Dagen rapporterar och f. Dag bloggar om ett domkapitelsärende mot motståndare till 1958 års beslut. Man skriver bl.a. följande.
Tre präster i Linköpings stift utreds efter att en anställd kontaktat domkapitlet. Enligt ett brev har prästerna vägrat arbeta med kvinnliga kolleger och mobbat dem på arbetsplatsen.
Om det har skett mobbing är detta naturligtvis inte rimligt. Tvärtom helt orimligt. Men någon tjänstgöringsplikt eller något samvetsslaveri känner vi inte till. Ändå kan nog många av oss känna en viss oro inför en sådan domkapitelsprövning.
Ger lika ärenden lika resultat?
Den fråga som aktualiseras varje gång som en anmälan till domkapitlen sker är, dessvärre, frågan om på vilka grunder som man kommer att avfatta sina beslut. Kommer det att ske med utgångspunkt för rättskällorna eller kommer andra avvägningar vara avgörande i besluten? Det bästa beviset på rättssäkerhet är att lika fall bedöms lika och olika olika. Samma normer gäller alla och av samma anledning. Så verkar inte fallet vara i Svenska kyrkans domkapitel. Jag tror att alla människor som utifrån betraktar Svenska kyrkans domkapitels beslut tycker att de framstår lätt slumpartade; i vart fall om man vill spetsa till det på ett välvilligt vis. Klart är i vart fall att praxis varierar mycket kraftigt mellan olika stift och olika tillfällen. En sådan situation kan tänkas bero på att det inte finns någon effektiv och rättssäker överinstans att överklaga till. Det finns då ingen verksam prejudikatsverkan av ett beslut utanför det egna stiftet.
Den något mer kritiske skulle kunna uppfatta det så att domkapitlen agerar politisk domstol. Eftersom den politiska sammansättningen och de ideologiska hållningarna varierar så mycket mellan stiften, deras förtroendevalda och kyrkomedlemmarna varierar också domkapitlen i sin praxis. Personer med misshagliga uppfattningar bestraffas tillsammans med oppositionella och andra som kommit på kant med deras kyrkliga överhet. Detta är ett problem ett mycket allvarligt problem eftersom ytterst sett hela Svenska kyrkans legitimitet som kyrka hotas. Kyrkan bär ett budskap till människor och ska inte bara reflektera sin egen tids ideologiska strömningar. När präster och lekfolk inte längre är fria utan piskade till lydnad då stärks det inofficiella ledarskapet i media eller alternativa kyrkliga grupperingar; både inom och utom Svenska kyrkans hägn. När kyrkan upphör att vara kyrka återuppstår kyrkan i nya former. Den är en hydra i det avseendet.
Den som inte övertygas av argumentationen ovan, eller som inte känner igen sig i att tillsynen i Svenska kyrkan är mycket olika mellan stift och ärenden kan ta en titt på det axplock av ärenden som anges nedan.
Ger lika ärenden lika resultat?
Den fråga som aktualiseras varje gång som en anmälan till domkapitlen sker är, dessvärre, frågan om på vilka grunder som man kommer att avfatta sina beslut. Kommer det att ske med utgångspunkt för rättskällorna eller kommer andra avvägningar vara avgörande i besluten? Det bästa beviset på rättssäkerhet är att lika fall bedöms lika och olika olika. Samma normer gäller alla och av samma anledning. Så verkar inte fallet vara i Svenska kyrkans domkapitel. Jag tror att alla människor som utifrån betraktar Svenska kyrkans domkapitels beslut tycker att de framstår lätt slumpartade; i vart fall om man vill spetsa till det på ett välvilligt vis. Klart är i vart fall att praxis varierar mycket kraftigt mellan olika stift och olika tillfällen. En sådan situation kan tänkas bero på att det inte finns någon effektiv och rättssäker överinstans att överklaga till. Det finns då ingen verksam prejudikatsverkan av ett beslut utanför det egna stiftet.
Den något mer kritiske skulle kunna uppfatta det så att domkapitlen agerar politisk domstol. Eftersom den politiska sammansättningen och de ideologiska hållningarna varierar så mycket mellan stiften, deras förtroendevalda och kyrkomedlemmarna varierar också domkapitlen i sin praxis. Personer med misshagliga uppfattningar bestraffas tillsammans med oppositionella och andra som kommit på kant med deras kyrkliga överhet. Detta är ett problem ett mycket allvarligt problem eftersom ytterst sett hela Svenska kyrkans legitimitet som kyrka hotas. Kyrkan bär ett budskap till människor och ska inte bara reflektera sin egen tids ideologiska strömningar. När präster och lekfolk inte längre är fria utan piskade till lydnad då stärks det inofficiella ledarskapet i media eller alternativa kyrkliga grupperingar; både inom och utom Svenska kyrkans hägn. När kyrkan upphör att vara kyrka återuppstår kyrkan i nya former. Den är en hydra i det avseendet.
