Biskopsutnämningar och utmaningar

Kl 11 idag valdes Per Eckerdal till biskop för Göteborgs stift, ett på många sätt väntat resultat. Säkerligen sitter många människor och gläds med honom i denna stund, många andra sörjer att det stora hoppet, Staffan Grenstedt, ej blev vald. Staffan, som så tydligt betonade en missionsformad kyrka, gick samma öde till mötes som Anders Sjöberg vid förra biskopsvalet. De mer liberala i stiftet enades kring Per som det enda alternativet, och säkerligen blev många avskräckta från att välja Staffan just för att han till så stor grad menade att Kyrkan var förvaltare av ett så viktigt budskap, att vi inte kan sitta inne i våra kyrkobyggnader och tiga stilla om detta. Att han vågade tala tydligt om detta är gott och hedervärt. Faktum kvarstår dock att han mot bibelordet skulle viga till ämbetet människor som öppet lever i en enkönad relation, att han skulle viga kvinnor till prästämbetet och fortsätta att förvägra vigning åt de som ej godkänner denna ordning.

Då trycket på en biskop i denna Svenska kyrka är så stor, tror jag inte att Staffan hade kunnat åstadkomma en reell förändring, utan mest själv tagit stryk, såsom hans företrädare. Skillnaden hade tyvärr främst bestått i att mer konservativa kristna, kanske främst präster, hade kunnat stilla sitt samvete ytterligare en tid medan SvK alltmer förfaller och avfaller. Man kunde då hänvisa till att det nu satt en biskop på stolen som trots allt var ganska vettig. Den välkända bilden av den kokade grodan dyker upp för mitt inre. Släpps grodan ner i kokande vatten så hoppar den ur, släpps den ner i kallt vatten som sedan värms upp till kokande temperatur så stannar den kvar. Går förfallet fort så reagerar många, går det långsamt så stannar man kvar.

Ska vi då ge upp? Bort det! Ingalunda skall vi ge upp hoppet om vår Svenska Kyrka. Däremot kanske vi får inse att den inte längre ser ut som den en gång har gjort, och att all kraft får gå till att försvara vårt existensberättigande i denna struktur vi kallar Svenska Kyrkan. Den kraften borde istället läggas på att nå ut med evangeliet till vårt land, då det på intet sätt längre kan kallas kristet. Sverige är ett missionsland, och SvK är på många sätt en orsak till att det är så. Folkkyrkotanken vaggar in folk i en falsk förhoppning inför döden, där kyrkan främst ses som en förättningslokal vilken jag har rätt att kräva tillträde till i livets olika skeenden. Kyrkan ska i sanning vara välkomnande för alla människor, men det måste ske på Kyrkans villkor! Och vad Kyrkan tror, det är uttryckt i Bibeln och bekännelsen.

Gud har inte gett upp hoppet om sin Kyrka, men vi kanske behöver inse att vår Herre inte är bunden till den ”medlemsbaserade organisation” som kallas Svenska Kyrkan. Det finns ett sammanhang som vill verka för Guds rikes utbredande i detta landet, som ser värdet i en fungerande tillsyn genom biskop, som inte vikit av från tron på att Guds ord gäller för alla tider. Säkerligen brister vi alltför ofta i kärlek till SvK och ber alltför sällan för de som fattar beslut och de som måste stå ut med dem. Här finns verkligen skäl för rannsakan, men det förändrar inte sakernas tillstånd. Gud kallar inte människor in i ett system där andra människor avkräver att man förnekar Guds ord på väsentliga punkter. Han har berett en väg att vandra på för en tid. Hur länge? Det vet vi inte, men låt oss hoppas och be att den snart ska bli överflödig och att vi snart får se en återupprättad Svensk Kyrka.

Den stora traditionen - del IV

Henric Schartau i etsning av Holmbergsson

Jag lyssnade för en kort tid sedan på en stor prästman som i efter gudstjänsten på Jungfru Marie bebådelsedag framhöll vikten av att låta det goda i Svenska kyrkans tradition och särtraditioner bestå och låta det som väcker anstöt hos ens bröder få stå tillbaka. Inte av tvång men för kärlekens skull. Det är vist men allra visast är att våga se det man har gemensamt det som förenar mitt i de olika särtraditionerna. 

Exempelvis är det intressant att se hur två av Svenska kyrkans traditioner bevarat fragment av samma liturgiska skatt.  Särskilt intressant är det att just dessa grupper mer än andra kan hitta och söka anledning att kritisera varandra. Inom högkyrkan, det vill säga dels den västsvenska kristendomstypen och dels den anglikanskinsprirerade högkyrkligheten, fanns bruket av manipeln kvar långt in på 1950-talet.

Manipeln undrar du kanske; vad är det? Manipel är ett tygstycke, oftast färgat efter de litugriska färgerna, som tjänar som en extra "stola" över prästen vänster hand i samband med mässfirandet. den är tänkt att symbolisera Kristi bojor och understryker därigenom Kristi lidande delaktighet i vår syndaförlåtelse.. Det kan noteras att detta "handlin", eller vifteduk som den kallades på västkusten, är den mest ursprungliga formen av manipeln, den av en handduk lagd över eller i handen på prästen (se mäster Henrics liturgiska bruk).

Under tiden efter 1958 har den fallit i bruk och är nu bevarade i sakristior, minnen och bilder som den till höger. Däremot kan den intresserade notera att f. Gunnar ofta använda handlinet på samma sätt. Ett lika elegant sätt att visa den svenskkyrkliga katoliciteten och de svenskkyrkliga traditionernas gemensamma arv har jag svårt att finna.

För mer läsning om manipeln rekommenderas wikipedias artikel om manipeln (här) och Kyrkliga betraktelsers gamla inlägg om saken (här).

