30 november

Herre, du allrahögste Gud, som giver

förstånd, jag beder dig av allt hjärta att du

skänker mig vishet. Sänd henne ned från din

heliga himmel. Låt henne alltid ledsaga mig, att

jag må förstå din vilja.

Herre, min Gud, du som har mitt hjärta i din hand

och böjer det vart du vill, böj det till att frukta dig,

så att jag gör vad dig behagar och vandrar på dina

budords vägar i alla mina dagar.

Led mig efter ditt råd, och uppfyll mig med nåd, och

hjälp mig att i allt som jag företager följa ditt ord.

Du är min Gud. Din gode Ande före mig på en jämn

väg.

Karl XII

Början är här

Slutet är nära konstaterades för några dagar sedan. På första söndagen i Advent konstateras att början är här, början på nådens år. Vi påminns om att Jesus från Nasaret går här fram, än som i gången tid (SvPs 39). Inte ridande på en åsna på dammiga vägar i Jerusalem, men under den gestalt han valt att "rida in på" - i Ord och Sakrament. Så vad annat kan vi göra än att sjunga som Jerusalem alltid gjort när Messias gör entré: ropa vårt Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! Säg den kyrka i vårt land som på 1 söndagen i Advent inte Bereden väg för Herran... Välsignad vare han som kom i Herrens namn. (SvPs 103). Eller som under Sanctus stämmer in i fornkyrkan nattvardshyllning: Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Varför? För Jesus gör sitt intåg. Inte ridande på en åsna. Men ändå. Ödmjuk, så fattig att vi räknar hans ankomst som intet. En bit bröd, några droppar vin. Men det är vår konung som kommer. Med sitt rike. Med frälsningen. Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse.

Men här måste vi göra ett litet avsteg från det första århundradets Jerusalem. Nedan följer en liten reflektion över gångna söndags budskap.

Jesus äras med hjärtat, inte bara med läpparna

Hur var det egentligen med hyllningskören till Jesus? Folket ropade Hosianna till Jesus – vilket betyder ”Herre fräls!” – men fem dagar senare ropade de Korsfäst honom! Det står att ”allt folket” (Mt 27:25) i Jerusalem ville se honom död. Så visade sig det vara sant som Jesus sagt: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.” (Mt 15:8)

Frågan är om detta ska visa sig bli sant med det Jerusalem som samlas i våra kyrkor i Advent och med mäktiga och vackra toner sjunger: Hosianna, Davids son!

Kanske kommer vi på oss själva med att inte ha tänkt på vad vi sjöng. Våra hjärtan var långt borta från läpparnas sång. Och ändå är det i livet som helhet det blir uppenbart om hjärtan och läppar synkar. Skulle vi fråga Jerusalem om de ville korsfästa Jesus när han red på åsnan, skulle de förstås ha sagt ”aldrig i livet!” Men eftersom deras hjärtan var sjuka och opålitliga kom de senare att dras med i den hets som förde Jesus till Golgata. Livet avslöjar hjärtat.

Även om vi koncentrerade oss på vad vi sjöng under lovsången så skulle det ändå förr eller senare bli uppenbart att hjärtat är obotligt sjukt. Som för Jerusalem. Jag kommer att säga saker som inte låter bättre än ”korsfäst honom”. Mina tankar kommer visa sig avundsjuka, självcentrerade, skenheliga. Vad jag gör kommer jag mest själv ha glädje av, inte andra.

Då klingar mitt Hosianna falskt. Tomt.

Eller hur är det? Är det falskt? Hosianna betyder ”Herre fräls”. Jag skulle kunna ropa: "Fräls mig från mig själv och mitt obotliga hjärta! Fräls mig från mitt tomma Hosianna!" Och då har Hosianna faktiskt börjat bli ett hjärtats hosianna. Hjärtats hosianna beror, sist och slutligen, på att

Jesus kommer ändå – trots att lovsången ”bara” är från läpparna

Den som varit med om skenhelighet har varit med om något hemskt. Du mötte ett leende, ett skratt, ett vänligt ord. Det värmde. Spontant svarade du med ett vänligt leende och ett positivt gensvar. I själva verket var det ett spel. Syftet var något annat. Kanske var det en försäljare som gick från att vara ”bästa vännen” till försäljaren som bara ville ha dina pengar. Att du svarade med vänlighet gjorde att du i efterhand bara såg dum ut.

Jesus visste att bakom de leende läpparna, bakom palmbladen och de viftande händerna, bakom lovsångstonerna, fanns hjärtan som senare skulle kräva hans död. Vilken kung som helst skulle vänt om mitt i Jerusalemsbacken och tänkt: nähä, det här intåget får vara. Ändå fortsätter Jesus sin ritt. Man kunde ju tycka att folket inte förtjänade det. Men varför fortsätter Jesus ändå?

Kanske borde vi istället säga ”just därför fortsätter Jesus sitt intåg”. Vaddå ”just därför”? Jo, det är folkets falska lovsång och tomma hjärtan som driver Jesus till Jerusalem. Det är deras synd som driver Jesus till avrättningsplatsen utanför staden – Golgata. Hade folket varit så goda och uppriktiga i sina hjärtan som Jesus hade önskat hade han faktiskt inte behövt äntra staden. Han hade inte ens behövt bli människa. Det är Jerusalems falskhet, vår falskhet, Jerusalems synd, vår synd, Jerusalems sjuka hjärtan, våra sjuka hjärtan – som gör att Jesus ändå rider in i Jerusalem. Och just därför. Han väljer att komma. För att genom sin död fria sitt folk från det som de just gjort sig skyldiga till.

Jesus kröns och äras som en korsfäst kung

Jesus rider in på en åsna och uppfyller Sakarjas profetia. Han är Sions konung. Men ritten är bara förstadiet av hans kröning. Några dagar senare får han sin purpurröda kungadräkt och kröns med en kungakrona. En krona av törnen. Sin tron bestiger han utanför staden. På tronen står det: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” Sedan dör han. Guds rike har fått sin konung.

Ska vi hylla Jesus kan det inte bli för att han är en stor och mäktig kung, vilket han i och för sig är. Han är konungarnas Konung! Men den hyllningen, som han förstås är värd, blir falsk och skulle komma från illojala undersåtar. Det blir ett ihåligt hosianna från läpparna.

Hyllningen får istället stiga till den korsfäste konungen. Tänk, han är krönt av oss! I hans döda kropp, som lades i graven, fanns vår falska lovsång, våra svek, tomma ord, vårt onda hjärta, ja, allt i oss som drev honom till korset. Som krönte honom. Det finns inget ont i oss som inte fanns i hans kropp – och som blev utplånat i hans död. Hur ska jag kunna tacka honom? Ära honom? Om inte just genom att ta emot det som hans död skänker. Våra reformatorer har träffat huvudet på spiken när de skriver: ”Det finns inget högre sätt att ära Kristus än att hos honom söka syndernas förlåtelse.” (Apol. Om kärlekens och lagens uppfyllelse, 33)

Så blir vårt hosianna också ett hjärtats hosianna. Varje gång jag kommer på mig själv med ett tomt hosianna vet jag att det också finns ett hjärtats hosianna. Eftersom Jesus dött för mitt tomma hosianna!

Vi kan känna oss lite som Petrus när Jesus frågade honom för tredje gången om Petrus älskade Jesus. Herre, du vet allt, du vet att jag svek dig och inte älskade dig, men du vet att jag har dig kär. För du har förlåtit mig!

