Luthersk ämbetsteologi

7] Med prästämbetet förstå motståndarna icke tjänsten att förkunna Ordet och utdela sakramenten, utan ett offerämbete, liksom om det i det nya förbundet skulle finnas ett prästämbete likt det levitiska, vilket hade till uppgift att offra för folket och förtjäna åt andra syndernas förlåtelse. 8] Men vi lära, att Kristi offer, då han dog på korset, tillfyllestgjort för hela världens synd och att det därjämte icke behöves andra offer, som om detta icke vore tillfyllest för våra synder. Därför rättfärdiggöras människorna icke på grund av några andra offer, utan blott för detta Kristi enda offers skull, om de tro, att de genom detta offer blivit återlösta. 9] Därför äro prästerna icke kallade att förrätta några offer, medan prästerna i gamla förbundet hade att frambära sådana offer för folket, för att de därigenom åt folket skulle förtjäna syndernas förlåtelse, utan prästerna äro kallade att förkunna evangelium och att åt menigheten utdela sakramenten.

10] Och icke hava vi något prästämbete, som är likt det levitiska, såsom Hebréerbrevet tydligt lär. Men om man vill fatta prästvigningen såsom gällande predikoämbetet, så hava vi intet emot att kalla prästvigningen ett sakrament. 11] Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften, t.ex. ordet i Rom. 1: Evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Likaså i Jes. 55: Ordet, som utgår ur min mun, skall icke vända tillbaka till mig fåfängt, utan skall verka, vad jag velat o.s.v. 12] Om prästvigningen förstås på detta sätt, så hava vi icke heller något emot att kalla handpåläggningen ett sakrament. Ty kyrkan har i uppdrag av Gud att förordna tjänare, vilket bör vara oss synnerligen tacknämligt, emedan vi veta, att Gud gillar detta ämbete och är närvarande däri. 13]

Och det är gagneligt att så mycket som möjligt hedra predikoämbetet med allt slags ära gentemot förryckta människor, som drömma om att den helige Ande skulle givas dem icke genom Ordet, utan på grund av några deras egna förberedelser, om de sitta sysslolösa och tysta i mörka rum och vänta på upplysning, alldeles såsom enthusiasterna gjorde fordom och vederdöparna göra i närvarande tid.

Ratio et schismatio - del II -skismen det kyrkliga normaltillståndet

I motsats till vad som verkar prägla både det svenska och finska samhällets förväntningar på kyrkan är kyrkan inte en enhetens myndighet som likt det gudomliga kammarkollegiet alltid har funnits och alltid kommer finns fastän innehåll, mål och mening ständigt skiftar. Kyrkans normaltillstånd präglas av konflikt, av kyrkokamp. Det är inte önskvärt men faktiskt. Det är heller inte frågan om att vissa delar av kyrkan behöver lära fel (även om det också kan vara så). Istället är det allt som oftast så att världsliga frågor skiljer kyrkans lemmar på de mest fruktansvärda sätt. Att vi kallar det för skism. Skism är ett ord som betyder klyva och kommer av grekiskans σχίζω (schizo, "att klyva" eller "att dela"). Det är också ursprunget till ordet schizofreni som betyder kluvet psyke.

Augustinus skiljer mellan skism och heresi på följande vis.

"Heretics violate the faith itself, by believing false things of God; but schismatics, by wicked dissensions, break away from brotherly love, although they may believe those things which we believe."

Härav följer alltså att skismen uppkommer av "syndiga slitningar" inom Guds församling. Alltså sådana som inte grundar sig i heresier som är sådana slitningar som beror på felaktig lära. Hollasius skriver.

"[H]eavenly doctrine .... is not referable to any other doctrine, but

revealed for its own sake, and to which all other doctrines, as if

revealed for its sake, are referred, and from which, as a sufficient

and immediate cause, faith results. Hence heresy is not any and

every error, contrary to the Word of God, but one that undermines

or overturns the fundation of the faith."

