30 november

Herre, du allrahögste Gud, som giver

förstånd, jag beder dig av allt hjärta att du

skänker mig vishet. Sänd henne ned från din

heliga himmel. Låt henne alltid ledsaga mig, att

jag må förstå din vilja.

Herre, min Gud, du som har mitt hjärta i din hand

och böjer det vart du vill, böj det till att frukta dig,

så att jag gör vad dig behagar och vandrar på dina

budords vägar i alla mina dagar.

Led mig efter ditt råd, och uppfyll mig med nåd, och

hjälp mig att i allt som jag företager följa ditt ord.

Du är min Gud. Din gode Ande före mig på en jämn

väg.

Karl XII

Början är här

Slutet är nära konstaterades för några dagar sedan. På första söndagen i Advent konstateras att början är här, början på nådens år. Vi påminns om att Jesus från Nasaret går här fram, än som i gången tid (SvPs 39). Inte ridande på en åsna på dammiga vägar i Jerusalem, men under den gestalt han valt att "rida in på" - i Ord och Sakrament. Så vad annat kan vi göra än att sjunga som Jerusalem alltid gjort när Messias gör entré: ropa vårt Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! Säg den kyrka i vårt land som på 1 söndagen i Advent inte Bereden väg för Herran... Välsignad vare han som kom i Herrens namn. (SvPs 103). Eller som under Sanctus stämmer in i fornkyrkan nattvardshyllning: Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Varför? För Jesus gör sitt intåg. Inte ridande på en åsna. Men ändå. Ödmjuk, så fattig att vi räknar hans ankomst som intet. En bit bröd, några droppar vin. Men det är vår konung som kommer. Med sitt rike. Med frälsningen. Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse.

Men här måste vi göra ett litet avsteg från det första århundradets Jerusalem. Nedan följer en liten reflektion över gångna söndags budskap.

Jesus äras med hjärtat, inte bara med läpparna

Hur var det egentligen med hyllningskören till Jesus? Folket ropade Hosianna till Jesus – vilket betyder ”Herre fräls!” – men fem dagar senare ropade de Korsfäst honom! Det står att ”allt folket” (Mt 27:25) i Jerusalem ville se honom död. Så visade sig det vara sant som Jesus sagt: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.” (Mt 15:8)

Frågan är om detta ska visa sig bli sant med det Jerusalem som samlas i våra kyrkor i Advent och med mäktiga och vackra toner sjunger: Hosianna, Davids son!

Kanske kommer vi på oss själva med att inte ha tänkt på vad vi sjöng. Våra hjärtan var långt borta från läpparnas sång. Och ändå är det i livet som helhet det blir uppenbart om hjärtan och läppar synkar. Skulle vi fråga Jerusalem om de ville korsfästa Jesus när han red på åsnan, skulle de förstås ha sagt ”aldrig i livet!” Men eftersom deras hjärtan var sjuka och opålitliga kom de senare att dras med i den hets som förde Jesus till Golgata. Livet avslöjar hjärtat.

Även om vi koncentrerade oss på vad vi sjöng under lovsången så skulle det ändå förr eller senare bli uppenbart att hjärtat är obotligt sjukt. Som för Jerusalem. Jag kommer att säga saker som inte låter bättre än ”korsfäst honom”. Mina tankar kommer visa sig avundsjuka, självcentrerade, skenheliga. Vad jag gör kommer jag mest själv ha glädje av, inte andra.

Då klingar mitt Hosianna falskt. Tomt.

Eller hur är det? Är det falskt? Hosianna betyder ”Herre fräls”. Jag skulle kunna ropa: "Fräls mig från mig själv och mitt obotliga hjärta! Fräls mig från mitt tomma Hosianna!" Och då har Hosianna faktiskt börjat bli ett hjärtats hosianna. Hjärtats hosianna beror, sist och slutligen, på att

Jesus kommer ändå – trots att lovsången ”bara” är från läpparna

Den som varit med om skenhelighet har varit med om något hemskt. Du mötte ett leende, ett skratt, ett vänligt ord. Det värmde. Spontant svarade du med ett vänligt leende och ett positivt gensvar. I själva verket var det ett spel. Syftet var något annat. Kanske var det en försäljare som gick från att vara ”bästa vännen” till försäljaren som bara ville ha dina pengar. Att du svarade med vänlighet gjorde att du i efterhand bara såg dum ut.