Och vi skulle kunna säga: Herre, du vet allt, du vet att jag inte ärar dig. Mitt liv motsäger min ära. Men Herre, du vet också, att jag ärar dig. För jag söker förlåtelse för mina synder. De synder som krönte dig. Ärans konung.

Början är här. Kristus Konungen kommer till oss – igen – inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det.

Om vi tänker tillbaka på kyrkoåret som gått kan vi se: ena stunden har vi sjungit lovsånger till honom, andra stunden har vi svikit honom. Vi förtjänar honom inte. Men det är just därför han kommer. Ännu ett kyrkoår. Han måste komma. För sitt kors skull.

Gloria Patri, et Filio, et Spiritui Sancto.

Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in sæcula sæculorum.

Amen.

Han kommer i sin Kyrka

Idag har ett nytt nådens år börjat. Bereden väg för Herren för han kommer i sin Kyrka vid psalmers lov och fröjdeljud. Det går att glömma varför vi mitt i den goda kampen deltar i kyrkans svåra kamp. Ytterst sett är det lätt att man tar fasta på frågan: varför lämnar ni inte Svenska kyrkan? Svaret är för min del att Svenska kyrkan, dess teologi, tradition, former, historia och dess historiska fromhetsliv hjälper mig i den goda kampen mot synden och döden. Dessutom tror jag att den styrka jag kan finna däri kan nå fler människor än vad en sxodus kan vinna. Därför stannar jag kvar i kampen genom att hävda Svenska kyrkans teologi mot dess egna juridiska stadgar; nämligen genom att hävda rätten för Guds församling i Sverigses land, Kyrkan i Sverige eller Svenska Kyrkan att viga egna biskopar och präster. Allt för människornas omvändelse och själarnas frälsning.

Att vara blind

Skånska dagbladet skriver följande under rubriken "Förskolebarn nekas se julspel i kyrkan"

– Det är tråkigt. Föreställningarna har varit populära. Barnen tycker det är roligt. Det är ett sätt att lära barnen varför julen finns, säger Mats Andersson Risberg, kyrkoherde i Kävlinge församling.

Under fler år har församlingen satt upp sin tolkning av julevangeliet. Personalen har själva iklätt sig rollen som berättelsens huvudpersoner, något som varit uppskattat av såväl förskolor som skolor.

Men i onsdags fick Mats Andersson Risberg samtal från rektorn på en av Kävlinges förskolor. På ett bräde bokades samtliga förskolor av.
Skälet till avbokningarna är att kommunens förskolechefer i förra veckan var på ett informationsmöte med Skolverket.
– I våra nationella styrdokument är man väldigt tydlig med att förskolan ska vara icke konfessionell, säger Carina Serbinson, kommunens förskolechef.
Efter en diskussion med rektorerna beslutade hon att förskolorna skulle avboka föreställningarna i Korsbackakyrkan.

Carina Serbinson säger att förskolorna även fortsättningsvis kan besöka en kyrka.
– Men inte för att ta del av aktiviteter som har ett religiöst budskap, säger hon.

Frågan som undetecknad ställer sig är huruvida de stackars förskolebarnen får lova att gå ute på ortens gator och se på kyrkor som ju utan tvekan förmedlar ett religiöst budskap. Får de lov att sjunga den blomstertid nu kommer? Får de se bilder av målningarna i Sixtinska kapellet? Får de över huvudtaget lära sig någonting?

Nytillskott i länklistan

Ingeborg tänker, tycker och tror som missionärsvolontär i Mongoliet. Klicka på bilden så kommer du till hennes blogg.

Slutet är nära

Vi befinner oss i kyrkoårets sista vecka. Domsöndagen ligger bakom oss. Det är omöjligt att komma ifrån söndagens budskap om en dubbel utgång för mänskligheten. Det verkar anstötligt. Är inte Gud kärleken?

En första invändning blir förstås att om dubbla utgången finns, så vore det fruktansvärt kärlekslöst att inte säga något om domens utslag. Om ett barn sprang mot ett stup skulle inte mamma bara ropa ”jag älskar dig” utan, just därför, ropa: ”vänd om, du är på väg mot stupet!” Jesus älskar oss. Därför är han den person i hela Bibeln som talar mest om risken att gå förlorad. Närmare 80 gånger talar han om den dubbla utgången. Om detta skiljande finns ett och annat att säga:

Gud reagerar på allt ont

Gud presenterar sig genom både GT och NT som en helig Gud. Människor kan ha svårt för Gud i GT, men det är faktiskt i NT som vi läser att Gud är ”en förtärande eld” (Hebr 12:29) och att det är ”fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Hebr 10:31). Vi kan tycka illa om detta, men frågan är om det inte är så Gud måste vara – om han ska vara Gud. En Gud som faktiskt reagerar på det onda. På orättvisor. Hat. Våldsbrott. Utnyttjande av människor. Rasism. Själviskhet. Kanske vill vi ändå ge vårt ja till att Gud reagerar på allt ont - lika säkert som eld reagerar på bensin. För Gud är en förtärande eld, helig, skild från allt ont.

På domens dag skall Gud reagera på allt ont och skilja det onda från det goda

Än så länge märker vi att Gud låter solen gå upp över både goda och onda (Matt 5:45). Ibland kan onda människor få så mycket fördelar att vi undrar hur Gud kan tillåta det. Men alla människor på denna jord får uppleva något av vad Gud är. Han är god. Han är kärlek. Han är ljus. Han är gemenskap. Gud är källan till allt detta på jorden. Ondskan, däremot, har annat ursprung, och gör denna värld till en syndens och dödens värld.

På domens dag ska det bli ett slut på det. Då ska Gud för evigt skilja bort allt det som inte är av honom. Han ska till slut reagera på våldet, på orättvisorna, på allt ont. "Amen. Kom Herre Jesus!" (Upp 22:20) Han ska inte längre låta sin sol gå upp över onda. Han är ljus. Inget ljus kommer att finnas där Gud inte är. Han är god. Bara dess motsats blir kvar. Gud är kärleken. Inget av kärlek kommer att finnas då. Gud är gemenskap. En total, fruktansvärd ensamhet, i ett ondskans och hatets mörker blir kvar där Gud inte längre är. Ett helvete. Det som vi tar för givet – ljus, godhet, kärlek, gemenskap – ska på domens dag inte längre vara en självklarhet för alla. Gud är källan till allt det. Och på domens dag vill knappast någon vara utan Gud.

Men varför dröjer Gud?

Gud vill ingen människas död

Det står att läsa att Jesus dröjer med att komma tillbaka, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad (2 Petr 3:9). Undra på det! En gång såg jag en bild på en kritiker som sade: ”En kärleksfull Gud borde omedelbart ta itu med all ondska i världen.” Och bilden fortsätter med att han säger: ”Va, tänker han börja med mig?” Vi vill att Gud ska döma de riktigt ondskefulla. ”Må han brinna i helvetet!” Men kanske tänker vi, i djupet av hjärtat, att det är bra med de där riktiga onda människorna – eftersom Gud då måste se att vi i alla fall inte är lika onda. Kanske rent av goda. Nästintill oskyldiga. I jämförelse.

