Ma Oftedal och den postmoderna bekännelsen

Dagen upplyser att Ma Oftedal har lämnat Svenska kyrkan och avsagt sig sitt prästämbete. Artikeln kan du läsa här. Ma Oftedal är en tämligen ointressant person men däremot är hennes ämbetsutövning och hennes ämbetsteologi högintressant för alla som bevakar Svenska kyrkan, dess andliga utveckling. Ma Oftedal beskriver sin ämbetsutövning som ett äktenskap med en oförstående och oresonlig äkta hälft som vägrar ge henne frihet att bejaka sina egna läror och sin egen tro. I artikeln kan man bl.a. läsa följande

Kyrkan har bara misstrott, föraktat och grälat med henne, skriver hon, och kallar Svenska kyrkan för en sträng äktenskapspartner som inte ens är intresserad av parsamtal.

Ma Oftedal har säkert helt rätt och hennes uppfattning kan säkert väcka en genklang i många andra prästers erfarenheter. Tord bekännaren (Nordblom) har också liknat sin ämbetsutövning och sina prästlöften vid ett äktenskap. Ett äktenskap där Svenska kyrkan inte har svarat upp för sina äktenskapslöften. Den skillnad som finns mellan Tords och Mas syn på Svenska kyrkan är trots detta att den kyrka där Tord (och många andra) vigdes faktiskt hade en gemensam samsyn med sin äkta hälft. De bejakade samma tro och samma lära och de löften man avgav de menade man också bokstavligen vara sanna. Svenska kyrkan har inte rört sig från mas position och kan därför inte sägas ha svikit sina löften till henne. I artikeln kan man läsa vidare.

"Senaste anmälan mot Ma Oftedal handlade om hennes reinkarnationstro. "Som om det var en brottslig handling," skriver hon ."

Här börjar vi närma oss en kärnproblematik när det gäller frågan om prästvigningen och dess löften. man måste fråga sig: menade Ma verkligen detta när hon avgav sina prästlöften? Okunnig om hennes andliga utveckling kan man i vart fall konstatera att tolkningen av prästvigningslöftenas förpliktelser till Kristi kyrka och vår kyrkas ordning skiljer sig åtskilligt åt mellan präster, prästkandidater och nyprästvigda. Hur är då saken: är det svårt att förstå vad prästvigningslöftena består i? Rent praktiskt och språkligt torde så inte vara fallet. Man är underställd en ordning och en lära som gäller i Svenska kyrkan. Det är ingen särskilt god ordning eller en särskilt god lära men det är onekligen det som gäller.

Frågan har varit uppe på Christer Sturmarks blogg. Annika Borg hamnade i blåsväder för hennes motstånd mot manlig omskärelse. Anna Karin Hammar skrev ett brev till domkapitlet som ville pröva frågan. Svenska kyrkan skickar handlingen för yttrande till Annika Borg. Sturmark rasar under rubriken Svenska kyrkans moderna inkvisition mot prästen Annika Borg mot att Annika Borgs rätt till mötes- och yttrandefrihet ska prövas av en kyrklig domstol. Eva Brunne svarar sakligt och lugnt att detta är den prövning som vi gör (Kyrkans tidning rapporterar här).

Varje människa, också en präst, har grundlagsstadgad åsiktsfrihet. Vigningslöften kan ibland ge anledning till ytterligare bedömningar. Sturmark skriver: ”notera att Annika Borg inte är anställd av Svenska kyrkan, utan agerar som fri debattör”. En präst är en fri debattör och bunden av sina vigningslöften. Oavsett vilken arbetsgivare en präst har gäller löftena hela livet.

Från Svenska kyrkans sida är det klart vad vigninglöftena betyder och hur de prövas. Men trots detta denna ständiga diskussion om vad vigningslöftena trots allt betyder och de rättigheter som skulle kunna inskränka vigningslöftena och deras konsekvenser. Frågan är då varför? Svaret kan tyckas enkelt det: man rör sig i olika diskurser. Den ena diskursen är en konfessionell och juridisk. Där gäller lexikalisk lydelse och vanliga tolkningsregler. I den andra diskursen är det en postmodern och privat diskurs. Där gäller individens frihet att tolka och förstå för sig själva.

Däri ligger kanske nyckeln till att frågan om tillträde till ämbete och prövning av ämbetsbrott blivit så infekterad: man förhåller sig på ett postmodernt sett till sitt ämbete och sina vigningslöften. Man dekonstruerar och tolkar efter de egna utgångspunkterna. Precis så som Ma Oftedal gjort. Precis som i hennes fall kan det bli ett bryskt uppvaknande när denna postmoderna teologi ska möta den praktiska juridiska verkligheten i Svenska kyrkan. Bryskt eftersom man inte får en prövning av något extern, objektiv och faktiskt utan av den egna själen, den egna, personliga tolkningen och tron. Ett lika bryskt uppvaknande kan det vara när dess postmoderna utgångspunkter för basen på den egna ämbetsutövningen ska stå sig mot ett mer objektivt tro på uppenbarelsen. Risken är där uppenbar att också andra delar av ens ämbetsutövning smittas av en postmodern utgångspunkt. Hur kan man försvara Guds ords integritet när man inte tror att mänskliga ord kan förmedla en intersubjektivt verifierbar och kommunikabel sanning? Hur kan man förena så motsatta kunskapsteoretiska trosläror?

Så till Ma Oftedal och alla andra: ljus och kärlek (1 Joh. 1)!