Jesus visste att bakom de leende läpparna, bakom palmbladen och de viftande händerna, bakom lovsångstonerna, fanns hjärtan som senare skulle kräva hans död. Vilken kung som helst skulle vänt om mitt i Jerusalemsbacken och tänkt: nähä, det här intåget får vara. Ändå fortsätter Jesus sin ritt. Man kunde ju tycka att folket inte förtjänade det. Men varför fortsätter Jesus ändå?

Kanske borde vi istället säga ”just därför fortsätter Jesus sitt intåg”. Vaddå ”just därför”? Jo, det är folkets falska lovsång och tomma hjärtan som driver Jesus till Jerusalem. Det är deras synd som driver Jesus till avrättningsplatsen utanför staden – Golgata. Hade folket varit så goda och uppriktiga i sina hjärtan som Jesus hade önskat hade han faktiskt inte behövt äntra staden. Han hade inte ens behövt bli människa. Det är Jerusalems falskhet, vår falskhet, Jerusalems synd, vår synd, Jerusalems sjuka hjärtan, våra sjuka hjärtan – som gör att Jesus ändå rider in i Jerusalem. Och just därför. Han väljer att komma. För att genom sin död fria sitt folk från det som de just gjort sig skyldiga till.

Jesus kröns och äras som en korsfäst kung

Jesus rider in på en åsna och uppfyller Sakarjas profetia. Han är Sions konung. Men ritten är bara förstadiet av hans kröning. Några dagar senare får han sin purpurröda kungadräkt och kröns med en kungakrona. En krona av törnen. Sin tron bestiger han utanför staden. På tronen står det: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” Sedan dör han. Guds rike har fått sin konung.

Ska vi hylla Jesus kan det inte bli för att han är en stor och mäktig kung, vilket han i och för sig är. Han är konungarnas Konung! Men den hyllningen, som han förstås är värd, blir falsk och skulle komma från illojala undersåtar. Det blir ett ihåligt hosianna från läpparna.

Hyllningen får istället stiga till den korsfäste konungen. Tänk, han är krönt av oss! I hans döda kropp, som lades i graven, fanns vår falska lovsång, våra svek, tomma ord, vårt onda hjärta, ja, allt i oss som drev honom till korset. Som krönte honom. Det finns inget ont i oss som inte fanns i hans kropp – och som blev utplånat i hans död. Hur ska jag kunna tacka honom? Ära honom? Om inte just genom att ta emot det som hans död skänker. Våra reformatorer har träffat huvudet på spiken när de skriver: ”Det finns inget högre sätt att ära Kristus än att hos honom söka syndernas förlåtelse.” (Apol. Om kärlekens och lagens uppfyllelse, 33)

Så blir vårt hosianna också ett hjärtats hosianna. Varje gång jag kommer på mig själv med ett tomt hosianna vet jag att det också finns ett hjärtats hosianna. Eftersom Jesus dött för mitt tomma hosianna!

Vi kan känna oss lite som Petrus när Jesus frågade honom för tredje gången om Petrus älskade Jesus. Herre, du vet allt, du vet att jag svek dig och inte älskade dig, men du vet att jag har dig kär. För du har förlåtit mig!

Och vi skulle kunna säga: Herre, du vet allt, du vet att jag inte ärar dig. Mitt liv motsäger min ära. Men Herre, du vet också, att jag ärar dig. För jag söker förlåtelse för mina synder. De synder som krönte dig. Ärans konung.

Början är här. Kristus Konungen kommer till oss – igen – inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det.

Om vi tänker tillbaka på kyrkoåret som gått kan vi se: ena stunden har vi sjungit lovsånger till honom, andra stunden har vi svikit honom. Vi förtjänar honom inte. Men det är just därför han kommer. Ännu ett kyrkoår. Han måste komma. För sitt kors skull.