Då förstår vi inte hur Gud är och hur han ser på oss. Skulle Guds förtärande eld välla fram över världen skulle ingen levande bestå. ”Ty inför [Gud] är ingen levande rättfärdig” (Ps 143:2). Hans eld tränger igenom, skiljer själ och ande, led och märg, och är en domare över hjärtats uppsåt och tankar (Hebr 4:12). Inte småaktigt, utan i enlighet med hur han är. Det är inte så konstigt, egentligen. Skulle jag vilja att hela det mörka hav av tankar som finns i mig kom in i en himmel bestående av bara godhet? Jag skulle snart förstöra himlen! Om Gud på domens dag slutgiltigt ska reagera på allt ont, vem är då jag att slippa undan? Om jag i mina tankar, i mina ord, i mina handlingar, i mitt hjärta, är som bensin som eld reagerar på – hur ska den förtärande elden kunna skona mig? Jag måste bekänna med de gamla orden som kanske blivit slentrian för somliga: ”Jag är värd att förkastas från ditt ansikte, om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat…”

Men Gud vill ingen syndares död. Därför...

Gud har reagerat – på sin Son Jesus Kristus

På Golgata reagerade Gud med full styrka mot allt ont. I Kristi fastspikade kropp var nämligen all vår ondska samlad. Gud skiljde det goda från det onda. Och från Jesu döende kropp hördes ropet: min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Han led gudsövergivenhetens helvete för att det inte skulle behöva finnas något i oss som ställer oss på det ondas sida på domens dag.

Kristus är den ark som Gud bygger inför den kommande syndafloden. I dopet blir jag döpt till Kristus. Det är fri entré till honom, en Guds gåva, nåd. Om mitt jag och mitt liv har gjort mig lik bensin som Guds eld skall reagera på, så är Kristus den skyddsdräkt Gud själv erbjuder, den dräkt som tål Guds eld. Hur vet jag? För att Kristus uppstod ur graven efter att Guds eld reagerat mot allt mitt onda som var samlat i hans kropp. Han lever! Jag skall också leva, som genom dopet blivit klädd i Kristus. Med honom ”på” är ”bensinen övertäckt”. Med Jesus består jag inför Gud. För Jesus är Gud med oss. Immanuel. Och jag med Honom.

Att somliga ändå går förlorade är en tragik som Gud inte kan beskyllas för.

Gud tvingar sig inte på någon

Himlabröllopet mellan Kristus och hans brud är inget tvångsbröllop där bruden får leva sitt liv med brudgummen mot sin vilja. Bruden har kommit för att brudgummens kärlek övertygade. I 2 Tess står att Jesus kommer ”i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud [och Kristi evangelium]” (1:7-10) Där är problemet. Vill jag inte veta av Gud nu, så kan jag ju inte räkna med honom den dag då han skiljer det onda från det goda. Den dag då han drar bort allt det som han är – från mig. Ljus, kärlek, godhet, gemenskap. Och utan Gud står jag där i mörkret. I hatet. I ondskan. Ensam. Var det vad Gud ville? Det står att Jesus grät över Jerusalem som inte ville det han ville. Deras frälsning.

På domens dag kommer det finnas två grupper av människor. En grupp som säger till Gud: ske din vilja! Och Guds vilja är orubblig: din och min frälsning. Ske då Guds vilja!

Till den andra gruppens människor är det Gud som säger: ske din vilja. Du får som du önskade. Du ville inte veta av mig. Så drar jag då allt mitt ifrån dig.

Skiljandets dag är nära.

Alla kan förstå det. Ibland kan man tom. i vanliga dagstidningar se rubriker som lyder: domedagen är nära. För en vanlig svensk är frågan egentligen inte om den här utslitna jorden kommer bestå, utan när jorden inte längre kan vara en plats för mänskligt liv. Den globala uppvärmningen är bara ett av alla orosmoln i människors medvetande. Vad ska hända – inte om – utan när inlandsisarna har smält? Slutet är nära. Vare sig man tror på Jesus eller inte. Och han kan komma idag.

Vid nattvardsfirandet säger vi till Jesus: ”Din död förkunnar vi. Din uppståndelse bekänner vi. Till dess du kommer åter i härlighet.” Din frälsande död och uppståndelse. Arken i störtfloden. Skyddsdräkten i elden. Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse i domen. Det bekänner vi – till dess du kommer åter för att hämta oss till din härlighet. Som den står beskriven i Uppenbarelseboken: ”Gud skall torka alla tårar från [våra] ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” (21:4) Med andra ord: Gud har då till fullo skiljt det onda från det goda.

Gloria Patri, et Filio, et Spiritui Sancto.
Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in sæcula sæculorum.
Amen.

Martyrium

I dagpressen går det att läsa om en man som reste till Irak för att bli martyr. Självmordsbombare uppfattar tydligen sig själva som sådana. I kristen tradition är en martyr en person som dödas eller förföljs på grund av att han eller hon står fast vid sin (kristna) trosbekännelse. Tusentals gavs sitt liv för den kristna tron och bekännelsen i det antika Rom. I Sverige firar vi årligen sankta Lucia som torterades och dödades för att hon vägrade avsäga sig sin kristna tro. De enda martyrerna i de irakiska terrordåden är de kristna som mördats och förföljts på grund av sin tro. I Sverige finns det få som är beredda att riskera ens status eller inkomst för trosbekännelsen.

Förresten har jag ett vagt minne av en berättelse om några (unga?) munkar som på medeltiden begavs sig till Mellanöstern för att medvetet söka martyrdöden. Som jag minns det blev deras "martyrium" omdiskuterat, om ens erkänt. Någon som kommer ihåg bättre?

Angående språkbruk

Kyrkans tidning skriver följande.

”Det sätt på vilket Dag Sandahl yttrat sig finner domkapitlet ovärdigt för en präst i Svenska kyrkan. Inte ens i ett samtal, där man kan ha olika åsikter, bör man uttrycka sig så"

Hur är det då i samtal om där man inte får tycka annorlunda? Vilka samtal är det där man fortfarande får ha olika uppfattning i Svenska kyrkan?

En längtan efter barndomens oskuld?

Kyrkans tidning rapporterar: Barnens eget altarskåp invigs. Bland annat skriver man följande.

Anförda av korsbärare, präster och självaste biskopen tågade barnen från närbelägna förskolan Pilen i procession i onsdags in i Kungsholms kyrka i Stockholm för att vara med om invigningen av kyrkans nya barnaltarskåp.
Nu kanske någon som var med anmärker att det var väl inte Stockholms biskop det där, biskopen är ju en vuxen kvinna. Den biskop som knackade med kräklan på det nya altarskåpets dörrar och därmed invigde detsamma var ju bara ett barn. Och en pojke dessutom!

Mäster Abraham noterar en kluven känsla inför situationen. Dels tror jag att de flesta av oss på ett eller annat sätt känt en dragning åt att leka kyrka som barn. Kanske är det för att vi tog fasta på den känslan av glädje som vi står kvar i vår barnatro. Dels undrar man var leken slutar och allvaret börjar? Hur förklarar vi verkligheten vi tror och bekänner när vi leker den i samma rum? Dessutom, vad skiljer detta från andra liknande fenomen?

Slutligen kan det noteras att det verkligen är vackra leksaker som barnen har att tillgå. Hur ofta ser man inte fruktansvärt fula mässkläder i sammanhang där det finns pengar att tillgå? Vad säger det om en Kyrka att man vill leka i de vackraste skrudarna men själv firar gudstjänst i trasor. Varför ska leken och barnen ha det vackra som vi också borde ge Gud?

Men som vi säger: sanningen ska man höra från barn och dårar. Kanske kanske döljer lekens skönhet en längtan efter en vacker oskuldsfull barndom fylld av ett rent kristenliv utan politiska ränker och sekteriska splittringar. En tillvaro där vi som Guds barn får komma inför Herren med den skönhet vi vill ge honom och ta emot den förlåtelse och glädje han har att ge oss. Lås oss hoppas att det är det subliminala budskapet vi har att ta till oss från dessa nyheter.