Fastans psalmer

Fastans psalmer har en viss klang som gör fastan mer påtaglig. För många är dessa psalmer något som förtydligar poängen med fastan och det som fastan mynnar ut i. I Kyrkans tidning läser vi om en präst som reagerat starkt på fastetidspsalmerna, hon skriver om Sv.ps. 135, 143, 145 och 442:

"Är det bara jag som känner det motbjudande att ta dessa ord i min mun? Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…"

Det verkar vara en känslomässig reaktion, som om det var i söndags som hon sjöng psalmerna för första gången. Efter den initiala chocken i mötet med psalmer som har mer än trettio år på nacken slås prästen av tanken, "vad ska mina vänner säga?"

"Är det ingen människa som undrar över detta inom kyrkan? Jag förstår att människor utanför kyrkan inte bryr sig, eftersom det är en så verklighetsfrämmande världsbild i ett modernt sekulariserat land, som förmedlas. Men det måste väl finnas någon människa som funderar över detta?

Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!"

Bland upplysta människor, utan synd. Var det bland dessa som den aktuella prästen var i stället för att, under prästutbildningen, läsa böcker om det centrala i kristen tro? Men vem kan förebrå henne, jag skulle nog inte heller kunna slita mig om jag stötte på en upplyst människa som var utan synd. Vänta, jag kom just på en, han hette något på j.

Litens blogg slår till igen

Litens blogg slår till igen. Var så god och läs.

Open letter to Rev. Dr. Wakseyoum Idosa,
president of the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus (EECMY)

In response to the letter from EECMY to the Archbishop of the Church of Sweden, of December 24th A.D. 2011

Sweden, February 17th A.D. 2011
Reverend Wakseyoum Idosa,
Thank you for your open letter regarding the dividing effects of the decisions made by the Church of Sweden regarding holy matrimony. Many christians are deeply moved by your brotherly care and concern for this development. With this letter, I would like to express our need for the Church of Sweden and the situation we are in, as a representative of the freedom movement within this church.

The thing is that the Church of Sweden can not actually be seen as a free christian church, without difficulty. She is ruled by the State, with laws regulating the teachings of the church, and the government with political parties represented in the Church Board.

The low participation in the church election (ca 11-12% of those entitled to vote) says a lot about what the people think about the system with politicians ruling religious institiutions in Sweden. The worldly powers have had too much influence on the Church for all too long now, and the bishops do not even have the right to vote in the Church Board!

I understand your will to adress the Archbishop Anders Wejryd, but you need to know that he is a part of the regime and is more or less without power to make any changes to what the political parties are deciding for the Church of Sweden. This not being said in Wejryd’s defence in any way.

Adressing the Archbishop is quite in order, but you might want to adress the Swedish government with this critique as well.

In prayer for the freedom of the Church of Christ,

Liten

Utrikesministern bekräftar: riket är redo att gå i rättfärdigt krig

FN:s säkerhetsråd har beslutat om väpnade insatser mot Libyen. I första hand är det frågan om flygförbud och om bombardemang mot Libyiska arméförband. Även Sverige är berett till insatser. Om detta har utrikesminister sagt bl.a. följande.   

Kan svenska flygplan sättas in?
– Det vet vi inte. Det beror på hur det här utformas. Det är klart vi kommer medverka på ett eller annat sätt, men det är oklart hur.

Så du utesluter inte att svenska plan sätts in?
– Jag utesluter ingenting.

Är detta relevant för en blogg om evangelisk tro och svenskkyrklig tradition? Svaret är ja. Frågan om det rättfärdiga kriget är en relevant fråga för varje kristen människa. Rättfärdigt krig? Detta handlar ju bara om väpnade insatser? Eller gör det? FN:s säkerhetråd har avfattat resolution S/RES/1973 (2011) om situationen i Libyen. I denna kan man bl.a. läsa följande.

The Security Council,
Recalling its resolution 1970 (2011) of 26 February 2011,
Deploring the failure of the Libyan authorities to comply with resolution 1970 (2011),
...

Acting under Chapter VII of the Charter of the United Nations,

4. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General, acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures, notwithstanding paragraph 9 of resolution 1970 (2011), to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya, including Benghazi, while excluding a foreign occupation force of any form on any part of Libyan territory, and requests the Member States concerned to inform the Secretary-General immediately of the measures they take pursuant to the authorization conferred by this paragraph which shall be immediately reported to the Security Council;

8. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General and the Secretary-General of the League of Arab States, acting nationally or through regional organizations or arrangements, to take all necessary measures to enforce compliance with the ban on flights imposed by paragraph 6 above, as necessary, and requests the States concerned in cooperation with the League of Arab States to coordinate closely with the Secretary General on the measures they are taking to implement this ban, including by establishing an appropriate mechanism for implementing the provisions of paragraphs 6 and 7 above,

9. Calls upon all Member States, acting nationally or through regional organizations or arrangements, to provide assistance, including any necessary over-flight approvals, for the purposes of implementing paragraphs 4, 6, 7 and 8 above;

 FN-stadgan föreskriver bl.a. följande.

Artikel 41.
Säkerhetsrådet äger besluta, vilka åtgärder, icke innebärande bruk av vapenmakt, som skola användas för att giva verkan åt dess beslut, och äger uppfordra Förenta Nationernas medlemmar att vidtaga sådana åtgärder. Åtgärderna kunna innefatta fullständigt eller partiellt avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-, telegraf och radioförbindelser samt annan samfärdsel ävensom avbrytande av de diplomatiska förbindelserna.

Artikel 42.
Finner säkerhetsrådet, att åtgärder enligt artikel 41 skulle bliva otillräckliga eller redan visat sig otillräckliga, äger rådet företaga sådant inskridande medelst luft-, sjö-, eller landstridskrafter, som må befinnas nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Dessa åtgärder kunna innefatta demonstrationer, blockad samt andra operationer av luft-, sjö- och landstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Nationerna.

Artikel 43.
1. För att bidraga till upprätthållande av internationell fred och säkerhet utfästa sig Förenta Nationernas samtliga medlemmar att, på säkerhetsrådets anmodan och enligt särskilt avtal eller särskilda avtal, ställa till rådets förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, däribland rätt till passage, som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell fred och säkerhet.

