Den Augsburgska bekännelse formulerades med utgångpunkten att få och nå en kyrkogemenskapsöverenskommelse med den romersk-katolska kyrkan. Melanchthons ingingsvärde var att uttrycka sig så försonande som ö h t var möjligt. Bekännelseskriften kom därför också att kritiseras av bl a Johann Eck eftersom den förteg fundamentala läåroskillnader. Denna kritik var välfunnen och bekräftades också av bl a Luther. det inre trycket på klarhet resulterade i den Augsburgska bekännelsens apologi där Melanchthon drar undan slöjan av otydlighet bakom vad som faktiskt stod i bekännelsen.
En bit av den evangeliska kyrkans problematik kring läran om kyrkogemenskap grundas i den utsaga som finns i artikel VII som handlar om kyrkan. Melachthon skriver.
En bit av den evangeliska kyrkans problematik kring läran om kyrkogemenskap grundas i den utsaga som finns i artikel VII som handlar om kyrkan. Melachthon skriver.
Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium *rent* förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.
Från dessa utsagor jämte de bibliska underlaget stammar en svårlöst fråga om en tolkningaproblematik med avseende på kyrka och kyrkogemenskap. Klart är att augustana är skriven för att få fred med rom, inte på Roms villkor men på kejsar Karl V:s villkor.
Helt klart torde det emellertid vara att det inte handlar om rit, politik eller andra .
Mäster Abraham!
SvaraRaderaDu skriver att "det inre trycket" ledde till klargöranden i Augsburgska bekännelsens Apologi. Var det inte snarare "det yttre trycket"?
Augsburgska bekännelsen var en försonlig skrift. Den hävdade att "våra kyrkor inte avviker från den allmänneliga kyrkan i fråga om någon trosartikel, utan blott avlägsnat några få missbruk …" Denna försonlighet avvisades av de påvliga genom en Refutatio (Vederläggning), som medförde ett krav att de reformatoriska skulle avstå från sin kritik. De reformatoriska furstarna vägrade att godkänna detta. De gav då Melanchthon i uppdrag att utforma en Apologi (Försvar).
Jag har kanske missförstått vad du menar, men som jag förstår det kom Apologin i första hand inte till för att avgöra frågor inom det reformatoriska lägret, utan för att klargöra den reformatoriska ståndpunkten gentemot de påviska.
+Göran
Ers höghet!
SvaraRaderaJag tror att ni har rätt och att jag har uttryckt mig luddigt. Självklart var det den yttre pressen som föranledde apologin. Hade man accepterat augustana hade det kanske vari lugn och ro. Samtidigt ledde augustanas otydlighet till ett krav på klarhet också inifrån reformationen.
Samtidigt är de viktigt att notera, som jag gör i inlägget ovan, att Melanchthons försonlighet riktar sig mot Karl V som domare i dessa frågor. Det är alltså inte en fredsvädjan till Rom utan till den borgerliga makten i landet. Ehuru detta inte med nödvändighet förtar sanningen i många av de försonliga utsagorna.
I Kristus, med biskopen i mina böner,
Mäster Abraham