Den stora traditionen och den stora traditionen

Det talas en del om den stora traditionen. Som på något sätt existerat överallt alltså bland alla kristna i alla tider. Ibland ställs denna allmänkyrklighet i ett motsatsförhållande till de partikulära traditionerna. Visst finns det ett sådant problem och visst finns det anledning att fundera noga över vad som är Traditionen med stort T. Det är en det är en sanning att den kristna tron relaterar till Traditionen. Redan Chemnitz slår fast att Traditionen är vår stora lärare när det gäller vad alla sannings norm dvs. Skriften lär.

Chemnitz har då förstått Augustinus korrekt för han skriver. "Receive, my children, the Rule of Faith, which is called the Symbol (or Creed). And when ye have received it, write it in your heart, and be daily saying it to yourselves; ... For this is the Creed which ye are to rehearse and to repeat in answer. These words which ye have heard are in the Divine Scriptures scattered up and down: but thence gathered and reduced into one, that the memory of slow persons might not be distressed; that every person may be able to say, able to hold, what he believes. For have ye now merely heard that God is Almighty? But ye begin to have him for your father, when ye have been born by the church as your Mother. (Augustine, On the Nicene Creed: a Sermon to the Catechumens, 1). Traditionen samlar alltså Skriftens sanning därför att den visar vad Kyrkan har lärt i alla tider. Men som norm är den bara en normerad norm ett derivat av den yttersta normen; Guds ord.

Hur är det då med den Stora traditionen som man så lätt hänger sig åt. Hur ofta är den verkligen en del av en obruten kedja från urkyrkan och hur ofta är den radikal i syn vilja att förnya allra främst de uttryckssätt som kyrkans liv tar sig. Ofta kan man i högkyrkliga sammanhang ställa det väckelsekristna i motsats till den stora traditionen och säga: vi håller oss inte till vad dessa separatister gör utan håller oss till det allmänkyrkliga det vill säga katolska. Det finns då bra anledning att fråga sig om man verkligen går rätt väg. När man hämtar inspiration från t.ex. romerska eller österländska liturgiska fenomen är man verkligen traditionalist eller skapar man bara sin egen separata tradition i egna exklusiva sammanhang? Faktum är att man i högkyrkliga sammanhang ofta ägnar sig åt att konstruera sina egna ordningar med öst eller västkyrkliga förebilder. Hur ofta ser du ett återskapande av liturgier som har ett verkligt organiskt ursprung i Svenska kyrkan. Det är ett problem för då är man lika konstruerad som någon av de separatistiska rörelserna. Vore man sannskyldigt traditionalistisk skulle man t.ex. inte hämta inspiration från den nya romerska liturgin eller från trient utan försöka återskapa de liturgiska bruk som inte bara har funnit i Svenska kyrkan men också försöka sätta samman de spillror som man kan finna i olika gudstjänstordningar av idag.

Det verkar som om man hittat metoden men man har inte tagit var på och bevarat den liturgiska tradition som man kunnat ta till sig och som funnits framför ögonen. Därför ska vi nu försöka peka på en del av de traditioner inom Svenska kyrkan som högkyrkligheten har lämnat åt sidan i jakten på en annan Stor tradition än den som varit inom räckhåll. Detta tjänar naturligtvis det dubbla syftet att åskådliggöra hur våra väckelserörelser har del i den stora traditionen; ja kanske i själva verket är Den stora allmänkyrkliga, katolska, traditionen i Sverige. I jakten på den traditionen kan vi då alla förenas i verklig enhet och kärlek. Detta är alltså inledningen på en liten inläggsserie om de svenska väckelserörelsernas katolicitet.

En katolicitet som högkyrkligheten av idag har mycket nytta av att bejaka, bevara och förnya.