Länkar:

Kyrkans tidning

Dagen

En fråga om sann kristendom eller ett försvar för ad orientem - del II

Är mässriktingen adiafora?
Naturligtvis är riktningen i mässa en fråga om kyrkoordning. Det finns ingen föreskrift i Skriften om mässans riktning. Eftersom det är en ordning är denna underkastad vårt eget förnuft. Förnuftet kan t.ex. säga oss att följa kyrkans tradition eller förändra samma tradition.

Om det nu är förnuftet som styr borde det finnas ett par vägledande principer för hur man firar mässan. Den första skulle kunna vara: fira inte mässan så att någon känner sig otrygg i den. Var alltså hellre för konservativ än för proggresiv. Jag tror t.ex. inte det är fel att ha bildkanon med pslamtexten. Men det kan ju förvirra församlingen att de kommit till fel gudstjänst.

Nästa princip skulle kunna vara: gör inte ordningen till en dogm. Låt det vara ett uttryck för förnuftets domän. Det är nämligen så vi bejakar dogmen om adiafora.

En av de viktigaste principerna i sammanhanget skulle kunna vara: gör det förnuftiga. Om nu frågan om mässan riktning är adiafora varför försöker man då till varje pris fira versus populum även i kyrkolokaler som inte är anpassade för sådan gudstjänst? Varför firar man nattvard på rullhurtsar? Varför slaktar man medeltida altaren genom att flytta ut dem från altarskåpen? Varför flyttar man runt på altaren i lokaler som står perfekt placerade för att fira mässa (låt vara att det är ad orientem)? Varför är det så viktigt att fira på ett sätt som våra gudstjänstlokaler överhuvudtaget inte är anpassade till? Är detta vad vi kallar förnuftigt?

Följande är ju inte heller fel (men oförnuftigt). Att ha vänster sko på höger fot, Att ha mässhaken 90 grader fel. Att ha oblater i kalken och vin på paten. Men förnuftet säger oss att det är olämpligt. Det skulle ju frasmtå som lite tokigt om vi gjorde så (eller retarderat om man vill vara stygg). Här följer istället en naturlig ordning som säger: hantera allt efter dess ändamål.

Låt mig då t.ex. förklara en väsentlig sak med en normal mässhake. Den är varken skuren eller ornamentrad för att användas versus populum. Vi märker det eftersom mässhakens kors huvudsakligen sitter på baksidan. Den är tänkt att ses buren på ryggen. Den är dessutom tänkt att ses med fokus mot korset eller den på annat sätt kristocentriska ikonografiken som pryder den. Vi ska inte se prästens utan Jesu handlande i nattvarden. Inte heller är mässhaken skuren för att vändas på eftersom sidorna är olika långa.

Där kan vi altid förlita oss på förnuftet som borde säga: fira alltid mässan genom att använda medlen för firandet på ett ändamålsenligt sätt. Följaktligen fira aldrig mässan versus populum om gudstjänstlokalen är avpassad för att firas ad orientem. Skulle den enkla ordningen följas skulle vi slippa versus populum i 95 % av fallen. Ändock envisas man med att försöka följa en viss ordning? Bygg heller aldrig om för att laga det som inte är brutet. Bygg heller aldrig nytt utan att fråga sig: förvirrar vi församlingen nu. Envisas inte med att bete dig oförnuftigt eftersom du riskerar att genom ditt handlande visa att det du ägnar dig åt är ett uttryck för din dogmatik. Eller i korthet: gör det förnuftiga och fira mässan vänd mot öster.

Gud är större eller hur var det nu det var?

Det finns en mycket konkret tendens inom svenskkyrkligheten att förklara alla teologiska problem med principen: Gud är större. Devisen är känd från den islamiska världen där meningen Allahu akbar kan översättas Gud är den störste, Gud är stor eller Gud är större. Det sistnämnda ofta med en lätt platonsk/mystisk underton. På frågan "Om Gud är allsmäktig kan han skapa en sten han själv inte kan lyfta" kan man t.ex. svara "Gud är större". Det är ett svar som avväpnar. Det är därtill en bekväm sentens och princip. Om någon undrar "skapade Gud jorden på sex dagar" kan man svara "Gud är större".Om någon säger "Kyrkan finns varhelst syndernas förlåtelse förmedla genom sakrament och evangelium är" kan man svara "Kyrkan/Gud är större". Det som är större kan inte brytas ner i mindre beståndsdelar och förstås utan är ett eget universum, ett slutet system som inte kan ifrågasättas.

Man kan sätta upp en religiös fasad genom att skapa en frånvarande och upphöjd Gud. En Gud som inte finns med i växlingarna härnere. Det är mycket kreativt och det är lockande för den människa som tycker att Kyrkans dennasidighet och förkärlek för obskyra moralfrågor är stötande eller döljer det exsitensiella värdet i kyrkans budskap.

Det finns bara ett par problem. Ett par stora problem med en sådan argumentation. Det första problemet är att en sådan Gudsbild passar allra bäst på några andra religioner än kristendom. Utöver islam kan man välja mellan följande. Teism, platonism, nyplatonism, liberala katolska kyrkan, swedenborgarna, m.fl. Det andra och största problemet är att en sådan beskrivning strider fundamentalt mot den kristna erfarenheten av teologiskt prolemlösande. När kristenheten ställde sig frågan "är Jesus sann Gud och/eller sann människa" svarade vi inte "Gud är större", lyfte på hatten och gick vidare. När vi frågade oss "är den Helige ande Gud" gjorde vi det inte eller. Det strider alltså mot erfarenheten att Gud inkarnerades i den lilla världen, att Guds ord är den Helige andes främsta verk i vilket Gud själv möter oss. Det går tvärs emot varje tal om realontisk Gudsnärvaro i dop, nattvard, avlösning och i de kristnas hjärtan. Det är också rakt emot allt tal om en försoning genom Kristi offerdöd. Den kristna erfarenheten bygger alltså inte på att Gud är större utan på att Gud ryms i det ändliga.

Om man säger: "Gud är större än att han låter sig styras av nattvardens element" så drar man en slutsats som går tvärsemot den samlade kristna erfarenheten eftersom den säger att Gud inte är beroende av det skapade och ändliga i hur han kommer till oss. Om man säger "det är omöjligt att Gud kan bry sig inte om det är en kvinna eller man som är präst för Gud är större" då talar man emot den erfarenhet som säger att Gud faktiskt skapat könsskillnderna, uppehåller dem och valt att bejaka dem. Bägge dessa påståenden är i sig själva felaktiga för argumenten pekar på Guds frånvaro från världen medan tron talar om Guds närvaro. Den tro som säger "Gud är större" löper en väldig risk att bli en tro på en impotent Gud som inte hjälper oss och som inte har svaren. Det är en farlig tro, för på den byggs inga fästen att freda frälsningen i.

Inför sådan argumentation kan man därför bara svara: nej, Gud är inte större, Wår Gudh är oß en wäldig borg, Han är wår sköld och wärja: Han hielper oß af nödh och sorg, Som oß wil här besnäria. Wår fiende bätsk är oß så hätsk; På macht eller list hafwer han ej brist På jorden är icke hans like.

