Angående allas rätt till sin berättelse

Två parallella berättelser håller på att blottläggas i svensk media. Den ena i Kyrkans tidning och den andra på verkliga journalistiska produktioner. Den sistnämnda handlar om Felicia Feldts litterära uppgörelse med sin mamma Anna Wahlgrens uppfostringsmetoder. Dennes uppgörelse med sin mor kommenteras i Kyrkans tidning av Annika Borg.

Alla har rätt till sin egen berättelse, säger hon i ett reportage jag läser. Det är sant. Och viktigt. Men ibland tror jag att det är mer sant inom själavårdens område än inom den tuffa bok- och förlagsvärlden. Alla har rätt till sin egen berättelse. Men alla berättelser äger inte det allmängiltigas intresse. Alla berättelser gör sig inte i offentlighetens ljus. 

Den förstnämnda berättelsen handlar om den tidigare kommenterade striden på Gotland kring vilka föredragshållare som får komma på stiftets utbildningsdagar och vem som kan känna sig kränkt av dessas eventuella uppfattningar i en del lärofrågor. Denna berättelse recenseras och förs utan problem vidare av Helle Klein i sin ledare i tidigare nämnd tidning.

I Kyrkans tidning kommenteras detta av Evelina Johansson på följande sätt.

”Hagbergs föredrag andades uppfattningen att den rätta nattvarden celebreras av en man”, skriver Helle Klein. Har hon belägg för det? Personligen finner jag utsagan svår att tro eftersom jag läst Hagbergs manus, vilket jag tvivlar på att Klein har gjort.

Hagberg är högkyrklig, tillhör Kyrklig förnyelse och skrev på Kallin-listan[SIC!].
Är detta försök till belägg? Egenskaper som föranleder Klein att döma Hagbergs föredrag på hörsägen? Det ser så ut. Är detta rimligt? Knappast! Det går inte att belägga en absolut samvariation mellan någon av dessa egenskaper och en viss uppfattning i ämbetsfrågan och – viktigast – än mindre innebär de självklart att man talar om ämbetsfrågan när man förväntas tala om nattvardselementen.

 Det är bara att hålla med Annika Borg. Alla har rätt till sin berättelse, men alla berättelser behöver man inte publicera.