Den som inte övertygas av argumentationen ovan, eller som inte känner igen sig i att tillsynen i Svenska kyrkan är mycket olika mellan stift och ärenden kan ta en titt på det axplock av ärenden som anges nedan.
En fallstudie i kyrklig rättstillämpning
Fallet Judas Maccabaios
f. Dag skrev om hur tre präster som innehar ämbeten i Svenska kyrkan ingått eller bistått Missionsprovinsen och dess konsistorium med råd. Artiklar i ämnet har funnit i många av de kyrkliga sammanhangens tidningar. Sandahl inlägg ligger däremot fortfarande ute och han skriver bl.a. följande.
Nu vet jag, som har läst vissa av de anklagades inlagor i ärendet att det knappast bara var fråga om råd utan om rikligt med dåd. För att vara helt tydlig: åtminstone en av dem har aktivt tjänat sitt prästvigningslöfte genom att ta initiativ till, bjuda in och bekosta stora delar av Missionsprovinsens tillkomst. Detta är inga kloka farbröder som man frågat om råd utan Svenska kyrkans Judas Maccabaios och hans söner. Dessa män har agerat upprorsmän för kärleken mot en överhet. En kyrklig överhet som de upplever som illegitim och de därmed av sina prästvigningslöften och sin bekännelse är förpliktigad att göra uppror mot. Det har de gjort i trots mot kyrkoordningen för bekännelsens skull. Precis som bekännelsen föreskriver. Detta agerande är i sig något som sanktioneras av Kyrkoordningen genom dess portalparagraf.
Fallet Maximos Bekännaren
Samtidigt kan vi, för det andra, läsa att Bengt Birgersson blir avkragad för sitt"djupa engagemang i Missionsprovinsen". Samma stift, likartade ärenden, helt olika bedömning. Beror detta på att man var tvungen att markera mot Missionsprovinsen men sedan inte vill gå fram som en slåttermaskin p.g.a. risken att skapa sympati för de förtryckta?
Fallet sankt Stefanus
Samtidigt kan vi, för det tredje, ta reda på att Sankt Stefanus koinonias pastor blivit avkragad för att han lett ett fåtal gudstjänster i Missionsprovinsens regi. Stockholms domkapitel talar alltså inte om något djupt engagemang eller att pastor loci borde ha låtit sig rådges av biskopen och avstått från gudstjänstfirande. Det är helt sonika avkragning.
Vi konstaterar följande. Två stift, tre fall. Helt olika bedömning.
En fråga om tro och lära
Hur är det då när det gäller tro och lära? Åtminstone ett fall av särskilt svårartad rättstillämpning kan man finna i den komminister i Stockholm som sattes under prövotid för att han använt ett, för Svenska kyrkan, främmande missale. Kyrkans tidning skrev bl.a. följande.
Ovanstående fall har mig veterligen lett till att många präster blivit oroliga för att deras gudstjänstbruk ska bli under kastade samma prövning. En närmast hysterisk frågecirkus har därmed också inträtt när präster som är måna om att inte kunna straffas vänt sig till sina respektive biskopar. Dessa har något generat fått svara att Stockholms stifts domkapitels beslut inte är prejudicerande i andra stift. Så är naturligtvis fallet men frågan kvarstår varför den så radikalt olika bedömningen?
Samtidigt känner vi ju till hur det gick när KG Hammar prövades angående sina utsagor om den apostoliska trosbekännelsens grundsanningar. Lika fall ska bedömas lika. Rättvisan borde vara blind; också i Svenska kyrkan.
Slutsatser
Vad man kan uttolka av detta torde vara .... vaddå? Att Svenska kyrkan saknar enhetlig rättstillämpning? Eller att domkapitlen med sina lagfarna ledamöter, lekmän och biskopar inte förmår döma efter gällande rätt? Ja vad säger dessa fall oss om Svenska kyrkans domkapitel? Antagligen att det inte är rättsskipning som det handlar om utan om politisk vedergällning. Ett folkskommisariat som straffar de misshagliga och stryker de förskämda medhårs. Kyrkorätt har blivit kyrkopolitik och maktutövning.
Vad man kan göra?
Varje ledamot i domkapitlen lovar följande vid deras tillträde.