Några andra källor med angränsande tematik:

Om ordet “extrem” (Christer Sturmark om Svenska kyrkans extremism).
'Jag tycker att Gud är större än homo och hetero' | Fria Tidningen
Biskopens valspråk - Svenska kyrkan - Lunds stift
Svenska kyrkan - Är det Gud jag upplever?
I Staggs aula - Dagblogg
Församlingen är större än våra föreställnignar.
Gud kan visst göra mirakler (Åke Bonnier)

En fråga om sann kristendom eller ett försvar för ad orientem - del I

På förekommen anledning måste frågan om hur mässan bör firas genomlysas på ett ordentligt sätt. Därför presenterar Mäster Abraham i samarbete med några av Ad orientem versus inspiratörer, kreatörer och redaktionsmedlemmar en serie inlägg till stöd för bruket av Ad orientem. Serien kallas: En fråga om sann kristendom eller ett försvar för ad orientem. Eftersom detta publiceras i en serie betyder att inläggen delvis kommer överlappa varandra och inte innehålla den fullständiga argumentationen Detta beslut har fattats eftersom formatet knappast är avpassat för en längre genomgång.

Det första inlägget kommer kortfattat gå igenom vad bruket av ad orientem och versus populum är.

Vad är Ad orientem och vad är versus populum?
Frågan kan tyckas mycket enkel. Ad orientem är att stå med ryggen vänd mot församlingen och versus populum att stå vänd mot församlingen. Frågan är naturligtvis inte så enkel.

Ad orientem är ju att stå vänd mot öster. Om församlingen firar gudstjänst mot öster är att alltså att stå vänd mot samma håll som församlingen. Om församlingen står vänd mot väster blir ad orientem samtidigt versus populum. Ett exempel på detta är heter peterskyrkan i Rom är utformad.

Det finns alltså fyra lituriska val:

1. Ad orientem et versus poulum (Mot öster och mot folket)
2. Ad occidentem et versus populum (Mot väster och mot folket)
3. Ad occidentem (Mot väster och bort från folket)
4. Ad orientem (Mot öster)

Naturligtvis kan man stå vänd åt helt andra håll men sådana absurditeter tar vi inte upp här. Vi kan alltså sluta oss till att det inte utan vidare går att ställa upp versus populum mot ad orientem. Man kan fira mässan uppfyllande bägge ordningarna. Poängen med att man firar gudstjänst vänd mot öster är att det är därifrån som Herren väntas åter och därhän som Golgata och Jerusalem ligger. Man kan då fundera över vad det betyder om prästen är vänd med ryggen mot Herren eller om församlingen är det. Vad understyrker det för oss?

Emellertid är det inte vad folk normalt är intresserade av. Folk är intresserade av att se vad prästen har för sig där framme vid altaret. Folk vill få en förklaring till vad som händer därframme. Frågan är då: till vilken nytta vill man det? Eller: varför ska Kyrkan bemöda sig om att låta folk se det som de ändå inte kan förstå. Varför hjälper det människor att se vad de ändå inte kan förstå med sina sinnen; att Gud kommer i köttet i vår nattvard.

Redan på den grunden vill jag avfärda bruket av versus populum när det är ett uttryck för en rationalistisk och didaktisk inställning till Gudstjänsten. Vi behöver inte förklara mysteriet, vi behöver ta till oss det i tro. I andra sammanhang kan det finnas en poäng att fira versus populum men det kräver lite mer reflektion än vad som oftast är fallet.

En eklektisk historiografi

Det svenska kyrkolandskapet är i upplösningstillstånd. Så långt tror jag att de flesta människor är överens. För många är det naturligtvis en smärtsam insikt. Det finns flera sätt att hantera denna insikten. Ett av dessa sätten är att agera separatistiskt. Att dra sig undan från de andra. Att ta avstånd från det som är den gemensamma historien. Ett exempel är det sätt som Svenska kyrkan idag hanterar situationen på vikbolandet (jämför här folkbladets artikel, svt:s inslag, Svd:s artikel och Kyrkans tidnings senaste artikel. Man tar avstånd från det som man har varit en del av, det man har respekterat, det man har varit. Man hanterar ”de andra” som en f.d. pojkvän eller flickvän som man blockerat på facebook, raderat ur telefonboken och inte hälsar på när man träffas på stan. Den separatismen är ett mycket tydligt drag i den nuvarande kyrkliga situationen. Ett drag som alla sidor delar. En separatism som ibland gränsar till bitterhet.

Ett sådant exempel är hur Göteborgs stift hanterar sitt förflutna. Det är inte något förvånande att det stiftet innehåller både den mest konservativa oppositionen och de mest rabiata öppen kyrka förespråkarna. Det är till exempel inte heller konstigt att de mest avståndstagande personerna kommer från de starkaste väckelsetraditionerna. X X:sson får ursäkta mig (inget försök att provocera, bara notera) men om man härstammar från en av de stora schartuanerna och intar hennes kyrkopolitiska position så är man ett klockrent exempel (många andra exempel finns på rakt motsatta utveklingen). Det är också fullt förståeligt men samtidigt lite omoget. Det finns snyggare sätt att hantera ett uppbrott.

Det verkar alltså som om de flesta hanterar dagens situation med en otrolig separatism både fysiskt och teologiskt. Detsamma gäller naturligtvis historiografiskt. Man tar avstånd från bestämda delar av sin kyrkohistoria. De saknar helt yttre och inre kvaliteteter som man har gemensamt eller som man kan lära sig något av. Man beter sig lite som ett barn i trotsåldern. Inget annat duger utom mitt eget och vad jag själv kan tänka och göra?

Finns det då ett annat sätt att hantera en verklighet som inte alltid hänger ihop? Naturligtvis måste det finnas det. Ett sådant sätt är att ha en eklektisk historiografi. En förståelse av den historiska utvecklingen i Svenska kyrkan som innesluter flera olika trosuttryck snarare än bara ett enda. Där man låter flera sekundärtraditioner samexistera och harmoniera under det tak som ett stycke primärtradition utgör.

Exempel på just detta är exempelvis f. Gunnars sätt att låta många traditioner harmoniera i en katolsk förståelse. Läser man t.ex. hans ”Rätte lärare” kan man se hur han förenar så olika traditioner som den nyevangeliska och schartuanska i samma stora tradition. På samma sätt kan man uppfatta att John Henry Newman och traktarianismen som ett sätt att förena den engelska kyrkans medeltida, reformatoriska och katolska arv. Men det finns ytterligare exempel som bl.a. Tom GA Hardt och GA Danell som med den evangeliska bekännelsen som förenande kitt sammanfogade en bred förståelse av kyrkans historia i deras andliga ledarskap. Detta är en typ av syntetiskt tänkande där man inte kräver att kyrkans trosuttryck präglas av reduktionism och purism utan tvärtom förenar motsatta ståndpunkter på ett förlösande sätt.

Ur mitt perspektiv finns det bara en grundläggande tematik som förmår överbrygga motsatsförhållandena från urkyrkan fram till idag. Det är särskiljandet mellan lag och evangelium i den evangeliska bekännelsen. Men oavsett vilken primärtradition som man använder som universalklistret för att förena den kyrkliga historien är det en metod för att bygga bort den puristiska sekterismen som kännetecknar många kyrkliga positioner av dagens datum. Om man gjorde det tror jag att det vore oändligt mycket lättare att övertyga sina meningsmotståndare; t.ex. mig.

Vikten av en bekännelsen eller fruktan för vredens druvor

*UPPDATERING*

Bloggposten kommit att omarbetas på ett tämligen långtgående sätt som ett förtydligande relaterat till Unamans kommentar.