Skismer är helt enkelt inget annat än en konsekvens av syndens normaltillstånd hos människan.

Kyrkan är ingen myndighet utan en organisk gemenskap av människor. Kyrkan kan liknas vid en familj och en släkt. Ibland uppstår det konflikter i familjer som är olösliga. Då kan en kontrahenterna i det äktenskapet skaffa sig nya partners som kan bli plastföräldrar åt deras barn. Ibland skaffar sig barnen partners eller makar och ibland blir det konflikter som inte riktar sig mot äktenskapets fundament. Varje harmonisk familj har också konflikter; de kan vara interna och små eller stora. Men en harmonisk familj saknar aldrig konflikter med omvärlden; riktade mot andra familjer i släkten. Det kan vara en arvsfråga eller en kärleksfråga eler etter värre en fråga om syndiga slitningar mellan människor. Varje organisk gemenskap är präglad av konflikter. Konflikter som makt och hierarki inte kan bilägga. Där ingen polisanmälan på jorden kan hindra ett uppror.

Eftersom kyrkan inte är en myndighet utan en sådan familjegemenskap är det inte bara fullt naturligt utan ett normaltillstånd att befinna sig i konflikt. Var hade de nordiska folkkyrkorna varit om furstarna under reformationen hade häpnat över att kyrkorna splittrades? Om Gustav Vasa sagt: men en sådan fastlig oreda kan vi inte ha i kyrkan att myndighetens olika delar hamnar i konflikt med varandra. Nej, bort med den evangeliska bekännelsen och kvarstanna vid skismatikernas och heretikernas sida!

Det bästa sättet som den förvärldsligade kyrkan kan visa hur mentalt ursuperade de är av århundraden av myndighetsutövning är att försöka använda sig av myndigheters maktspråk när de ställs inför återgången till ett organiskt normaltillstånd. Till den plats där skismen utgör ett normaltillstånd i livet. Ett tydligare och mer fruktansvärt tecken på kyrkans politisering kan inte gärna finnas.

Skriftetal

En av de kraftigaste förmågorna som människan har är självbedrägeriet. Vi ljuger gärna för oss själva. Så är det på alla livets områden. Vi döljer medvetet och omedvetet vår skam inför oss själv och andra. Vi beter oss som den människa som drar in magen när han går förbi en spegel eller när hon ska prova kläder. Vi skyller på andra och tar inte vårt ansvar. Vi vill gömma oss och ljuga om oss själva, för oss själva, för varandra och för Gud. Ett exempel är att många känner ångest inför att missbruka Guds namn eller synda på andra sätt när de kommer till kyrkan eller är runt kyrkans tjänare. Men samma människor sätter inte upp någon vakt för sin tunga i hemmets vrå. Det är som om man tänkte: Gud kan höra mig i sitt hus, men i mitt hus, när jag stängt dörren om mig, är det inte möjligt…

Ja det finns många sätt att lura sig själv på. Men det finns inga sätt att lura Gud. Han ser in i ditt hjärta. Han ser klart på oss där vi bara orkar se suddigt. Han ser inte bara just nu när vi försöker hålla det ljust och rent för smuts eftersom vi är i kyrkan. Gud ser in i våra hjärtan i varje stund och han ser varje gång vi försöker lura oss själva och varje gång vi brister.

Men Gud vill inte hålla upp vår synd som en slöja är han ser mot oss. Han räcker därför Jesus den korsfäste till dig. Gud vill att du ska ta emot honom och hålla upp honom som en glasögonlinsen mellan dig och Gud. När Gud ser på dig genom den linsen ser han inte längre till din synd. Gud ser dig inte suddig av synd utan fullständigt klart. Avbildad på din kropp och ditt ansikte ser han Jesus, Guds helige och syndfrie son.