Gloria Patri, et Filio, et Spiritui Sancto.

Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in sæcula sæculorum.

Amen.

Han kommer i sin Kyrka

Idag har ett nytt nådens år börjat. Bereden väg för Herren för han kommer i sin Kyrka vid psalmers lov och fröjdeljud. Det går att glömma varför vi mitt i den goda kampen deltar i kyrkans svåra kamp. Ytterst sett är det lätt att man tar fasta på frågan: varför lämnar ni inte Svenska kyrkan? Svaret är för min del att Svenska kyrkan, dess teologi, tradition, former, historia och dess historiska fromhetsliv hjälper mig i den goda kampen mot synden och döden. Dessutom tror jag att den styrka jag kan finna däri kan nå fler människor än vad en sxodus kan vinna. Därför stannar jag kvar i kampen genom att hävda Svenska kyrkans teologi mot dess egna juridiska stadgar; nämligen genom att hävda rätten för Guds församling i Sverigses land, Kyrkan i Sverige eller Svenska Kyrkan att viga egna biskopar och präster. Allt för människornas omvändelse och själarnas frälsning.

Att vara blind

Skånska dagbladet skriver följande under rubriken "Förskolebarn nekas se julspel i kyrkan"

– Det är tråkigt. Föreställningarna har varit populära. Barnen tycker det är roligt. Det är ett sätt att lära barnen varför julen finns, säger Mats Andersson Risberg, kyrkoherde i Kävlinge församling.

Under fler år har församlingen satt upp sin tolkning av julevangeliet. Personalen har själva iklätt sig rollen som berättelsens huvudpersoner, något som varit uppskattat av såväl förskolor som skolor.

Men i onsdags fick Mats Andersson Risberg samtal från rektorn på en av Kävlinges förskolor. På ett bräde bokades samtliga förskolor av.
Skälet till avbokningarna är att kommunens förskolechefer i förra veckan var på ett informationsmöte med Skolverket.
– I våra nationella styrdokument är man väldigt tydlig med att förskolan ska vara icke konfessionell, säger Carina Serbinson, kommunens förskolechef.
Efter en diskussion med rektorerna beslutade hon att förskolorna skulle avboka föreställningarna i Korsbackakyrkan.

Carina Serbinson säger att förskolorna även fortsättningsvis kan besöka en kyrka.
– Men inte för att ta del av aktiviteter som har ett religiöst budskap, säger hon.

Frågan som undetecknad ställer sig är huruvida de stackars förskolebarnen får lova att gå ute på ortens gator och se på kyrkor som ju utan tvekan förmedlar ett religiöst budskap. Får de lov att sjunga den blomstertid nu kommer? Får de se bilder av målningarna i Sixtinska kapellet? Får de över huvudtaget lära sig någonting?

Nytillskott i länklistan

Ingeborg tänker, tycker och tror som missionärsvolontär i Mongoliet. Klicka på bilden så kommer du till hennes blogg.

Slutet är nära

Vi befinner oss i kyrkoårets sista vecka. Domsöndagen ligger bakom oss. Det är omöjligt att komma ifrån söndagens budskap om en dubbel utgång för mänskligheten. Det verkar anstötligt. Är inte Gud kärleken?

En första invändning blir förstås att om dubbla utgången finns, så vore det fruktansvärt kärlekslöst att inte säga något om domens utslag. Om ett barn sprang mot ett stup skulle inte mamma bara ropa ”jag älskar dig” utan, just därför, ropa: ”vänd om, du är på väg mot stupet!” Jesus älskar oss. Därför är han den person i hela Bibeln som talar mest om risken att gå förlorad. Närmare 80 gånger talar han om den dubbla utgången. Om detta skiljande finns ett och annat att säga:

Gud reagerar på allt ont

Gud presenterar sig genom både GT och NT som en helig Gud. Människor kan ha svårt för Gud i GT, men det är faktiskt i NT som vi läser att Gud är ”en förtärande eld” (Hebr 12:29) och att det är ”fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Hebr 10:31). Vi kan tycka illa om detta, men frågan är om det inte är så Gud måste vara – om han ska vara Gud. En Gud som faktiskt reagerar på det onda. På orättvisor. Hat. Våldsbrott. Utnyttjande av människor. Rasism. Själviskhet. Kanske vill vi ändå ge vårt ja till att Gud reagerar på allt ont - lika säkert som eld reagerar på bensin. För Gud är en förtärande eld, helig, skild från allt ont.