Det var intressant att läsa detta och jag känner igen mig både utifrån verkligheten och från mina psykologistudier. Något som jag undrar över är dock: Mäster Abraham skrev: "Alla kyrkor har sin bekännelse. Någonting de håller för sant och rätt. Man har precis som alla grupper normsystem. Just det är vad bekännelsen består av." Min fråga är om inte bekännelsen är mer än ett normsystem? Det låter reducerande eller kanske det är begreppet normsystem som borde öka i värde hos mig.

Av denna anledning flyttas bloggposten till dagens datum.

Det har blivit en allt tydligare utveckling i många sammanhang att många människor inte förstår vad det är att ha en bekännelse. Jag tänker närmast på diskussionerna på kyrkomötet där frågan om bekännelseskrifterna skulle delas ut till ledamöterna återigen lyftes. Denna gången motionerades det av Frimodig kyrkas ordförande som däremot inte lyckades skicka fram någon som skulle försvara motionen med annat än "god dag yxskaftargument" kring tycke och smak. Detta var däremot inte det mest intressanta utan hur oförstående utskottets representant (Marie Lagerman) var i förhållande till frågan vad en bekännelse är (tryck på bilden nedan för att komma till videon). Hennes argumentation är i princip att den som är nörd på ett visst område inte ska tvinga andra att ta del av dessas särintressen. Objektivt sett rymmer frågan kanske lite större saker än så.

Samtidigt kan man konstatera att det delas ut ett gäng böcker till varje deltagare vid varje kyrkomöte. Man kan då förvänta sig att man skulle kunna dela ut de böcker som enligt lagen om svenska kyrkan och kyrkoordningen är de grundläggande dokumenten och bekännelserna som arbetet i Svenska kyrkan utgår från. Att avstå från detta motsvarar ju att inte tillhandahålla lagböcker till domstolarna, förordningar och föreskrifter till myndigheter eller kursplaner till skolan. Eller för den delen att låta Sveriges riksdag arbeta utan tillgång till riksdagsordningen och regeringsformen.

Alla kyrkor har sin bekännelse. Någonting de håller för sant och rätt. En normerad norm som ger uttryck för den normerande normen. Det vill säga det som formulerar kyrkans ontologi eller uppenbarelsetro. Precis som alla grupper har varje kyrka ett normsystem. Just det är vad bekännelsen består av. Det är något som levas ut. När bekännelserna inte levs ut är den död och ersatt av andra normer. Vi kan jämföra med hur den apostoliska och nicenska trosbekännelsen används i Gudstjänsterna och har del i gestaltningen av kyrkoår, evangeliebok, m.m.­­ Dessa normer betraktas som sanna eller ges verklig innebörd genom att de är normerade av uppenbarelsen. Poängen med en norm är att det är en handlingsdirigerande faktor. En uppfattning om verkligheten som man fått genom uppenbarelsen får en motsvarighet i livsreglerna. I den meningen finns det naturligtvis en kvalitativ skillnad mellan olika kyrkors bekännelser men det är en konsekvens av att de har olika uppenbarelsekällor. Men den norm som inte utövas är samtidigt död. Man kan inte bekänna sanningen i något som man inte utövar. Precis som jag inte kan säga mig fortfarande tro på tyngdkraften om jag klistrar mig under fötterna varje gång jag ska gå ut i det öppna. Då uppträder jag som om läpparnas ontologi inte var sann.

Om man nu tycker att den svenskkyrkliga bekännelsen som den är fastslagen i kyrkoordningen och i lagen om Svenska kyrkan är så dålig att den inte kan eller ska följas då bör den ju förändras eller redigeras. Om bekännelsen inte förändras eller efterlevs uppstår en annan bekännelse. En olaglig med gällande bekännelse. Man får ett nytt alternativt normsystem som ingen utom de särskilt invigda känner till. Det är gruppen som bekännelse; den sociologiska diskursens tyranni.

När gruppen blir normerande finns det inga hederskodexar eller gränser för vad gruppen kan göra såsom varande rättfärdigad av sin egen existens och självbevarelsedrift. Det finns ingen anledning att vara hederlig eller ärlig mot de som står utanför gruppen. Eftersom dessa står utanför gruppen är de ju dessutom fiender i sig själva.

Det finns sådana tecken på en sådan gruppen som enda bekännelse både inom den inomkyrkliga oppositionen och mittfåran i Svenska kyrkan. Kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen är här ett av de mer klockrena exemplen. Man antar en amöbaartad gruppidentitet där man kan glida fram över de teologiska, politiska och mediala landskapet utan att i ord bekänna men samtidigt upprätthålla djupt disciplinerande beteendemönster både inom och utom gruppen. Gruppen bestämmer om en pappa får leda sin dotter till altaret vid vigseln, mobben bestämmer sig helt plötsligt för att det ska vara rättvisemärkt kaffe, horden bestämmer med ens att det är förbjudet med gamla lydelsen av Fader vår, etc, etc. Gruppen disciplinerar, utövar kyrkotukt och skiljer mellan de som tror rätt och de som tror fel men gör det på ett relationellt snarare än ett rationellt plan. Man förmedlar ingen ontologisk uppfattning. Man bekänner ingen uppenbarelse som norm för kyrkans liv. Man agerar därmed lika selektivt och välgrundat i sin repression som en huvudlös bödel.

Detta sätt att bete sig befinner sig i djup polaritet till det urkyrkliga sättet att bete sig. Hade gruppen varit normerad i urkyrkan hade det inte varit nödvändigt att formulera några bekännelser. Gruppen hade bara gjort som den ville. Kristendomens fyra familjer, den romerska, den bysantiska, den wittenbergska och den strasbourgska var alla bekännande. De relaterade till varandra genom bekännelser. Att detta varit viktigt genom hela kyrklighetens historia visar sig inte minst i hur John Henry Newman ansträngde sig för att harmoniera det tridentinska kyrkomötets bekännelse med de 39 artiklarna. Han brydde sig om bekännelsen för att han var en del av samma kyrklighet som sammankallade de ekumeniska koncilierna. Den som tycker att det är oväsentligt att diskutera bekännelser den vänder sig till gruppens våldsmakt som normstruktur. Då ska man inte förvånas eller förfasa sig över den förföljelse som gruppen med den största påken utsätter de mindre grupperna för.

Jag är alltså övertygad om att detta sätt att existera som kristen eller politisk gemenskap (oavsett vilken gemenskap) är destruktivt. Jag tror det leder till en mobbmenatlitet. En mentalitet jag tror drabbar inte oliktänkande. Sådana kan gruppen tolerera så länge deras främst solidariseringsplan är gruppen. Det drabbar dem som står på "utelistan". De som är en del av Svenska kyrkans utgrupp.

Skulle det en dag vara så att vinden vänder mycket kraftigt i Svenska kyrkan fruktar jag att de som idag står på "inne-listan". De som är i samfundets ingrupp. För när mobbarna blir mobbade och de mobbade mobbar blir det aldrig en kärleksfullt slut. Ett sådant slut vill jag inte var en del av. Därför vill jag till varje pris ta avstånd från gruppen som bekännelse. Det tjänar inte människornas behov av att förstå varandra, av att förstå sig själva och förstå sin nästa. Gruppen som bekännelse gör att man aldrig kan möta en främling och kalla honom eller henne för broder eller syster. Broder och syster är ju bara den som redan ingår i gruppen.