Den lins som Gud räcker dig är syndabekännelsen, predikan, nattvarden och dopet. När prästen läst instiftelseorden och höjer kalken med Kristi blod och brödet med Kristi kropp över huvudet är det för att den ska tjäna som den glasögonlins som Gud ser världen igenom. Det är de glasögon som korrigerar vad som är suddigt och syndigt i denna världen.

När dessa glasögon räcks till dig i nattvarden är det för att du ska ta emot den förändrade bild av världen och dig själv som Gud vill se. Det är för att du inte ska behöva fastna i de törnen som är ditt självbedrägeri. För att du inte ska skicka bort Herren och säga: lämna mig Herre, jag är en syndare. Utan säga: kom till mig Herre, jag är en förlåten syndare.

Låt oss därför hålla upp Jesus mellan oss och Gud och be om syndernas förlåtelse.

Låt oss be och bekänna…

Roger Scruton: Religiös frihet, ateism och islam.

Roger Scrutons resonemang är här mest av intresse för att fundera över kopplingen mellan kristendom och samhällssystemets grundantaganden. Vad han säger om islam har jag ingen möjlighet att verifiera eller motbevisa.

Hela föreläsningen finns här.

Roger Scruton: Why beauty matters?

Roger Scruton i hans BBC program om betydelsen av skönhet. Detta är iofs. detsamma som en theologia gloriae (eller en kvalitativt defferentierad hedonism) men saknar inte betydelse vid förståelsen av den kristna trons förhållande till den naturliga uppenbarelsen. Det saknar inte heller betydelse i vår förståelse av hur kyrkans liv kan och bör gestaltas.

Förståelsen av hur den allmänna och särskilda uppenbarelsen hänger samman är svår för många att förstå särskilt i dessa tider då det oftast framstår som eftersträvansvärt att ha ett , förenklat, trossystem som grundvalen för alla sina relationer till och i världen. Förståelsen av det Linneanska Gudsskådandet i naturens skönhet blir antingen förhärskande över Skriftens auktoritet eller så bli Skriftens auktoritet ett undergrävande av den naturliga uppenbarelsens existens. Det innebär att vi evangeliska kristna tvingas in i en felaktig diskurs präglad av dikotomin mellan ateistiska vetenskap eller teokratisk calvinism.

Hela programmet finns här.

Roger Scruton

Här publiseras den nuvarande engelska wikipediaartikeln om Roger Scruton. Ovan kommer jag publisera några intressanta youtubeklipp där Scruton framlägger vissa av sina tankar.


Biography

Scruton was educated at Royal Grammar School, High Wycombe (1954-1961) and Jesus College, Cambridge (1962-1969). He received a Bachelor of Arts in Moral Sciences (the Cambridge name for philosophy) in 1965, incepted as Master of Arts in 1967, and became a Doctor of Philosophy in 1972 with a thesis on aesthetics. He was called to the Bar in 1978. From 1969 to 1971 he was Research Fellow at Peterhouse, Cambridge. From 1971 to 1992 he was Lecturer, and, subsequently Professor of Aesthetics at Birkbeck College, London. From 1992 to 1995 he was Professor of Philosophy at Boston University.



From 1982 to 2001 he was founding editor of The Salisbury Review. He also founded the Claridge Press, which in early 2004 he sold to Continuum International Publishing Group. He remains on The Salisbury Review's editorial board, as well as those of the British Journal of Aesthetics[2] and openDemocracy.net.[3]

In the early 1990s he moved from the city to the countryside and discovered a passion for fox hunting with hounds. When in England, he lives with his family on his farm in Brinkworth, Wiltshire.


Contributions to philosophy and the arts

His first publication - Art and Imagination - was an exploration of aesthetics. Since then, he has written on almost every topic in philosophy. In Thinkers of the New Left (1985) he expresses doubts about the philosophical value of thinkers such as Michel Foucault and Louis Althusser, and the Frankfurt School.

Scruton has written two books which survey modern philosophy. The first, A Short History Of Modern Philosophy starts with Descartes and ends with Ludwig Wittgenstein and the logical positivist school. His subsequent Modern Philosophy is a more detailed, topic-based survey of the same material. Scruton holds the philosopher Immanuel Kant in particularly high regard.

