En fråga om kyrkoordning och uppror

Dags för en ordentlig brandfackla. Några präster i Bohuslän har begärt att bli befriade från vigselrätten. Kyrkans tidning skriver följande.

Kammarkollegiet har nu alltså gått prästerna till mötes. Kammarkollegiet motiverar med att Svenska kyrkans präster inte har någon lagstadgad skyldighet att vara vigselförrättare inom samfundet. Därmed ska den som vill också kunna avsäga sig sin behörighet.

Tord Nordblom, komminister i Ytterby församling i Göteborgs stift, är en av de präster som inte längre är vigselbehörig. Skönt, tycker han om Kammarkollegiets beslut.
– Nu har vi visat vägen. Det är inte rimligt att en fri kyrka sysslar med statlig myndighetsutövning.

Nordblom gör nu alltså en Börre Knudsen. Han vägrar genomföra en myndighetsutövning eftersom statens vägar och Guds vägar tydligt skiljer sig åt. Det är den enda rimliga lösningen. Att bara fortsätta som om ingenting hade hänt när det gäller äktenskapet är inte en rimlig väg. Särskilt inte om man protesterat mot nyordningen som innebär att statens "partnerskap för alla lag" sak gälla också i Svenska kyrkans territoriella stift. Den som gjort det bör nu ta konsekvenserna av sin frimodiga bekännelse och avsäga sig vigselrätten.

På Kyrkanst tidnings hemsida kommenterar Mikael på följande vis.

Fundering. Har man inte brutit sina prästlöften och sin lojalitet mot Svenska kyrkan om man avsäger sig vigselrätten? Borde inte detta föranleda ett fråntagande av rätten att utöva prästämbetet?

Är detta en rimlig tanke. Svaret kan vara ja. Det är inte rimligt att man kan vara präst i en kyrka och inte utföra sitt ämbete såsom man blivit satt att göra det. Man måste trots allt uppvisa en respeket för den ordning som man ska respektera. Om man inte gör det borde kyrkan ha rätt att ta ifrån personerna deras behörighet att tjänstgöra som präster. Det finns en stor rätt att inskränka yttrande-, religions- och samvetsfriheten för människor i olika befattningar. Till exempel i statens tjänst men också i olika religiösa samfund. Där kan ingen människa åberopa religionsfriheten som en särskild anledning att få behålla ett förtroende och lön samtidigt som man sätter sig på tvären i andra, för samvetet, förpliktigande frågor.

En sådan lösning, med samvetsfrihet, i förhållande till statlig myndighetsutövning är rimlig om det finns ett beslut om sådana undantag. Den präst som inte vill viga bör alltså avsäga sig vigelrätten och utsätta sig för risken att förlora sitt ämbete. Det är konsekvensen av en bekännelse som är frimodig och därmed tillräcklig upprorisk mot orätten för att kunna kallas en bekännelse.

Flera invändningar kan göras mot denna argumentation. Säkert kan man argumentera mycket annorlunda på mycket goda grunder. Den viktigaste frågan är trots allt att inte bara fortsätta som om ingenting har hänt; då gräver man sin egen grav och säkrar sin tros undergång.