Eftersom FN-stadgans artikel 42 föreskriver det enda möjliga sättet för ett folkrättsenligt angreppskrig och den enda säkra möjligheten till folkrättsenligt ingripande i nationalstaters  inre angelägenheter verkar det onekligen som om Sveriges utrikesminister förklarat att riket är berett att bidra till krigsinsatser i nordafrika. 

Den helige Thomas av Aquino skriver bl.a. följande om rätten att föra krig och om det rättfärdiga kriget.

I answer that, In order for a war to be just, three things are necessary. First, the authority of the sovereignRm. 13:4): "He beareth not the sword in vain: for he is God's minister, an avenger to execute wrath upon him that doth evil"; so too, it is their business to have recourse to the sword of war in defending the common weal against external enemies. Hence it is said to those who are in authority (Ps. 81:4): "Rescue the poor: and deliver the needy out of the hand of the sinner"; and for this reason Augustine says (Contra Faust. xxii, 75): "The natural order conducive to peace among mortals demands that the power to declare and counsel war should be in the hands of those who hold the supreme authority." by whose command the war is to be waged. For it is not the business of a private individual to declare war, because he can seek for redress of his rights from the tribunal of his superior. Moreover it is not the business of a private individual to summon together the people, which has to be done in wartime. And as the care of the common weal is committed to those who are in authority, it is their business to watch over the common weal of the city, kingdom or province subject to them. And just as it is lawful for them to have recourse to the sword in defending that common weal against internal disturbances, when they punish evil-doers, according to the words of the Apostle (

Secondly, a just cause is required, namely that those who are attacked, should be attacked because they deserve it on account of some fault. Wherefore Augustine says (Questions. in Hept., qu. x, super Jos.): "A just war is wont to be described as one that avenges wrongs, when a nation or state has to be punished, for refusing to make amends for theo are attacked, should be attacked because they deserve it on account of some fault. Wherefore Augustine says (Questions. in Hept., qu. x, super Jos.): "A just war is wont to be described as one that avenges wrongs, when a nation or state has to be punished, for refusing to make amends for the wrongs inflicted by its subjects, or to restore what it has seized unjustly."

Thirdly, it is necessary that the belligerents should have a rightful intention, so that they intend the advancement of good, or the avoidance of evil. Hence Augustine says (De Verb. Dom. [*The words quoted are to be found not in St. Augustine's works, but Can. Apud. Caus. xxiii, qu. 1]): "True religion looks upon as peaceful those wars that are waged not for motives of aggrandizement, or cruelty, but with the object of securing peace, of punishing evil-doers, and of uplifting the good." For it may happen that the war is declared by the legitimate authority, and for a just cause, and yet be rendered unlawful through a wicked intention. Hence Augustine says (Contra Faust. xxii, 74): "The passion for inflicting harm, the cruel thirst for vengeance, an unpacific and relentless spirit, the fever of revolt, the lust of power, and such like things, all these are rightly condemned in war."

Är det då möjligt för en kristen att vara en del av ett angreppskrig? Riskerar man inte att göra brott mot  femte budet? Svaret är nej för det är skillnad mellan det våld som man utöver i statens tjänst, i ett ämbete och det våld man utöver i sin person. Om staten kran bedriva rättfärdigt krig lär oss fjärde budet och Luthers utläggning därav följande.Hedra din fader och din moder, för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land. Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar, utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava dem för ögonen.  Att tjäna rikets Herre i rättfärdigt krig är alltså att uppfylla fjärde budet och inte ett brott mot femte budet lär oss Luthers utläggning därav. Du skall inte dräpa. Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke skada vår nästa till hans liv eller vålla honom lidande, utan hjälpa och bistå honom i alla faror och levnadsbehov. Det rättfärdiga kriget är alltså inte ett brott mot fjärde budet eftersom det är ett hjälp och ett bistånd i fara. Som Augustinus skriver. "The commandment forbidding killing was not broken by those who have waged wars on the authority of God, or those who have imposed the death-penalty on criminals when representing the authority of the state, the justest and most reasonable source of power." En sådan distinktion är nödvändig för att upprätthålla en distinktion mellan person och ämbete som det rättfärdiga och gudbehagliga kriget kräver för "överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda."

Ärkebiskopens teservis

Det är noterat att Svenska kyrkans mission/Lutherhjälpen/Hela världen/Svenska kyrkans internationella arbete/ACT Alliance/etc/etc ordnar traderaauktioner för att utrota hungern. Bland annat auktioneras ärkebiskopens teservis ut. Om denna kan man läsa följande auktionsbeskrivning.

"Ärkebiskopens engelska teservis, Stonehenge Midwinter från 70-talet. Servisen innehåller 13 koppar, 13 koppfat, 12 kakfat och 1 liten mjölkkanna. Viss patina."

Med sin falna blekheten, 70-tals patinan och fullständigt meningslösa formgivning är det the spitting image av Svenska kyrkans primus inter paris. Är det då ett särskilt tecken att den också heter Stonehenge Midwinter? Auktionen rekommenderas inte bara för att köparen av denna samling skulle komma att visa en bild av Guds nåd och förbarmande också över det tråkiga, fula och ofullkomliga utan också för att det går till ett tämligen gott ändamål. En auktion som rekommenderas än högre är däremot konungens påbud om faste-, bot -och bönedagar från 1711. En sannskyldigt uppbygglig skrift.

Nyhetsuppdatering

Ad orientem versus har inte för avsikt att släppa kommenteringen av nyheter. Här följer ett antal notiser i korthet om olika frågor av intresse för oss.