Gruppen som bekännelse uttrycker dessutom det långt mycket mer problematiska situationen att uppenbarelsen som ger bekännelsen kraft. Uppenbarelsen som normerar normen det är människorna själva. I många sammanhang kallar man bekännelsen för en åsikt. Det stämmer inte. En bekännelse som förmedlar en uppenbarelseteologi är en verklighetsåskådning. När gruppen blir norm är det däremot inte en uppenbarelseteologi. Det är en en kollektiv åsikt. Det är en åsikt om verkligheten som styrs av mobbens tillfälliga böjelse.

Läs gärna följande bloggning med angränsande innebörd:

Det finns en särskild plats i helvetet...
Bara så ni vet...

Varje gång en katedral invigs är det uttryck för ett förnyat hopp

Påven har invigt Sagrada Familia i Barcelona som öppnas för gudstjänstbruk. Inför den nyheten smälter mitt hjärta och jag känner ett förnyat hopp. Vilken härlig känsla att få leva i en tid då det fortfarande byggs katedraler till Guds ära och människors frälsning. Det är något helt annat än den kyrkans pauperism som ibland visar sitt tråkiga tryne i olika sammanhang. Senast det skedde är (såvitt jag vet) då den helige Savas katedral byggdes i Belgrad och Kristus frälsarens katedralen i Moskva. Den senare invigdes på Kristi förklarings dag (gama stilen).

Samtidigt stod några samkönad par och hånglade utanför. De protesterade tydligen mot något. Frågan som uppstår är varför? Och vad de skulle tyckt om en romersk-katolsk ljusvesperprotest utanför deras hem?

Några länkar om saken:
Påven invigde Sagrada familia (Dagen)
Påven invigde Sagrada Familia (norran.se
La Sagrada Familia invigdes av påven (kyrkanstidning.com)
La Sagrada Familía äntligen invigd (sverigesradio.se)
Evigt kyrkbygge helgas av påven (svd.se)

Superintendenturssuccessionen i Växjö och deras valspråk

Svenska kyrkan har nu officiellt låtit meddela att man Växjös superintendent valt "Glädje för hela folket" som valspråk. Den elake säger att det är för att följa upp Thidevalls "Den som sår under tårar skall skörda med jubel". Den oförskämde säger att det var ren oförtänksamhet. Den oförtänksamme säger att det är ett tidens tecken att man väljer det minst väsentliga i meningen Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Biskop Börre bekännaren

Biskop Börre bekännaren ha mottagit ett pris för sin frimodiga bekännelse. Utdelare av priset är norska Kyrklig samling för bibel och bekännelse. De prisar biskop Börre för hans frimodiga bekännelse i ord och handling. Utdelarna kommenterar också att det måste finnas en bismak i att ta emot ett sådant pris med anledning av att utdelarna som frimodigt bekänt med ord ofta varit ljumma i handling.

Vad skulle en svensk motsvarighet till händelseförloppet vara?

Om liberala moraltanter

Under en längre tid har jag funderat på ett motsägelsefullt drag i den samtida politiska korrektheten. Aktuella illustrationsexempel skulle kunna vara den senaste tidens rabalder kring Hans Majestät Konungens förflutna, kyrkomötesmotionen om "fula ord" och varför inte debatten kring det förfärliga att allt fler unga kvinnor skulle vilja vara hemma med sina barn under småbarnstiden. Diskussionen kretsar kring skrivna, men framför allt oskrivna regler för sedlighet och "vår gemensamma, demokratiska och jämställda värdegrund" (om det nu verkligen finns någon sådan).

Om jag har förstått saken rätt handlar bråket om Kungen om att han i sin ungdom festade på ett olämpligt (ofeministiskt) sätt och att han skall ha haft utomäktenskapliga kärleksaffärer. Det är många som förfasar sig, ofta mot en bakgrund av falsk omtanke (han kunde ju ha råkat illa ut, det är synd om drottningen... osv). Konstigt nog samma personer som stunden innan hyllar dekadensen som ideal i en recension av film eller teater. Samma tidningar som blåser upp "skandalen" kring kungen tjatar om att han skall kommentera skvallret för att nästa dag kritisera honom för retoriska misstag i bemötandet av deras angrepp. Så fungerar den schizofrena lösnummersjournalistiken.

I kyrkomötet motionerades det om förbud för "fula ord" där och i kyrkan eftersom några hade blivit kränkta av en grövre beskrivning av homosexuellt samliv. Samma personer tycker att pridefestivalen är en härlig tillställning. Hur långt har vi glidit bort från en nykter syn på verkligheten när ingen lyfter på ögonbrynen över att en av våra ministrar paraderar genom huvudstaden iförd en tajt lackoverall tillsammans med andra i mer eller mindre pornografiska munderingar samtidigt som svärord kan väcka anstöt. När det gäller Pride (och de flesta relationsspalter) är den dekadenta sexualiteten och fest"kulturen" den högsta norm man kan leva vid. Det är fint när en homosexuell präst skriver en erotisk bok med titeln "På knä i Köpenhamn". Men det är fult, ja rent av förbjudet för en annan präst att säga "röv".

Dagens liberalism och socialism hyllar "det förbjudna" och gränsöverskridande. Men den är full av blinda fläckar, är det bra med dekadens är det väl också bra om kungen har provat på det? Är det fult att säga grova ord är det väl ännu värre att vara grov och vulgär i sitt handlingssätt?

De dekadenta moraltanternas pekpinnar är lika mycket hyckleri som härskarteknik.

Här följer några länkar där saken diskuteras ur mer eller mindre rimliga perspektiv:

Står vi inför ett tronskifte? « kyrksyster

Nolltolerans som leder till ökad tollerans

Apartheid

Kungen borde stå över skvallret

Baksidan av alla ska bekräftas

*UPPDATERING*

Dick Harrison sågar boken. ”Samma argument som under häxprocesserna”.

"Moralistisk indignation förväxlas med kritisk granskning”, skriver Ester Pollack

Ur Tom Hardts postilla

Ad orientem versus publicerar idag på Alla själars dag ett utdrag ur Tom GA Hardts postilla. Postillan återfinns här på Evangelisk lutherska kyrkan i Sveriges hemsida. Tom GA Hardts postilla kan varmt rekommenderas för alla som söker bra predikolitteratur på internet.

Förhoppningsvis kan predikan läggas ut i fulltext efter godkännande av rättighetsägarna.

Alla helgons dag
Tom Hardts postilla, andra årgången
Evangelium: Matt. 5 : 13–16.

I Guds, Faderns + och Sonens och Den Helige Andes, namn. Amen.

Denna stora festdag, Alla Helgons dag, vill lära oss att prisa och tacka Gud för att han här på jorden alltid skapat och upprätthållit en helig kyrka, de heligas samfund, och åt oss kvarlämnat minnet av dessa fromma kristna. Som ett exempel på en sådan lovlig hågkomst av de döda anför vår evangelisk-lutherska bekännelse ur den gamla grekiska gudstjänstordningen orden: ”Vidare offra vi dig denna andliga gudstjänst för de i tron avsomnade förfäderna, fäderna, patriarkerna, profeterna och apostlarna”. (SKB, s. 286)

Fortsättning följer här.

Gustav Adolf den helige

6 november?
Några dagar har gått sedan vi firade Gustav Adolfs dödsdag. En dag som enligt den datummagi som finns i diskrepansen mellan påvens gregorianska- och kyrkans julianska kalender firas några dagar för tidigt. Det är en märklig sak att vårt land så uppenbart firar en stupad kung som det bara anstår att fira ett helgon och martyr. Särskilt märkligt eftersom landet till det yttre har varit så karikerat protestantiskt och därför exempelvis sägs ha avfärdat tron att det fanns några helgon. Något sådan har nu inte varit fallet före den kulturradikala upplysningsprotestantismen. Våra två stora helgondagar (Lucia och GA-dagen), vid sidan av Johannesdöparens dag, är ju trots allt instiftade efter reformationen.

