Händelsen anmäldes till polisen som inledde förundersökning mot den församlingsmedlem (en åldrig kvinna) som fått kyrkoherden att bjuda in evangelieföreningen, kyrkoherden och den tillreste prästen. Nu har de alla tre dömts och HD avgjort fallet i fråga om prästen.
Kyrkans tidning skriver bl.a. följande.
Prästen motiverade sitt agerande med religionsfriheten och sin apostoliska trosuppfattning. Men det är inte skäl till att vägra samarbeta, anser Högsta domstolen: i sitt domslut skriver man att religionsfriheten inte skyddar all sådan verksamhet som bygger på en persons religion eller tro. Begränsningar ges av andra personers övertygelser och rättigheter, och av bestämmelserna i lagstiftningen. "Verksamhet som överensstämmer med ens övertygelse får inte leda till kränkningar av de mänskliga rättigheterna, till exempel diskriminering på grund av kön", skriver Högsta domstolen i sitt pressmeddelande.
Vasabladet skriver bl.a. följande.
Dessutom utreder polisen som bäst om fyra församlingsanställda i Hyvinge har brutit mot lagen som förbjuder diskriminering. En kvinnlig präst hade arbetstur en söndag, men den gästande predikanten meddelade före gudstjänsten att han inte kan samverka med henne. Efter en diskussion lämnade kvinnan kyrkan.
Ifall förfarandet bedöms som diskrimering av kön, är inte längre kvinnoprästfrågan en intern kyrklig angelägenhet.
Därigenom avgörs en tvist med andligt ursprung av en världslig domstol. Detta genom att ta ställning till konsekvenserna av en bibeltolkning, inte bibeltolkningen i sig.
Det är förutsägbart att denna typ av tvister kommer att öka, vilket skulle vara förödande för kyrkan som institution.
Rent juridiskt kan man se på saken på flera sätt. Det är inte ett omöjligt resonemang som HD har. Det är faktiskt så att det finns gränser för religionsfriheten och de gränserna utgörs b.l.a. av allmän lag. Det är exempelvis inte tillåtet att offra människor i religionens namn. Däremot är det absolut inte så att könsdiskriminering inte skulle vara något som ryms inom religionsfriheten. Annars skulle den romerska-katolska kyrkan vara rysligt illa på det eftersom de inte accepterar kvinnor som vare sig präster eller diakoner. Försök få ett sådant resonemang att flyga i europadomstolen. För organisationer finns det alltså en ganska stor rätt att könsdiskriminera i religionsfrihetens namn. Frågan är om det förhåller sig annorlunda med präster som i Finland är ämbetsmän underkastade finsk lag och kyrkans bekännelse. Här måste frågan vara: hur står det egentligen till med den finska kyrkans bekännelse? Är den klar och entydig i ämbetsfrågan?
Ja det kan den nog vara från de kyrkliga hierarkiernas sida men ser man till hela kyrkan är den utan tvekan inte tydlig. Där pågår ett kyrkligt inbördeskrig. Här tar nu staten ställning i religiösa frågor och förtrycker en minoritet med straffsanktioner. Detta träffar såväl präster som församlingsmedlemmar. Skulle detta tillämpas fullt ut och över hela linjen hade FELK (Finlands evangelisk-lutherska kyrka) spruckit i två delar. Hur är det då med statlig inblandning i interna religiösa stridigheter? Är detta förenligt med religionsfriheten? Det närmast vi kommer den frågan är målet mellan Metropolitan Church of Bessarabia and Others v. Moldova. Där konstaterade Europadomstolen att det stred mot religionsfriheten om staten blandade sig i inom - eller mellankyrliga stridigheter om jurisdiktion.
Detta är ett lämpligt mål att låta prövas i Europadomstolen och jag hoppas att de dömda verkligen orkar driva målet därhän.
Oavsett hur utgången i målet kommer att bli är det mycket tydligt att det bara finns ett sammanhang som går styrkta ur situationen. Det är Missionsprovinsen och den finska lutherstiftelsen. Hur bra kan det kännas för den kvinnliga prästen, för den dömde pastorn, för de kristna lekmännen, evangelieföreningen eller domkapitlen. Är det såhär man håller ordning i sin kyrka? Genom att låta samhällets våldsmakt slå ner på sina bröder?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar