Rättfärdiga uppror och rättfärdiga stater

Frågan om stat och kyrka är alltid aktuell. Särskilt idag då statens relation till kyrkan är så förvecklad som den faktiskt är. Det kan ofta finnas en ömsesidig misstro mellan kristna och staten. inte sällan är det så på goda grunder eftersom statens intressen konvergerar med det allmännas intressen och uppfattning medan den minoritet av kristna som finns har andra åsikter, värderingar och uppfattningar i en mängd frågor.

Inte sällan hör man talas om kristna vapenvägrare, fredaktivister och andra som på ett aktivt sätt motsätter sig staten och gör olika typer av brott mot statens ordningar, lagar och vad det allmänna har bestämt genom offentliga val.

Inte sällan motiverar man detta med olika delar det kristnas etiska ansvar och att man måste följa Gud mer än människor. För de evangeliska bekännarna är det inte sällan man kan höra antingen att man motsätter sig de evangeliska fädernas starka uppdelning mellan de två regementena mellan stat och kyrka. Man kan höra om Luthers inställning till bondeupproren att det var fruktansvärt och grymt. Eller så kritiserar man de som motsätter sig staten och säger att man inte följer den uppdelning som bibeln själv ger av kyrka och stat. Till försvar frö Luthers uppfattning om hur man skulle hantera bondeupproren kan det noteras att hans uppmaning till överheten att slå ner upproret bl.a. kom av de rapporter han fick om de grymheter som de som i Guds namn bedrev uppror faktiskt ägnade sig åt.

Bondeupproret slut vid slaktberget

I bibeltexterna finns inte så lite som faktiskt talar om detta. De flesta av citaten är lämpligt nog summerade i Luthers lilla katekes i den s.k. hustavla som anger de bibliska förpliktelserna för människor i olika samhällsstånd. Luther skriver följande.

Om överheten

Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. (Rom 13:1-4)


För undersåtar

Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud. (Matt 22:21)

Därför måste man underordna sig överheten inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. Det är också därför ni betalar skatt. Ty de styrande är Guds tjänare, ständigt verksamma för just denna uppgift. Fullgör era skyldigheter mot alla: skatt åt den ni är skyldiga skatt, tull åt den ni är skyldiga tull, vördnad åt den som bör få vördnad och heder åt den som bör få heder. (Rom 13:5-7)

Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. (1 Tim 2:1, 2)

Påminn dem om att de skall underordna sig och lyda myndigheter och makthavare. (Tit 3:1)

Underordna er varje myndighet för Herrens skull, det må gälla kejsaren som högste härskare eller landshövdingarna, som är utsända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda. (1 Petr 2:13, 14)

För chefer

Ni herrar, låt era slavar få vad som är rätt och rimligt. Ni vet ju att ni också har en Herre i himlen. (Kol 4:1)

Ni herrar, handla på samma sätt mot era slavar och upphör med att hota. Ni vet att de har samme Herre i himlen som ni, och han gör inte skillnad på människor. (Ef 6:9)

Du skall inte med orätt beröva din nästa något, eller ta något ifrån honom med våld. Du skall inte undanhålla daglönaren hans lön över natten till morgonen. (3 Mos 19:13)

Du skall inte göra en arm och fattig daglönare orätt. Samma dag han har gjort sitt arbete skall du ge honom hans lön och inte låta solen gå ned däröver. (5 Mos 24:14, 15)

Luthers uppfattning sammanfaller med den medeltida katolska uppfattningen som bl.a. formulerats av Augustinus i Guds stad.

I Catholic encyklopedia kan man bl.a. hitta följande om kyrka och stat.

All rights and duties on earth come ultimately from God through the Divine Law, either natural or positive. The character of our natural rights and duties is determined by the purpose to which the Creator shaped the nature of man, and natural knowledge of them is acquired by human reason from the aptitudes, tendencies, and needs of nature. Duties and rights descending from positive Divine Law are determined by some additional purpose of God, over and above the exigencies of human nature, and are to be learned only from Divine Revelation, either in its explicit declaration or its rational content. Man has one ultimate purpose of existence: eternal happiness in a future life. But man also has a twofold proximate purpose: to earn his title to eternal happiness, and to attain to a measure of temporal happiness consistent with the prior proximate purpose. The State is a natural institution, whose powers, therefore, come from the natural law and are determined by the character of the natural purpose of the State plus whatever limitation God has, because of qualifications in the last end of man, ordained in the Divine Positive Law. The Church is a positive institution of Christ the Son of God, whose powers, therefore, are derived from the Divine Positive Law and are determined by the nature of the purpose He has assigned to it, plus whatever further concession He has made to facilitate the accomplishment of that purpose. In any consideration of the mutual relations of Church and State the above propositions are fundamental.

The reason of this is obvious: both authorities come from God in fulfillment of his purposes in the life of man: He cannot contradict Himself; He cannot authorize contradictory powers. His real will and concession of power is determined by the higher purpose of His Providence and man's need, which is the eternal happiness of man, the ultimate end of the Church. In view of this end God concedes to her the only authority that can exist in the case in point.(Länken till artikeln i Catholic encyklopedia finns här)

Staten är alltså rättfärdig i sig självt. Den är en gudomlig instiftelse vi människor ska lyda och tjäna.

Om  rättfärdigt motstånd mot staten skriver Tomas av Aquino bl.a. följande.