På annat håll, nämligen i Göteborgs stift, har det hållits biskopsval. Det valet har vi rapporterat om tidigare under rubriken Som en vintergäck och biskopsval i Göteborg. Dagen skriver om det här och Kyrkans tidning här. Det kan noteras att Stefan Grenstedt, mannen som vi hoppas på, lyckades sno åt sig 66 röster fler än vid nomineringsvalet. Tämligen mörkt kan man tycka att det ser ut med hänsyn till Per Eckerdal mer än fördubblade sina röstsiffror. För undertecknad känns det angeläget att fortfarande hoppas på och be för detta val av flera anledningar. Det finns stor anledning att ständigt fråga sig om det egna kyrkopolitiska ställningstagandet är det rätta samt att ständigt utvärdera det med utgångspunkt för hur Gud handlar i världen. Någon särskilt enad front av hoppfullhet verkar det däremot inte vara då en synnerligen loj inställning till valet har drabbat delar av den kyrkliga oppositionen.

i Kyrka och folk under rubriken Ska vi släppa ämbetet nu? ställer Per-Anders Grunnan frågan om ett taktiserande av ämbetsfrågan för överlevnadens skull verkligen är den rätta vägen för den bekännande kyrkan. han skriver bl.a. följande

"Samtidigt ser vi hur många av de som tidigare stått bakom Kyrklig Samlings 17 punkter, för att precisera vad det innebär att stå i bekännelseställning som minoritet i ett samfund som avvikit från apostolisk och allmännelig ämbetsordning, har börjat samarbeta i gudstjänsten på ett sådant sätt som tidigare varnades för i t ex Synodens skrift Communio in sacris. Allra tydligast märks den politiska pragmatismen i ”Frimodig kyrka”. Att man kan tänka så för att överhuvudtaget få några platser i de beslutande organen är en sak. Men vad händer när det taktiska kompromiss-tänkandet från politikens värld smyger sig in som måsttstock även för de djupare frågorna som handlar om kyrkokampen, Guds uppenbarade sanning och själars evighet. Att generationer har fått betala ett personligt pris för att hålla emot avsteget från Guds ord när det gäller ämbetet förpliktar. Men har vi börjat tänka och handla som om Paulus i 1 Kor 14 undervisar fel när han säger att det är ett Herrens bud att kvinnan inte får ”hålla tal” dvs predika i gudstjänsten?"

Vidare skriver han.

"Är det verkligen Guds vilja att man i västra och södra Sverige mobiliserar de sista överlevarna av Svenska kyrkans sekulariseringsprocess i en stiftelse som t ex är för prästvigning av kvinnor och som är beroende av Svenska kyrkans liberala episkopat för sina pastorsvigningar? Är det detta som skulle vara den stora lösningen? Ur evangelisationssynpunkt kanske det kan vara lättast att hänvisa till att man tillhör något etablerat, men är detta en långsiktig och ärlig lösning gentemot sig själv och EFS? Är inte hela Guds ord den bästa grunden att stå på och enat bygga utifrån? Låt oss hålla fast vid allt Guds rådslut – då tar han hand om följderna. Vi kan förvänta oss det bästa av honom."

Frågan är fri och frågorna är befogade. Det är tydligt att det som sker nu inte är ett reslutat av offentligt disputerade val utan ett resultat av en drift med vinden eller fördolda rådslut. Vad var poängen med synodens och Kyrklig samlings ställningstaganden om man så lättvindigt överger dem? Vem vill offentligt förklara och försvara bekännelsen när man hanterar den bekännelsen så vårdslöst? Ytterst sett är frågan framförallt: hur visar vi med våra ord och gärningar i kyrkokampen på vår bekännelse av Guds ords sanning? Eller: hur leder vi människor till frälsning?

Imorgon är det diakonvigning i den bayerska kyrkan i Sverige[1] vilket Dagen rapporterar om här. Det är en afrikan som diakonvigs för att senare bli prästvigd. Det är spännande att se hur missionen går i retur även om det förstärker bilden av historiska europeiska kyrkor som något udda, utanför, trångt och exotiskt. Sådana traditionlistiska pretentioner måste man släppa för att Guds folk ska bli betjänat med Ordet och sakramenten.

Svenska kyrkans mission/Lutherhjälpen/Hela världen/Svenska kyrkans internationella arbete/etc/etc byter namn igen. Saken rapporterades det om för en månad sedan i t.ex. Dagen. Nu blir det Aktallajans som ska stå för yterligare ett steg i reformeringen av den gamla hednamissionen.  Namnbytescirkusen fortsätter även annorstädes när Svenska missionskyrkan, Alliansmissionen och Baptisterna väljer att kalla sig Equmenia-kyrkan. Dagen rapporterar bl.a. här. Det är en ödets ironi att det grekiska ordet oikoumenikos betyder det "som rör den bebodda världen", "världsvid" eller "hela världen". Lämpligt nu när Svenska kyrkan just övergett det namnet. Ett tydligt tecken på att frikyrkan fortfarande är lite efter i sin tid. Ett än mer intressant tecken är att man väljer det gemensamma ungdomsförbundets namn. Man väljer att hedra de yngre allt efter den gamla frikyrkliga maximen att det tar tre generationer för att förvärva, ärva och fördärva.

---

[1] Det romerska stiftet är såvitt jag känner till sprunget ur det bayerska stiftets vigningssuccession vilket i enlighet med den högkyrkliga filosofin kring vigningssuccessionen inom Svenska kyrkan torde göra det till en förgrening av den Bayerska kyrkan. Jämför bl.a. här och här. Det är av hänsyn till liknande röster jag känner att det är angeläget att upprätthålla deras distinktioner i samtliga sammanhang. Trots allt finns det bara en katolsk rörelse i Sverige. "Blott Svenska kyrkan svenska katoliker" har som det gamla ordstävet går.

Den stora traditionen - del III

Några av de kyrkliga bruk reformationen aldrig syftade till att avskaffa

"Till en början måste vi här ånyo säga, att vi icke vilja avskaffa mässan, utan samvetsgrant bibehålla och försvara den. Ty hos oss hållas alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning. Och vi bibehålla de övriga offentliga kyrkliga bruken, ordningen för textläsning, böner, skrudar och dylikt."

Augsburgska bekännelsen apologi XXIV - Om mässan.

Inledningsvis kan det konstateras att artikel XXIV - Om mässan i den Augsburgska bekännelsens apologi är ett intressant stycke bekännelseskrift. I verklig mening är det inte en bekännelse som ju gäller trosfrågor. Det är ett försvarstal, inte bara av den Augsburgska bekännelsen som apologin försvarade mot kritik utan, mot de som i skildrat tillståndet i de reformerade kyrkoprovinserna på ett helt felaktigt sätt.  Alltså ett försvara och inte en bekännelse av de ordningar som man alltjämt praktiserade.

