De bittra och den politiska diskursen

Vi har under hösten och vintern kunnat läsa mycket om falangstriderna i det socialdemokratiska arbetarepartiet. Strider mellan förment höger och förment vänster. Samtidigt har en annan falangstrid tornat upp sig till en mäktig storm inom Svenska kyrkan och Stockholms stift. Striden står bl.a. mellan Seglora smedja och Helle Klein på ena sidan och Annika Borg och bloggen Kristen opinion på andra sidan. Striden handlar om Svenska kyrkans identitet i förhållande till islam, höger-vänster, etc, etc. Seglora smedja sammanfattar debatten från sitt perspektiv i denna bloggpost. Rubriken är "Slaget om identiteten inte så oskyldig". Man skriver lätt sammanfattande följande.

Nu har läget förändrats. När de som inte drar sig för att hoppa på kollegor i kyrkan nu gör sig själva till martyrer, när sakfrågan om kyrkan och det mångreligiösa samhället förbyts till anklagelser om drev och inkvisition. När ett upprop för öppen debatt sprids av de som vill ha mindre av öppenhet och mer av murbyggeri, ja, då kan vi inte längre tiga.

Kristen opinion kommenterar det hela under rubriken "Den kristna friheten".

Seglora smedja, med finansiellt stöd av Stockholms stift, har på folkdomstolars manér åstadkommit en lång anklagelseakt mot kristen opinion på sin hemsida den 16 februari. kristen opinion - som är ett helt fristående forum, utan pengar från stift eller någon lokalförsamling - kommer inte att sätta sig på de anklagades bänk. Dock vill vi framhålla att bloggen står helt fri från partipolitiska bindningar och lojaliteter. Liksom de som i Förenta staterna försvarade yttrande- och åsiktsfrihet under McCarthy-tidens häxjakt mot kommunister, hävdar vi att ingen människa behöver redovisa egna personliga partipolitiska preferenser, om hon nu har några. Bloggen kristen opinion kommer fortsätta föra ett teologiskt samtal om frågor som rör identitet, barnperspektiv och religionskritik. Vår lojalitet gäller Kristi evangelium och den kristna friheten.

 Det råder alltså ett slag inom Svenska kyrkan i allmänhet och Stockholms stift i synnerhet. Ett slag som utmynnat i anmälningar till domkapitel och hätska utfall i bl.a. Kyrkans tidning. Det slaget står inte mellan bekännelsetrogna och liberaler mellan hög- och folkkyrkliga. Det står mitt inne i Svenska kyrkans mittfåra i det mest nutidstillvända stiftet med det mest progressiva prästerskapet. Det är märkligt att se och svårt att förhålla sig till utan att själv bli obalanserad.

Det finns däremot tre sidor på detta som förtjänar att belysas dels för att förstå vad som gått fel, hur detta kan tillämpas in i andra situationer samt vilket systemfel som egentligen ligger bakom denna typ av konflikter.

För det första ska vi därför skriva något om vad som gått fel. Uppenbarligen finns det ett problem när man inte kan skilja mellan sina kallelser. Kallelsen som präst eller till att vara kyrka är inte detsamma som eller identiskt med att vara politiker och vara samhälle. När man inte kan skilja mellan det andliga och det världsliga regementet så smittas kyrkan av den politiska samtalstonen, debattklimatet och de politiska frågeställningarna. Kyrkan har förvisso en profetisk röst till samtiden men Kyrkan är nte detsamma som skapelsen. Frälsningen ska ges åt skapelsen genom ny skapelse; genom evangelium. Det är inte skapelsen som är frälsande i sig. För skapelsen hör ytterst sett till det världsliga regementet.

Vidare är det ett problem med bristande katekeskunskaper och bristande katekesliv. Det åttonde budet lyder: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Luther förklarar det enligt följande: Vad betyder det? Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.
 