Vad det handlar om är alltså att på ett grundläggande plan se till så att de för Svenska kyrkan gällande bestämmelserna efterlevs. Att agera rättssäkert för att värna kyrkans lära och ordning . I nyss nämnd ordning. Här finns det ett jättearbete och det arbetet heter att våga och vilja ta frågan om kyrkorätten på allvar. Att våga värna rättens och rättskällornas integritet.Kosta vad det kosta vill. Oavsett hur många präster biskopar och förtroende valda (i alla kyrkopolitiska läger) som måste få sig en uppsträckning.
Vad säger då domkapitlet? Jo, rådgivningen är att anse som tillåten. Bra. Klokt. Disciplinärendet torde därmed vara löst. Men domkapitlet fortsätter - och det blir till politisk text: Eftersom kyrkogemenskap i den meningen att det finns ett ömsesidigt accepterande av kallelse, vigning och ämbetsutövning inte finns mellan Svenska kyrkan och Missionsprovinsen (även om Missionsprovinsens medlemmar väl också är medlemmar i Svenska kyrkan! DS) så borde de ha rådgjort med biskopen före sitt engagemang. Det är väl bra att alla har förstahandskännedom - också biskoparna, kan man då tänka. Men detta var inte avsikten. Håll i er!
De borde ha rådgjort med biskopen "och därefter avstått från sitt uppdrag i Missionsprovinsen." Så friar man i ett disciplinärende. Men slutsatsen då? "Genom sitt agerande förtjänar de kritik." Men kritik ingår inte i den arsenal av maktmedel ett domkapitel har att använda i just ett disciplinärende. Kritik är tyckande, inget annat.
Nu vet jag, som har läst vissa av de anklagades inlagor i ärendet att det knappast bara var fråga om råd utan om rikligt med dåd. För att vara helt tydlig: åtminstone en av dem har aktivt tjänat sitt prästvigningslöfte genom att ta initiativ till, bjuda in och bekosta stora delar av Missionsprovinsens tillkomst. Detta är inga kloka farbröder som man frågat om råd utan Svenska kyrkans Judas Maccabaios och hans söner. Dessa män har agerat upprorsmän för kärleken mot en överhet. En kyrklig överhet som de upplever som illegitim och de därmed av sina prästvigningslöften och sin bekännelse är förpliktigad att göra uppror mot. Det har de gjort i trots mot kyrkoordningen för bekännelsens skull. Precis som bekännelsen föreskriver. Detta agerande är i sig något som sanktioneras av Kyrkoordningen genom dess portalparagraf.
"Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter,
är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den
oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,
är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,
är förklarad och kommenterad i Konkordieboken
samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument."
Kyrkoordningen 1 kap 1 §
Fallet Maximos Bekännaren
Samtidigt kan vi, för det andra, läsa att Bengt Birgersson blir avkragad för sitt"djupa engagemang i Missionsprovinsen". Samma stift, likartade ärenden, helt olika bedömning. Beror detta på att man var tvungen att markera mot Missionsprovinsen men sedan inte vill gå fram som en slåttermaskin p.g.a. risken att skapa sympati för de förtryckta?
Fallet sankt Stefanus
Samtidigt kan vi, för det tredje, ta reda på att Sankt Stefanus koinonias pastor blivit avkragad för att han lett ett fåtal gudstjänster i Missionsprovinsens regi. Stockholms domkapitel talar alltså inte om något djupt engagemang eller att pastor loci borde ha låtit sig rådges av biskopen och avstått från gudstjänstfirande. Det är helt sonika avkragning.
Vi konstaterar följande. Två stift, tre fall. Helt olika bedömning.
En fråga om tro och lära
Hur är det då när det gäller tro och lära? Åtminstone ett fall av särskilt svårartad rättstillämpning kan man finna i den komminister i Stockholm som sattes under prövotid för att han använt ett, för Svenska kyrkan, främmande missale. Kyrkans tidning skrev bl.a. följande.