Just dessa bruk, sakramentens och de kyrkliga bruken med böner, skrudar och dylikt här ju just till det essensiellt högkyrkliga och katolska som Melanchthon har tar fasta på och försvarar. Reformationen handlar inte om omstörtandet av sakramentens bruk och de katolska ordningarna. Vi kan t.ex. notera att Melanchthon skriver att det hålles mässor menar han natorligtvis söndagligt nattvardsfirande. När det gäller de offentliga kyrkliga bruken exemplifierar han sedan det som ordningen för textläsningen (vem som läser, vad som läses och när det läser). Man ber med samma böner och bevara de tideböner som man varit van vid. Man firar mässa i skrudar efter allmänkyrkligt exempel och allt annat som hör till den västkyrkliga traditionsgemenskap som man tillhör. Allt detta är följaktligen, om inte essensiellt reformatoriskt, så i vart fall dess forma eller det uttryckssätt som man med nödvändighet ansågs sig förpliktigade att bevara. När den svenska högkyrkligheten lyfter fram dessa dra och pekar på deras gemenskap med den stora traditionen pekar man alltså egentligen på den evangeliska bekännelsetron med dess uttrycksformer och säger: Se, dess uttryckssätt är sanna, goda och en del av den stora Traditionen.

Hos den som inte till sin natur är övertygad om dessa kyrkliga bruks överlägsenhet men likväl bekänna att den evangeliska tron är den sanna kan då frågan formuleras: vad är det som gör just dessa kyrklig bruk särskilt förtjänstfulla? Också denna fråga besvara Melanchthon genom följade citat.

"Då emellertid de kyrkliga bruken böra iakttagas, dels för att människorna skola få undervisning i Skriften, dels för att de genom Ordets upplysning må komma till tro och gudsfruktan och så även lära sig bedja – ty detta åsyfta de kyrkliga bruken – behålla vi hos oss det latinska språket för deras skull, som lära sig och förstå latin, och blanda in sånger på tyska språket, för att även menigheten må få undervisning och härigenom uppliva sin tro och gudsfruktan."

Dessa kyrkliga bruk som man bevarat är överlägsna eftersom de är avpassade till att människor ska komma till tro. De tjänar därigenom nästankärlekens lag genom att de upplyser och undervisar människor i tron. Inte med nödvändighet genom det predikade ordet men genom bruken som ett sätt att formera essensen av det Kristna evangeliet: rättfärdiggörelsen genom tron. Därför är det en särskild nåd att den högkyrkliga rörelsen har fått verka i Svenska kyrkan för den har kommit att leda reformatoriska bekännare till bekantskap med och bejakande av reformatoriska bruk som också är en del av den Stora traditionen.

Den stora traditionen - del II

Veneration av Jesu heliga hjärta och meditioner inför hans passion är en del av det svenska kyrkoravet 

It is an excellent and holy practice to call to mind and meditate on our Lord's Passion, since it is by this path that we shall arrive at union with God. In this, the holiest of all schools, true wisdom is learned, for it was there that all the saints became wise. 

Citat ur ett brev av Paulus av korset passionisternas grundare

I vår strävan att skildra den katolicitet som den högkyrkliga rörelsen ofta glömmer bort i Svenska kyrkans del av den stora traditionen finns det i denna fastetid särskild anledning att stanna upp inför passionsmystiken eller passionspredikan. Passiosnpredikan är en meditativ och narrativ predikostil som firas i aftonsångsform på onsdagar under sex akter. Femte akten är predikotext på långfredagen och sjätte akten predikotext på långfredagens aftonsång.

Passionspredikans predikostil är vanligtvis inte den schartuanska och aristoteliska utan kontemplativ, mystisk och beskrivande. Den sammanfaller därmed med den medeltida passionsmystiken från vilken den utan tvivel leder sitt ursprung. Passionsmystik är en samlande beskrivning av den mystik som under medeltiden kom att fokusera på Kristi lidande och utsatthet snarare än uppståndelsen och den segrande Jesus. Ursprunget är de monastiska klosterrörelserna där man mediterade över bibeltexter, däribland passionshistorien, på ett sådant sätt att den mediterande genom sin föreställningsförmåga kom att ingå i handlingen och därigenom att delta i dramat som en åskådare av passionshistorien. Mycket inflytelserik i detta var Anselm av Canterbury. Genom åskådliggörandet av Jesu mänskliga förutsättningar och lidande försökte man dra åhörarna till ett andligt åskådliggörande av Jesu frälsningsverk. Målet var att åhöraren skulle kunna identifiera sig med Jesus och förmås imitera hans dygder och skapa en beredvillighet till lidande tillsammans med Jesus i hans korsdöd. Passionsmystiken och passionspredikan handlar alltså om en form av suggestion där händelserna inte placeras i en svunnen tid utan i nuet. Därigenom kan åhöraren lättare tillgodogöra sig det andliga innehållet. [1] I Anselms fall är detta även en naturlig motsvarighet till hans teologi om det ställföreträdande lidandet som Jesu försoningsverk. Med den historiska bakgrunden är det naturligt att Luther och den evanglisk-lutherska kyrkotraditionen på västkusten tagit upp passionsmystiken och passionspredikans suggestiva tematik.

Passionshistorian är de fyra evangelisternas berättelser om Kristi sista lidande. Den är inte detsamma som de passionshistorier som finns med i 1986 år psalmbok utan finns sedan dess särskilt utgivna. Bland annat finns de tillgängliga på logosmappen. Denna passionshistoria utarbetades av Luthers medhjälpare Johann Bugenhagen och utgavs 1530. användningen av Bugenhagens eller Ramsbachs passionshistoria är vitt spridd inom hela den evangeliska kyrkan. Allra vanligast förekommande är den sannolikt i de den gammalkyrkliga väckelsen där den kombineras av en ikonostatisk fascination för Jesu allraheligaste hjärta.