På domens dag skall Gud reagera på allt ont och skilja det onda från det goda

Än så länge märker vi att Gud låter solen gå upp över både goda och onda (Matt 5:45). Ibland kan onda människor få så mycket fördelar att vi undrar hur Gud kan tillåta det. Men alla människor på denna jord får uppleva något av vad Gud är. Han är god. Han är kärlek. Han är ljus. Han är gemenskap. Gud är källan till allt detta på jorden. Ondskan, däremot, har annat ursprung, och gör denna värld till en syndens och dödens värld.

På domens dag ska det bli ett slut på det. Då ska Gud för evigt skilja bort allt det som inte är av honom. Han ska till slut reagera på våldet, på orättvisorna, på allt ont. "Amen. Kom Herre Jesus!" (Upp 22:20) Han ska inte längre låta sin sol gå upp över onda. Han är ljus. Inget ljus kommer att finnas där Gud inte är. Han är god. Bara dess motsats blir kvar. Gud är kärleken. Inget av kärlek kommer att finnas då. Gud är gemenskap. En total, fruktansvärd ensamhet, i ett ondskans och hatets mörker blir kvar där Gud inte längre är. Ett helvete. Det som vi tar för givet – ljus, godhet, kärlek, gemenskap – ska på domens dag inte längre vara en självklarhet för alla. Gud är källan till allt det. Och på domens dag vill knappast någon vara utan Gud.

Men varför dröjer Gud?

Gud vill ingen människas död

Det står att läsa att Jesus dröjer med att komma tillbaka, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad (2 Petr 3:9). Undra på det! En gång såg jag en bild på en kritiker som sade: ”En kärleksfull Gud borde omedelbart ta itu med all ondska i världen.” Och bilden fortsätter med att han säger: ”Va, tänker han börja med mig?” Vi vill att Gud ska döma de riktigt ondskefulla. ”Må han brinna i helvetet!” Men kanske tänker vi, i djupet av hjärtat, att det är bra med de där riktiga onda människorna – eftersom Gud då måste se att vi i alla fall inte är lika onda. Kanske rent av goda. Nästintill oskyldiga. I jämförelse.

Då förstår vi inte hur Gud är och hur han ser på oss. Skulle Guds förtärande eld välla fram över världen skulle ingen levande bestå. ”Ty inför [Gud] är ingen levande rättfärdig” (Ps 143:2). Hans eld tränger igenom, skiljer själ och ande, led och märg, och är en domare över hjärtats uppsåt och tankar (Hebr 4:12). Inte småaktigt, utan i enlighet med hur han är. Det är inte så konstigt, egentligen. Skulle jag vilja att hela det mörka hav av tankar som finns i mig kom in i en himmel bestående av bara godhet? Jag skulle snart förstöra himlen! Om Gud på domens dag slutgiltigt ska reagera på allt ont, vem är då jag att slippa undan? Om jag i mina tankar, i mina ord, i mina handlingar, i mitt hjärta, är som bensin som eld reagerar på – hur ska den förtärande elden kunna skona mig? Jag måste bekänna med de gamla orden som kanske blivit slentrian för somliga: ”Jag är värd att förkastas från ditt ansikte, om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat…”

Men Gud vill ingen syndares död. Därför...

Gud har reagerat – på sin Son Jesus Kristus

På Golgata reagerade Gud med full styrka mot allt ont. I Kristi fastspikade kropp var nämligen all vår ondska samlad. Gud skiljde det goda från det onda. Och från Jesu döende kropp hördes ropet: min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Han led gudsövergivenhetens helvete för att det inte skulle behöva finnas något i oss som ställer oss på det ondas sida på domens dag.

