grad menade att Kyrkan var förvaltare av ett så viktigt budskap, att vi inte kan sitta inne i våra kyrkobyggnader och tiga stilla om detta. Att han vågade tala tydligt om detta är gott och hedervärt. Faktum kvarstår dock att han mot bibelordet skulle viga till ämbetet människor som öppet lever i en enkönad relation, att han skulle viga kvinnor till prästämbetet och fortsätta att förvägra vigning åt de som ej godkänner denna ordning.

Då trycket på en biskop i denna Svenska kyrka är så stor, tror jag inte att Staffan hade kunnat åstadkomma en reell förändring, utan mest själv tagit stryk, såsom hans företrädare. Skillnaden hade tyvärr främst bestått i att mer konservativa kristna, kanske främst präster, hade kunnat stilla sitt samvete ytterligare en tid medan SvK alltmer förfaller och avfaller. Man kunde då hänvisa till att det nu satt en biskop på stolen som trots allt var ganska vettig. Den välkända bilden av den kokade grodan dyker upp för mitt inre. Släpps grodan ner i kokande vatten så hoppar den ur, släpps den ner i kallt vatten som sedan värms upp till kokande temperatur så stannar den kvar. Går förfallet fort så reagerar många, går det långsamt så stannar man kvar.

Ska vi då ge upp? Bort det! Ingalunda skall vi ge upp hoppet om vår Svenska Kyrka. Däremot kanske vi får inse att den inte längre ser ut som den en gång har gjort, och att all kraft får gå till att försvara vårt existensberättigande i denna struktur vi kallar Svenska Kyrkan. Den kraften borde istället läggas på att nå ut med evangeliet till vårt land, då det på intet sätt längre kan kallas kristet. Sverige är ett missionsland, och SvK är på många sätt en orsak till att det är så. Folkkyrkotanken vaggar in folk i en falsk förhoppning inför döden, där kyrkan främst ses som en förättningslokal vilken jag har rätt att kräva tillträde till i livets olika skeenden. Kyrkan ska i sanning vara välkomnande för alla människor, men det måste ske på Kyrkans villkor! Och vad Kyrkan tror, det är uttryckt i Bibeln och bekännelsen.

Gud har inte gett upp hoppet om sin Kyrka, men vi kanske behöver inse att vår Herre inte är bunden till den ”medlemsbaserade organisation” som kallas Svenska Kyrkan. Det finns ett sammanhang som vill verka för Guds rikes utbredande i detta landet, som ser värdet i en fungerande tillsyn genom biskop, som inte vikit av från tron på att Guds ord gäller för alla tider. Säkerligen brister vi alltför ofta i kärlek till SvK och ber alltför sällan för de som fattar beslut och de som måste stå ut med dem. Här finns verkligen skäl för rannsakan, men det förändrar inte sakernas tillstånd. Gud kallar inte människor in i ett system där andra människor avkräver att man förnekar Guds ord på väsentliga punkter. Han har berett en väg att vandra på för en tid. Hur länge? Det vet vi inte, men låt oss hoppas och be att den snart ska bli överflödig och att vi snart får se en återupprättad Svensk Kyrka.