Som predikoform och fastegudstjänst är det väl värt att jämföra den passionsmystik som vi finner i t.ex. passionsternas orden med den passionsmystik som bevarats i Sverige än i dessa dagar av den av Schartau betingade väckelsen. Bland annat kan man jämför det i inledningen anförda citatet med det av J.N Rexius vid högmässan på långfredagen 1915 utlagda stycket ur Kristi pinas historia.

"Där korsfäste de honom, och tillsammans med honom två andra, en på var sida och Jesus i mitten. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. Men Jesus sade: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör." Pilatus hade också låtit göra ett anslag som sattes upp på korset. Där stod: "Jesus från Nasaret, judarnas konung." Det anslaget läste många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg nära staden och texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte judarnas konung, utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung." Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit." (Matt 27:37-38, Mark 15:25-28, Luk 23:33-34, 38, Joh 19:18-22)

Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade dem i fyra delar, en åt varje soldat. Också livklädnaden tog de. Men den var utan sömmar, vävd i ett enda stycke, uppifrån och ända ner. Därför sade de till varandra: "Vi skall inte skära sönder den utan kasta lott om vem som skall få den." Ty Skriften skulle uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Så gjorde nu soldaterna. (Matt 27:35, Mark 15:24, Luk 23:34, Joh 19:23-24)"

"1:o) ty han har lidit döden för oss, syndare

Sedan vi förut i Hans pinas historia hava hört, huru Han i Getsemane svettades blod under den ångestfulla församken av det förestående bittra lidandet - huru Han blev förrådd, bunden, slagen, sargad och smädad - huru Han blev satt i valet med en grov missdådare och, under det denne gavs lös, blev dömd till att korsfästas - så se vi Honom nu i vår text på korset, räknad bland missgärningsmän, avklädd och skymfad, klagande sig vara av Gud övergiven och äntligen nedböjande sitt huvud och uppgivande sin ande.

Men vem var det, som hade förskyllt att lida denna bittra död, att tömma denna Guds vredes kalk, att drabbas av denna förbannelse varmed Gud hotat i sin lag? Vems dom, vems skam var det Han bar, Han som var älsklige Sonen, i vilken Fadern hade ett gott behag? Jo, här kan han nu i görkunnelsen om sitt lidande peka på varje omständighet i detsamma och säga till varje människa: Mig har du arbete gjort uti dina synder och hjort mig möda i dina missgärningar. Ty här var allt, vad synd och missgärning heter - från det mest fördolda syndiga böjelse i djupet av det fördärvade människohjärtat till de grövsta brott och laster - samlat såsom en omätlig skuld och börda och kastat på Honom genom hans eget frivilliga åtagande. ... O, huru förtjänar icke Jesus, Guds lamm, ära, pris och lov för sin kärlek, som drev honom att gå i dldenn för sådana ovärdiga, eländiga!"

---

[1] Cousins, Ewert,  The Humanity and the Passion of Christ, i  Jill Raitt (Red.), Christian spirtuality, Band II, High middle Ages and Reformation, 375-392, Routledge & Kegan Paul, London , 1987, s. 375-380. 

Den stora traditionen och den stora traditionen

Det talas en del om den stora traditionen. Som på något sätt existerat överallt alltså bland alla kristna i alla tider. Ibland ställs denna allmänkyrklighet i ett motsatsförhållande till de partikulära traditionerna. Visst finns det ett sådant problem och visst finns det anledning att fundera noga över vad som är Traditionen med stort T. Det är en det är en sanning att den kristna tron relaterar till Traditionen. Redan Chemnitz slår fast att Traditionen är vår stora lärare när det gäller vad alla sannings norm dvs. Skriften lär.

Chemnitz har då förstått Augustinus korrekt för han skriver. "Receive, my children, the Rule of Faith, which is called the Symbol (or Creed). And when ye have received it, write it in your heart, and be daily saying it to yourselves; ... For this is the Creed which ye are to rehearse and to repeat in answer. These words which ye have heard are in the Divine Scriptures scattered up and down: but thence gathered and reduced into one, that the memory of slow persons might not be distressed; that every person may be able to say, able to hold, what he believes. For have ye now merely heard that God is Almighty? But ye begin to have him for your father, when ye have been born by the church as your Mother. (Augustine, On the Nicene Creed: a Sermon to the Catechumens, 1). Traditionen samlar alltså Skriftens sanning därför att den visar vad Kyrkan har lärt i alla tider. Men som norm är den bara en normerad norm ett derivat av den yttersta normen; Guds ord.

Hur är det då med den Stora traditionen som man så lätt hänger sig åt. Hur ofta är den verkligen en del av en obruten kedja från urkyrkan och hur ofta är den radikal i syn vilja att förnya allra främst de uttryckssätt som kyrkans liv tar sig. Ofta kan man i högkyrkliga sammanhang ställa det väckelsekristna i motsats till den stora traditionen och säga: vi håller oss inte till vad dessa separatister gör utan håller oss till det allmänkyrkliga det vill säga katolska. Det finns då bra anledning att fråga sig om man verkligen går rätt väg. När man hämtar inspiration från t.ex. romerska eller österländska liturgiska fenomen är man verkligen traditionalist eller skapar man bara sin egen separata tradition i egna exklusiva sammanhang? Faktum är att man i högkyrkliga sammanhang ofta ägnar sig åt att konstruera sina egna ordningar med öst eller västkyrkliga förebilder. Hur ofta ser du ett återskapande av liturgier som har ett verkligt organiskt ursprung i Svenska kyrkan. Det är ett problem för då är man lika konstruerad som någon av de separatistiska rörelserna. Vore man sannskyldigt traditionalistisk skulle man t.ex. inte hämta inspiration från den nya romerska liturgin eller från trient utan försöka återskapa de liturgiska bruk som inte bara har funnit i Svenska kyrkan men också försöka sätta samman de spillror som man kan finna i olika gudstjänstordningar av idag.