"Komminister avvek från kyrkans lära
En komminister avvek kraftigt från Svenska kyrkans lärotradition, och den vikarierande kyrkoherden brast i tillsyn. Det menar Stockholms domkapitel som gett komministern en treårig prövotid och den vikarierande kyrkoherden en skriftlig erinran. Annan ordning. Den granskade komministern ska bland annat ha tillämpat ordningen att andas över vinet och brödet vid nattvarden. Det ska dock ha skett av misstag
Söndagen efter alla helgons dag 2008 firades en requiemhögmässa i Stockholmsförsamlingen. I den agenda som användes vid gudstjänsten fanns en anvisning om att prästen skulle andas över bröd och vin i samband med instiftelseorden. Agendan innehöll också en bön om att Maria och helgonen skulle be för prästen, och en inbjudan till enskild förbön och smörjelse med invigd olja. Dessutom bads flera böner, som skulle vara till hjälp och tröst för de avlidna. Komministern har förklarat för domkapitlet att anvisningen om att prästen skulle andas över brödet och vinet, av misstag följt med när agendan kopierades från en annan källa. "
Ovanstående fall har mig veterligen lett till att många präster blivit oroliga för att deras gudstjänstbruk ska bli under kastade samma prövning. En närmast hysterisk frågecirkus har därmed också inträtt när präster som är måna om att inte kunna straffas vänt sig till sina respektive biskopar. Dessa har något generat fått svara att Stockholms stifts domkapitels beslut inte är prejudicerande i andra stift. Så är naturligtvis fallet men frågan kvarstår varför den så radikalt olika bedömningen?
Samtidigt känner vi ju till hur det gick när KG Hammar prövades angående sina utsagor om den apostoliska trosbekännelsens grundsanningar. Lika fall ska bedömas lika. Rättvisan borde vara blind; också i Svenska kyrkan.
Slutsatser
Vad man kan uttolka av detta torde vara .... vaddå? Att Svenska kyrkan saknar enhetlig rättstillämpning? Eller att domkapitlen med sina lagfarna ledamöter, lekmän och biskopar inte förmår döma efter gällande rätt? Ja vad säger dessa fall oss om Svenska kyrkans domkapitel? Antagligen att det inte är rättsskipning som det handlar om utan om politisk vedergällning. Ett folkskommisariat som straffar de misshagliga och stryker de förskämda medhårs. Kyrkorätt har blivit kyrkopolitik och maktutövning.
Vad man kan göra?
Varje ledamot i domkapitlen lovar följande vid deras tillträde.
”Jag NN lovar och försäkrar på heder och samvete att jag i trohet mot kyrkans lära och ordning efter bästa förstånd ska fullgöra det uppdrag som ledamot av domkapitlet vilket har anförtrotts mig och inte yppa något som förekommit vid domkapitlets överläggningar.”
KO 9 kap 9 §
Vad det handlar om är alltså att på ett grundläggande plan se till så att de för Svenska kyrkan gällande bestämmelserna efterlevs. Att agera rättssäkert för att värna kyrkans lära och ordning . I nyss nämnd ordning. Här finns det ett jättearbete och det arbetet heter att våga och vilja ta frågan om kyrkorätten på allvar. Att våga värna rättens och rättskällornas integritet.Kosta vad det kosta vill. Oavsett hur många präster biskopar och förtroende valda (i alla kyrkopolitiska läger) som måste få sig en uppsträckning.
Att det handlar om samma slags justis som i tredje rikets och Stalinsovjets folkdomstolar är ju tydligt. Kan man ens förvänta sig att domkapitlen dömer efter kyrkans "tro och lära" när vi nu vet att inte ens en domprost och biskop electus har läst bekännelseskrifterna. Med den "kompetensen" hos de klerikala ledamöterna borde lekfolket vara överflödigt.
SvaraRaderaFallet sankt Stefanus intresserar dock extra i sin rättslöshet. Vad baseras egentligen avkragningen på? Är det plötsligen inte tilåtet för en präst i SvK att förätta gudstjänster som inte återfinns i en ordinarie församlings predikotur? Naturligtvis är det kopplingen till Mpr som avgjort, men däri ligger ju justiticemordet, för antingen är alla "privata" förättningar fel eller så är inga det så länge de följer kyrkans ordning. Allt annat vore ju ett brott mot föreningsfriheten. Ganska uppenbart, åtminstonde för mig som juridisk lekman, så saknar beslutet grund i de urkunder som domkapitlet har att följa. Därför vore det egentligen intressant att se vad en civirättslig process kunde ge. Skadeståndsanspråk borde kunna resas på Stockholms stift av sankt Stefanus pastor eftersom han nu fråntas möjligheten att vikariera som präst. Låt säga att en normal pensionärstjänstgöring är en månad på sommaren samt någon söndag här och där under året och kravet kan beräknas till 1-2 månadslöner under säg tio år vilket är en hyffsad summa. Pengarna är knappast det intressanta här, men det är en väg att få en korrekt juridisk bedömning av det hela. Men hur skulle stiftsjusristerna reagera på en sådan stäming? Troligen erbjuda förlikning, men i detta skulle då också ett erkännande ligga.