Ett helgon
Det finns nu gott om skäl att kalla Gustav Adolf för ett helgon. Som rättfärdig och heliggjord av Jesu död är ju alla troende människor både helgon och syndare. En mer lämplig tidpunkt att åminnas honom än på hans himmelska födelsedag finns nog inte. Så är det eftersom han då inte längre förmår synda mer utana bara kan vara ett helgon, tvättad ren i lammets blod, inför Kristi segertron. Därför minns vi ju också våra döda på Alla helgons dag.

Av frukten känner vi trädet
Nu kan vi heller inte säga något om en människas tro utan allt blir bara gissningar. För de som anför (såsom exemplevis Stefan Swärd) att konungen bara var en brutal krigare som bara använde tron som en ursäkt för att få kriga och härja bäst han kunde och ville vill jag citera Peter Englund när han skriver.

"Ingen skall säga att beslutet att gå med i kriget fattades lättsinnigt. Läser man protokollen från det svenska rådet är det tydligt att både Gustav Adolf och männen i rådet ansåg uppgiften vara tung och avgörandet svårt. Argument för och emot staplades i en snirklig jakt på vägande sakskäl.

Historikernas stora problem har varit att man på historikers vis gärna velat finna Clios motsvarighet till teologins Orörde Rörare, nämligen Det Enda Skälet. Men om man sänker sig en aning från drivkrafternas och faktorernas något förtunnade luft och istället ser det hela som en politisk kalkyl utförd av vissa aktörer i en viss historisk situation, då behöver mängden med pro et contra inte förvirra fullt lika mycket. De ekonomiska skälen talade för: Sverige skulle kunna få grepp om de inkomstbringande hamnarna i Nordtyskland och därmed komma ännu ett steg närmre Dominium Maris Baltici - Herraväldet över Östersjön.

De religiösa skälen talade för: Gustav Adolfs tro var uppriktig och ärlig och för alla på teologisk grund ställda stater och dynastier var religiösa omstöpningar något farligt. Och de maktpolitiska skälen talade för: de styrande i Stockholm tyckte sig se hur ett habsburgskt hot tog kropp i söder - hade t.ex. inte Wallenstein börjat kalla sig "kejserlig generalissimus i de oceaniska och baltiska farvattnen"? Det som till sist fällde avgörandet i denna fråga var nog de styrandes aktivistiska världsbild, en världsbild som väl sammanfattas med Goethes bekanta ord:

Du musst herrschen und gewinnen,
Oder dienen und verlieren,
Leiden oder triumphieren,
Amboss oder Hammer sein.

För Gustav Adolf och hans adliga rådsherrar var kriget den viktigaste av de sysslor Gud och naturen givit dem att sköta. Visst, även för dem var ofreden ibland en smula sorglig, ibland ett straff sänt av en bister gudom, men dock något som alltid funnits och alltid skulle finnas. Vad Gustav Adolf försökte göra inför beslutet var att på något vis jämka samman statsnyttans fordringar med moralens krav. I slutändan [SIC!] fanns dock alltid det ofrånkomliga kriget självt. Och valet stod då inte så mycket mellan krig och fred som mellan att slå eller själv bli slagen, mellan att vara hammare eller att vara städ. Att vi så här efteråt kan vi säga att hotet från de oceaniska och baltiska farvattnens generalissimus mest bara var dunst är en annan sak. För precis som vilken annan människa styrdes Gustav Adolf inte av verkligheten; han styrdes av sin bild av denna verklighet."


Om Gustv Adolfs tro

Om Gustav Adolfs tro finns det många som skrivit. Men då kan det vara intressant att konsultera en av detta landets verkligt stora intellektuella. Nämligen Sven Stolpe. Som konverterad romersk-katolik finns det också anledning att anta att han skriver mer nyanserat än de flesta om kungens religiösa övertygelse. I hans bok "Kristina Drottning och rebell" skriver han bl.a. följande.

" Sannolikt var det främst en känsla av ansvar inför riket som drev Gustav Adolf att skärpa sin kritik mot katolikerna. Man kan aldrig hos honom förmärka någon tvekan om att han handlade rätt: hans främsta uppgift, honom given av Gud, var att värja och bevara riket.

Kriget var för honom ett nödvädigt ont, ett 'malum Dei'. Han kallar det en gång för 'icke en ström eller en sjö utan ett helt hav med allt ont'. Han förmanar sina präster att ständigt bedja om fred. 'Freden är näst Guds ord det högsta goda, ja en snöplig fred är ofta bättre än ett orättmätigt krig'. Det finns ett gripande drag hos Gustav Adolf - hans svårmod efter en stor seger. Efter Breitenfeld är han djupt nedstämd. 'Jag är högst orolig till sinnes, jag överlämnar mig och min seger åt Guds barmhärtighet', säger han till en av sina fältpräster. Uttalandet är ett av många som vittnar om denne konungs utomordentliga rang som människa. Han hade ett starkt färgat religiöst intresse. När han hittat Arndts Sanna kristendom, läste han den ofta och kallade om kvällarna icke sällan till sig sina fältpräster för att med dem diskutera trons problem."

Vidare

"Vi vet också besked om hans religiösa liv under de sista levnadsåren. Dagen började med bön i hans tält. Han läste alltid Asafs Krigsbön i 2 Krönikebokens 14:e kapitel: 'Herre utom dig finns ingen som kan hjälpa'. Sedan kallade armen samman 'med trummor, cymbaler och tamburiner'." ... "Bönen skedde alltid p knä och slutade med en psalm. Hans älsklingspsalmer var 'Välsignat vare Jesu namn', 'O, Herre Gud av himmelrik' och 'Jesu uppå korset stod' Lützendagen sjöngs 'under trumpeters och andra mässingsinstrumens klang' psalmen 'Förfäras ej, du lilla hop', där han möjligtvis skrivit vers 3 - i Naumberg, på vägen till det slag, där han skulle möta döden

Hans religiositet tycks ... ha fått en starkare eskatologisk färg. [H]an hade många dödsaningar. redan sommaren 1630 talade han ... om sin förestående bortgång. och vaarje dag läste han nu de bibelord som han vanligen brukade använda vid sjukdom eller då han var sårad: Johannes kapitel 17 och romarbrevets kapitel 8. någon fruktan för döden möter man icke - hans tro var trygg: 'Spes mea unica Christus' (Kristus - mitt enda hopp). Han kunde kunde också säga: 'hellre en snabb död på slagfältet än en långsam på sjukbädden.' " "Han säger: 'Non quali occasione sed quales exemeamus' - det gäller inte huru utan hurudana vi dör."

"Det finns hos den av framgång envist följde konungen ... en märklig ödmjukhet. han låter sig inte berusas av sina segrar, han känner sin bräcklighet och synd. han vet, att lyckan kan vända, och att döden väntar honom. "

Under hans sista år i fält, dit han drivits av plikt och ansvarskänsla "offrade han sig helt för sin plikt" och kom "alltmer vända tanken till en annan högre verklighet".

I dessa dagar är sådan allvarsamhet och pliktkänsla en ovanlighet. Vilket ger oss än mer anledning att värdera honom som ett av våra största helgon och en särkild Guds nåd att ha som förebild.