Det verkar som om man hittat metoden men man har inte tagit var på och bevarat den liturgiska tradition som man kunnat ta till sig och som funnits framför ögonen. Därför ska vi nu försöka peka på en del av de traditioner inom Svenska kyrkan som högkyrkligheten har lämnat åt sidan i jakten på en annan Stor tradition än den som varit inom räckhåll. Detta tjänar naturligtvis det dubbla syftet att åskådliggöra hur våra väckelserörelser har del i den stora traditionen; ja kanske i själva verket är Den stora allmänkyrkliga, katolska, traditionen i Sverige. I jakten på den traditionen kan vi då alla förenas i verklig enhet och kärlek. Detta är alltså inledningen på en liten inläggsserie om de svenska väckelserörelsernas katolicitet.

En katolicitet som högkyrkligheten av idag har mycket nytta av att bejaka, bevara och förnya.

Släpp mitt folk

Litens blogg skriver följande. En länk till bloggposten hittar du här.

”Släpp mitt folk”

Kyrkopolitiskt manifest för kyrkans frihet

1 - Bakgrund

Genom kyrkohistorien har det pågått en ständig kamp mellan den världsliga och den andliga makten. I och med reformationen fick Gustav Vasa sin egen kyrka i Sverige och behövde inte ta hänsyn till den världsvida (katolska) kyrkan. Idag har kungen inte mycket makt i Sverige, men det är fortfarande så att staten kontrollerar kyrkan. När Svenska kyrkan skildes från staten, var det partipolitikerna som skrev den nya kyrkoordningen, och nu har staten kanske ännu större makt över kyrkan. Förutom Lag (1998:1593) om trossamfund regleras Svenska kyrkan av  
Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan:

”1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.”

Av denna lag att döma är det alltså staten som bestämmer över Svenska kyrkan. Här har man bestämt över vilken bekännelse kyrkan skall ha, och hur kyrkan skall organiseras.

Den ”demokratiska organisation” som här befästs har länge bestått i att de politiska partier som finns i regering och riksdag också styr Svenska kyrkan genom Kyrkomötet. Även om det finns flera kyrkor i andra länder som också har en demokratisk uppbyggnad, är det bara i Sverige som nationalkyrkan så tydligt styrs av politiska partier.

När alltså regeringspartierna kommunicerar med Svenska kyrkan, kommunicerar de med sig själva.

Under långa tider har svenska medborgare gått till valurnorna och röstat på sitt parti i val till Riksdagen, Landstinget, Kommunen och Svenska kyrkan. När man lägger sin röst i kyrkovalet gör man kanske inte det så medvetet. Detta bevisas av det oerhört låga valdeltagandet, särskilt då kyrkovalet inte skett samtidigt som övriga val. Ungefär 10-11% procent av de röstberättigade väljer att rösta i detta val (som kostar ca 150 miljoner kronor att genomföra). Ändå kallar kyrkopolitikerna sig för folkvalda och menar sig ha rätt till större inflytande än bl.a. prästerna (svartrockarna), vilka väl bör förmodas komma ur den gudstjänstfirande församlingen (Guds-folket) och som har låtit viga sina liv till Gud och Hans kyrka.

De politiska partierna styr i församlingarna, på stiftsnivå och nationell nivå. Det är ingen hemlighet att kyrkorådsledamöter sällan går i kyrkan på söndagar, och det är klart att Svenska kyrkan på alla nivåer påverkas av ett världsligt styre. Detta också i syfte att sekularisera svenska folket.

På alla nivåer finns numera partipolitiskt obundna grupper och nomineringslistor. Inte sällan vinner dessa grupper stöd i församlingar, men det händer lika ofta att de partipolitiska grupperna (m, s, v, c…) går samman och bildar majoritet. Det vill säga oheliga allianser i dess rätta bemärkelse. Det bör väl inte råda några tvivel om att syftet med lagen om Svenska kyrkan och det sk demokratiska styret är en ren och skär ockupation av Svenska kyrkan.


2 - Vad motiverar kyrkans frihet?

Först och främst måste Svenska kyrkan stå fri att fira sin gudstjänst inför sin Gud och Herre, i Jesu Kristi namn, för kyrkans egen skull. De döpta troende måste få lyssna till Guds ord, förkunnat rent och klart. De har rätt att få ta emot och leva i kyrkans sakrament, rätt förvaltade enligt apostolisk tradition.

För det andra mår Sverige bättre av att rymma flera olika starka röster. Istället för att ett parti med majoritet i Riksdagen oemotsagt kan genomföra vilka beslut som helst, bör Svenska kyrkan kunna vara en profetisk röst för rättfärdighet och rättvisa. Ett samhälle som vågar släppa fram olika röster är ett starkt och rikt land.

För det tredje är Sverige ett kristet land. Man kan i och för sig hävda att Sverige är mycket starkt sekulariserat (av ovan angivna anledningar), men i jämförelse med länder som bygger på andra religioner kan vi tydligt se hur Sverige i grunden vilar på Guds bud och kristna traditioner. Vi har ett kors på vår fana, vi firar Jul och S:ta Lucia. Vi har kristna helgdagar i våra almanackor. Den kristna tron är en säker grund att bygga ett samhälle på. Vill man byta ut denna grund kommer man medvetet eller omedvetet välja en annan grund, som i sin tur är utbytbar, och detta kan sluta var som helst. I ett kristet land ryms förstås andra religioner, eftersom religionsfrihet är en kristen princip.


3 – Vad bör göras?

Lagen om Svenska kyrkan bör tas bort. Samma lag som gäller för andra trossamfund bör gälla för Svenska kyrkan.

Regeringen bör besluta om att avsluta ockupationen av Svenska kyrkan (Detta beslut kommer ju aldrig tas i Kyrkomötet, eftersom de som sitter där vill sitta kvar). Man bör bli tydlig i principer om religionsfrihet i vårt land. Politiska partier får inte styra religiösa samfund.

Det låga valdeltagandet och svårigheterna att få fram namn på nomineringslistorna gör gällande att hela systemet bör ses över. Istället för nomineringsgrupper bör vi införa personval på alla nivåer.