A tyrannical regime is not just because it is not directed to the common good…. Consequently there is no sedition in disconcerting such a regime, unless … (the cure should be worse than the malady). Indeed it is the tyrant rather that is guilty of sedition, since he provokes discord and sedition among his subjects even as he seeks to assure his dominance. (Summa Theologica, II 42)

Obedience to secular rulers is obligatory insofar as the order of justice requires us to obey. Consequently, when any governor holds power not justly but rather by means of usurpation, or he issues unjust ordinances, then we have no duty to obey; except perchance to avoid scandal or peril. (Summa Theologica, 2a2ae, question 104, article 6, 3rd reply)

Enligt medeltida katolsk dogma har man alltså rätt att göra uppror mot staten om det är en tyrann som regerar. När man tagit makten utan rätt eller när överhetens ordningar är orättfärdiga behöver man inte lyda om man inte behöver göra det för att undvika livsfara och skandal.

Luthers uppfattning är i den delen mycket mer stringent. Vi ska följa överheten. Men bara så långt som kejsarens rätt sträcker sig. vi ska motsätta oss staten, men inte göra uppror, om han trampar in på kyrkans liv. T.o.m. Luther underordnade sig en demonisk stat och vill inte att man skulle försvara sig med vapen. Dvs. kyrkan skulle inte göra det utan det var något för furstarna, inom det världsliga regementet att göra. Däremot skulle man naturligtvis hålla sitt samvete rent från synd och därmed kan man inte följa orättfärdiga befallningar. Ett direkt uppror mot staten är dock ofta ett sätt för själafienden att korrumpera människor till synd.

Har lutheraner då någonsin reagerat annorlunda? Aktuell forskning visar att en del av de bondeuppror som skedde i Sverige grundade sig på en naturrättslig uppfattning att man överheten, när den inte längre uppfyllde sina förpliktelser att vara ett Guds svärd mot ondskan var något man aktivt kunde motsätta sig. Hustavlan fungerar i den meningen också omvänt. Den förpliktar överheten att vara ett Guds värn efter sin gudomliga instiftelse. när överheten bryter samhällskontraktet bryter man Guds fred och underheten har inte anledning att lyda. Samtidigt kan det noteras att bönderna generellt sett förde denna kamp genom domstolar och myndigheter och därmed inte gjorde uppror mot hela staten bara för en del av överheten blivit förvridet.

Ytterligare ett fall är Dietrich Bonhoeffer som på ett aktivt sätt stödde 20 juli attentatet mot Adolf Hitler. Han försökte göra sig av med en tyrann i ett system som var helt demoniskt. Någon möjlighet att påverka denna demoniska stat var också utesluten genom den usurpation som skett av all makt. demonisk kan tyckas väl starkt i våra dagar. Men det är det rätta ordet för det visar vilket avfall det måste handla om för att man ska kunna argumentera för att man ska delta i motstånd mot samhället.

Ett tredje fall är när Tord (bekännaren) Nordblom och systrarna i Alsike kloster hjälpt och gömt flyktingar eller gett dem husrum i kyrkans lokaler.

Går det då att dra några slutsatser om hur en kristen bör agera mot staten? Min uppfattning är att man kand ra följande slutsatser. 

1. En kristen ska visa lojalitet mot staten för överheten regerar av Guds nåd och genom hans vilja och instiftelse.

2. Staten ska agera som om den vore en Guds instiftelse. 

3. Den kristne som beordras att agera mot sitt samvete ska inte lyda men ta sitt straff för sin ohörsamhet.

4. Den kristne ska agera mot en delvis demonisk eller orättfärdig stat genom de möjligheter som finns till påverkan (t.ex. allmänna val, opinionsbildning, etc.). Man ska försöka förmå staten att verka enligt punkten 2. Bara för att staten i en del uppträder demoniskt är inte de andra delarna korrupta utan fortfarande en Guds instiftelse.

5. När staten kränker kyrkans frihet har staten i den delen blivit demonisk och ska motarbetas.

6. I vissa extremfall är det möjligt att staten till sådan grad blivit demonisk och att alla möjligheter till påverkan är utesluten. Detta är en tyranni som inte är efter Guds instiftelse. I det läget måste den kristne noga pröva sin kallelse och sitt samvete och bjuda det motstånd som behövs för att förändra situationen. Om alla andra fall är undantagna är det möjligt att det kan vara påbjudet med direkta våldshandlingar inom ramen för ett rättfärdigt uppror eller krig.

Det kan tilläggas att punkten 6 inte torde vara aktuell; kanske någonsin. Bonhoeffer hade t.ex. kunnat hjälpa andra överheter som bekrigade det tyska riket istället för att själv delta i uppror.

Kan en kristen då undandra sig orättfärdiga skatter: nej. Kan en kristen delta i uppror mot statens rättsordning: mycket sällan. Kan en kristen "fredsaktivist" förstöra egendom avsedd för krig: nej. Kan en kristen asylaktivist förhindra utvisning av människor: inte på något sätt självklart annat än genom de offentliga medel som erbjuds i myndighet, media och domstolsväsende. Kan man göma flyktingar i kyrkan i förhoppningen att staten inte kränker gudstjänstlokalens helgd: ja.

Till sist kan det konstateras att den kristne som menar sig har rätt till aktivt motstånd (såväl väpnat som fredligt) mot en demonisk stat bör ha uteslutit alla möjligheter att påverka staten genom val, media och andra medel. Då bör man inte heller blanda sig i allmänna val eller andra saker som kan skänka legitimitet åt ett maktutövande som i alla delar är demoniskt. En sådan situation bör vara ytterst ovanlig för den kristne och kan också utläsas motsatssvit.

Om man inte anser sig vara förhindrar att delta i allmänna val är allt aktivt motstånd mot statens maktutövning (uppror och civil olydnad) vara utesluten eftersom man fortfarande kan påverka staten att anpassa sig efter Guds vilja.

Den kristne är däremot förpliktad att ta ställning när det finns möjlighet att påverka och  visa sitt missnöje med en stat som till någon del blivit demonisk.

Frågorna är svåra men väl värda att tänka på som kristen i ett allt mer ickekristet samhälle.