Kristus är den ark som Gud bygger inför den kommande syndafloden. I dopet blir jag döpt till Kristus. Det är fri entré till honom, en Guds gåva, nåd. Om mitt jag och mitt liv har gjort mig lik bensin som Guds eld skall reagera på, så är Kristus den skyddsdräkt Gud själv erbjuder, den dräkt som tål Guds eld. Hur vet jag? För att Kristus uppstod ur graven efter att Guds eld reagerat mot allt mitt onda som var samlat i hans kropp. Han lever! Jag skall också leva, som genom dopet blivit klädd i Kristus. Med honom ”på” är ”bensinen övertäckt”. Med Jesus består jag inför Gud. För Jesus är Gud med oss. Immanuel. Och jag med Honom.

Att somliga ändå går förlorade är en tragik som Gud inte kan beskyllas för.

Gud tvingar sig inte på någon

Himlabröllopet mellan Kristus och hans brud är inget tvångsbröllop där bruden får leva sitt liv med brudgummen mot sin vilja. Bruden har kommit för att brudgummens kärlek övertygade. I 2 Tess står att Jesus kommer ”i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud [och Kristi evangelium]” (1:7-10) Där är problemet. Vill jag inte veta av Gud nu, så kan jag ju inte räkna med honom den dag då han skiljer det onda från det goda. Den dag då han drar bort allt det som han är – från mig. Ljus, kärlek, godhet, gemenskap. Och utan Gud står jag där i mörkret. I hatet. I ondskan. Ensam. Var det vad Gud ville? Det står att Jesus grät över Jerusalem som inte ville det han ville. Deras frälsning.

På domens dag kommer det finnas två grupper av människor. En grupp som säger till Gud: ske din vilja! Och Guds vilja är orubblig: din och min frälsning. Ske då Guds vilja!

Till den andra gruppens människor är det Gud som säger: ske din vilja. Du får som du önskade. Du ville inte veta av mig. Så drar jag då allt mitt ifrån dig.

Skiljandets dag är nära.

Alla kan förstå det. Ibland kan man tom. i vanliga dagstidningar se rubriker som lyder: domedagen är nära. För en vanlig svensk är frågan egentligen inte om den här utslitna jorden kommer bestå, utan när jorden inte längre kan vara en plats för mänskligt liv. Den globala uppvärmningen är bara ett av alla orosmoln i människors medvetande. Vad ska hända – inte om – utan när inlandsisarna har smält? Slutet är nära. Vare sig man tror på Jesus eller inte. Och han kan komma idag.

Vid nattvardsfirandet säger vi till Jesus: ”Din död förkunnar vi. Din uppståndelse bekänner vi. Till dess du kommer åter i härlighet.” Din frälsande död och uppståndelse. Arken i störtfloden. Skyddsdräkten i elden. Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse i domen. Det bekänner vi – till dess du kommer åter för att hämta oss till din härlighet. Som den står beskriven i Uppenbarelseboken: ”Gud skall torka alla tårar från [våra] ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” (21:4) Med andra ord: Gud har då till fullo skiljt det onda från det goda.

Gloria Patri, et Filio, et Spiritui Sancto.
Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in sæcula sæculorum.
Amen.

Martyrium

I dagpressen går det att läsa om en man som reste till Irak för att bli martyr. Självmordsbombare uppfattar tydligen sig själva som sådana. I kristen tradition är en martyr en person som dödas eller förföljs på grund av att han eller hon står fast vid sin (kristna) trosbekännelse. Tusentals gavs sitt liv för den kristna tron och bekännelsen i det antika Rom. I Sverige firar vi årligen sankta Lucia som torterades och dödades för att hon vägrade avsäga sig sin kristna tro. De enda martyrerna i de irakiska terrordåden är de kristna som mördats och förföljts på grund av sin tro. I Sverige finns det få som är beredda att riskera ens status eller inkomst för trosbekännelsen.

Förresten har jag ett vagt minne av en berättelse om några (unga?) munkar som på medeltiden begavs sig till Mellanöstern för att medvetet söka martyrdöden. Som jag minns det blev deras "martyrium" omdiskuterat, om ens erkänt. Någon som kommer ihåg bättre?