Medlemmar i Svenska kyrkan får rösta på dem i församlingen som ofta deltar i söndagens gudstjänst (Detta kan t.ex. regleras genom någon form av aktivt medlemskap). De som får flest röster kommer att utgöra församlingens Kyrkoråd som leds av kyrkoherden.

Ur kyrkoråden väljs ledamöter till Stiftsfullmäktige, och ur Stiftsfullmäktige väljs ledamöter till Kyrkomötet. Kyrkomötet bör till stor del bestå av präster och teologer. Biskoparna (som nu inte ens har rösträtt!) bör ha mycket större inflytande och på något sätt leda Kyrkomötet.

Till att börja med bör alltså staten släppa kyrkan fri, och inte låta politiska partier ställa upp i kyrkovalet. Med nuvarande kyrkoordning och valsystem för övrigt kan man ändå genomföra personval. När detta är gjort kan Svenska kyrkan formera sig hur den vill och börja återupprätta bl.a. den episkopala strukturen.

Så säger Herren: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. (2 Mos 8:20)

Du ska älska din nästa som dig själv...

Ibland kan man beskriva den snällistiska Svenska kyrkan som ett sammanhang som gjort lagens bud, du ska älska din nästa över allting, till högsta norm. Sedan kan man ibland inse att det faktiskt finns olika och djupt motsatta normsystem som också härskar i Svenska kyrkan. Normsystem som förr eller senare måste mäta sig mot den gyllene regeln för att se vilken norm som är starkast. Det är inte alltid som detta blir tydligt. Men i sin debattartikel kring anställningen av en imam i Sofia församling i Stockholm visar Annika Borg och Johanna Andersson att de har en annan norm som den högsta tänkbara. Nyheten om imamens anställning kan man bl.a. läsa om här och här. Debattartikeln rubriceras "En kyrka i fritt fall" och den kan man läsa här eller i citerade delar ned.

 

Vi menar att beslutet att anställa en imam är olyckligt. Det har skett för hastigt och utan eftertanke. Det här är en fråga för hela kyrkan, och inte enbart för en enskild församling och några nyckelpersoner där.

Om kyrkan inom sig även kan låta andra religioners ledare förkunna sin tro – och dessutom betala för det – är detta en stor förändring i Svenska kyrkans lära, som behöver genomlysas av läronämnd, biskopsmöte och kyrkomöte.

Kritiken mot beslutet har varit massiv från kyrkans medlemmar. Men ifrågasättandet har av de ansvariga för beslutet misstänkliggjorts som ett uttryck för islamofobi. Men frågor kring religioner och religionsdialog måste kunna få belysas och sakligt diskuteras utan att kritiken avfärdas på det sätt som skett.

Det här är alltså samma Svenska kyrka som i åratal kämpat för en gemensam värdegrund vad gäller människosyn, inte minst när det handlar om kvinnosyn och inställningen till homosexualitet.

Som anställd i Svenska kyrkan har det fram till nu gällt, för såväl vaktmästare som alla andra, att man ska dela kyrkans värdegrund. Exempelvis har man genom en allt mer utbyggd kontrollapparat sållat bort prästkandidater som inte bejakar kvinnliga präster. Men nu ska kyrkan alltså kunna härbärgera en annan religions synsätt, gudsuppfattningar och människosyner. Samma människor som har stridit för exempelvis homosexuellas rätt till att fullständigt bejakas i kyrkans sammanhang, kan nu plötsligt kompromissa med detta.

Det finns en rad frågeställningar som hade behövt bearbetas innan man valde att anställa en imam: Är kristendom och islam samma sak? Välsignar imamen homosexuella? Bejakar han kvinnliga imamer? Frågan om vem den manliga imamen i Sofia församling ska företräda är extra viktig eftersom det handlar om arbete bland ungdomar. Utifrån vilken värdegrund samtalar vi med ungdomar?

De som stödjer Sofia församlings agerande har gömt sig bakom ord som religionsdialog, och menat att anställningen är en konsekvens av viljan till dialog.Vi kommer alltså att få se kvinnliga präster i muslimska församlingar? Är alla religioner samma sak, så man kan och bör upphäva fler, i så fall konstruerade, gränser? Detta är i så fall en stor förändring som hade behövt föregås av djupgående diskussioner inom hela kyrkan.

Dialogen mellan religioner är viktig, men inte så viktig att grundläggande skillnader ska slätas över. Kvinnosyn och människosyn hör till de områden som tagit lång tid att utveckla i kyrkan och där inga landvinningar varit enkla eller självklara. Kanske är det med en kvinnlig imam vi ska föra dialog? Eller med de grupper som kräver förbud mot slöjor på minderåriga flickor?

Det är alltså inte längre älska din nästa och hörsamhet inför budet "När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom.34 Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, er Gud." som är aktuellt. Denna krock mellan normsystem är intressant eftersom det signalerar att ett inbördeskrig kan blossa upp inom Svenska kyrkan. Hur ska Svenska kyrkan kunna bedriva sin Ja till respekt kampanj när de tvingas göra avvägningar mellan människors och gruppers legitima intressen?

Ord att ta vara på

"När den nya högkyrkligheten proklameras och kulissen reses kan den gamla högkyrkligheten skratta och odla sin spiritualitet och öva det intellektuella hantverket att se, förstå och förändra. Till fader Gunnar kan vi sända en tanke och till Gud ett tack. Högkyrkligheten var inte en rörelse för liturgi och får aldrig bli. Dess fyra drag - det bekännelsetrogna (först!), det sakramentala, det hierarkiska och det liturgiska (sist!) bildar en helhet. Och jag begrundar det gamla ordstävet: Bedragare finns för att det finns äkta guld."

En utblick mot världen

Den kyrkliga världen håller tydligt på och krymper på olika sätt och vi märker att det är nödvändigt att se hur Kyrkan kan gestalta sig på andra platser både i samfund som fullt ut delar vår bekännelse och som bryter av gentemot den. Ett sådant exempel är Missourisynoden som i delar ger en bild av hur ett äktevangeliskt och sakramentalt gudstjänstliv kan förenas med en större kyrkokropp.