Vi måste försöka förstå varandra eftersom Kyrkan är en och inte flera. Det är inte flera sekter som ska falla varandra i ryggen. som ska misstänkliggöra, baktala, förråda och driva process med varandra. Denna debatt skapar ett ohållbart klimat och misstänkliggör hela kristenheten. Förståelse och försoning krävs. Inte för att vi kommer kunna nå en samsyn med varandra men för att förstå varandra och skiljas åt, inte som fiender, men som vänner. Många av de perspektiv som de bägge sidorna framför kanske är värda att beakta, värda att ta intryck av, men det kan man inte nå om man fortsätter att bedriva slagordsmässig och konfrontativ vulgarisering av diskussionen.

Systemfelet som ligger bakom detta menar jag är följande. Vi människor har under 1900-talet blivit politiska människor, samhället, familjerna, utbildningsväsendet och medierna har främst blivit orienterade med utgångspunkt för den politiska diskursen. Det är en kampdiskurs. En pågående  gyttjebrottning som utvärderar var fjärde år genom allmänna val och recenseras av medierna som första klassens wreslingkommentatorer. Den kampdiskursen handlar om makt och inte om sanning eller frälsning. Genom att kyrkokampen förts av människor, i samhället, i medierna och av och med politiker har denna kampdiskurs förts in i kyrkans liv. Man har löst kyrkliga stridsfrågor politiskt och klämt åt prästerskap från deras förmenta politiska åsikter. Den kampdiskursen innebär också att man bygger in en oförsonlighet i systemet. För att bemästra kyrkan politiserades den under 80-talet. en politisering som fullbordades genom att staten och kyrkan skildes åt men politikernas grepp stärktes. Den politiska diskursen togs över av kyrkan och människorna, präster och lekmän, tog den till sig. Den poltiska samtalstonen följde med. Det märks inte bara i den aktuella konflikten utan i alla falangstrider i den bekännelsetrogna rörelsen, den högkyrkliga rörelsen, den lågkyrkliga rörelsen. Dee handlar om makt, makt över andra, makt över kyrkan, makt över organisationer. Det handlar om makt över pengar och bitterheten som följer av att förlora denna makten. För makten sörjer man som om man sörjde sin egen själs förlust.

Genom denna maktdiskurs har också teologins problemställningar förändrats. Anna Karin Hammar upplöser skillnaden mellan världsligt och andligt regemente genom att avskaffa pånyttfödelsen i dopet och göra det till en bekräftelse av skapelsen. Den demokratiska teologin där varje människa är en teolog bekräftar att makten (majoritetens vilja) är uppenbarelsens essens. Samtidigt kan man inte acceptera att majoriteten faktiskt har rätt enligt den egna diskursen (läs Annika Borg) och diskursen utesluter att den stora minoriteten av oliktänkande har ett existensberättigande. Om en minoritet vill att SD ska sitta i kyrkomötet har de rätt och enligt normala synsätt en hemortsrätt i Svenska kyrkan. Men det "normala synsättet" förutsätter att man distanserar sig från den politiska/mediala diskurs som numera synes vara Svenska kyrkans främst uppenabarelsekälla och livsnerv. Upplösningen av den självmotsägelsen förutsätter rådande systems undergång.

Vad kan man då göra åt saken. Jag tror inte på en reformation av rådande system. Jag tror på dess undergång. Därför tror jag att den rätta väckelsen måste börja med att vi, enskilda kristna, vägrar ta ställning i den politiska diskursen. Vägrar spela spelet på systemets villkor. Det spelet är nämligen skadligt för själen. Det märker man på hur infekterad och hatisk som diskussionen har blivit i det inledande exemplet. Vi måste göra tvärtom. Visa att kärlek kan finnas trots att man inte håller med varandra, trots att man aldrig skulle kunna tänka sig att besöka varandras gudstjänster. Vi måste våga söka samtal i den politiskt ointressanta frågorna. I verklig teologi - Gudskunskap - måste vi hitta samsyn och lärogemenskap istället förr att spela med i ett omänskligt spel om makt och inflytande.

Vi måste söka den underliggande och organiska föreningen i sanningen och i den rena läran; utan några konstgjorda politiska tillsatser och konserveringsmedel. Är det möjligt? Kanske inte innan makts intriger tagit död på sig själva.