Scruton has attempted to base a conservative sexual ethic on the Hegelian proposition that "the final end of every rational being is the building of the self." In Scruton's view, sexual desire directed toward the opposite gender elicits its complement, but homosexuality is a perversion, because it does not involve the fundamental experience of otherness across gender. Scruton's sexual philosophy has been criticised for being "timid, conservative, and deeply ignorant."[4]

Scruton has published novels and short stories, and has written two operas, for which he provided both the libretto and music. His first opera, The Minister, was performed in Quenington in 1994 and in Oxford in 1998. His second opera, Violet, based on the life of the harpsichordist Violet Gordon-Woodhouse, was performed twice in London in 2005.



Since 2001, Scruton has also written a wine column for the New Statesman, and made contributions to The World of Fine Wine and the 2007 publication Questions of Taste: The Philosophy of Wine with his essay "The Philosophy of Wine". I Drink Therefore I am: A Philosopher's Guide to Wine followed in 2009.


Contributions to politics and culture

This section is written like a personal reflection or essay and may require cleanup. Please help improve it by rewriting it in an encyclopedic style. (February 2009)


Scruton holds Burkean political views. In his The Meaning of Conservatism he seeks to shift the emphasis of the right away from economics towards moral issues such as sex education and censorship laws. He argues that the transference in state planned economies of local knowledge and tradition into the hands of bureaucrats, "government from elsewhere" fosters incompetence, ignorance and corruption and, therefore, bad policy. His alternative is to defend "autonomous institution" (organisations outside of state/government control), citing the legal and medical professions, the City, army, church, Monarchy and business enterprise generally as examples.

Although regarded as a traditionalist, in England: An Elegy he describes himself as a bohemian, interested in French and German high culture.[5] He says that he is bemused by his generation, who "mock the traditions and institutions that might have been theirs". In March 2009, at the Royal Geographical Society, seconding the historian David Starkey, he proposed the motion: "Britain has become indifferent to beauty" by holding an image of Botticelli's The Birth of Venus next to an image of the British supermodel Kate Moss, to demonstrate how British perceptions of beauty had declined to the "level of our crudest appetites and our basest needs".[6]


Activism

From 1979, Scruton was an active supporter of dissidents in Czechoslovakia when the country was under the rule of the Communist Party. Inspired by Kathy Wilkes, whom he eulogised in England: An Elegy, he participated in the "underground university" (an informal educational organisation set up by the dissidents) with discussions about philosophy. In 1980 in Oxford, he co-founded the Jan Hus Educational Foundation,[7] which continues to work in the Czech Republic and Slovakia, and served as trustee. Since 1990 he has been a board member of the Civic Institute in Prague. For his services to the Czech people, he received the 1st June Prize of the City of Plzeň in 1996 and the Medal for Merit, First Class of the Czech Republic in 2000. Scruton was also co-founder and trustee of the Jagiellonian Trust, working in Poland and Hungary from 1982 until the return of democracy in 1989, and founder and trustee of the Anglo-Lebanese Cultural Association, working for reconciliation between the Lebanese sects from 1987 until it was disbanded in 1995, after the occupation of Lebanon by Syria in alliance with Hezbollah.


In December 2008 Scruton signed his name to a full-page ad that ran in The New York Times as "No Mob Veto" that declared the group's differing views on California's Proposition 8, but was united in its opposition to "violence and intimidation being directed against the LDS or the 'Mormon' church, and other religious organizations - and even against individual believers - simply because they supported Proposition 8", and announcing their commitment to "exposing and publicly shaming anyone who resorts to the rhetoric of anti-religious bigotry - against any faith, on any side of any cause, for any reason."[8]

Scruton is known for his opposition to the ban on fox hunting. In his book Animal Rights and Wrongs, he argues that hunting and meat-eating are not immoral, but that factory farming should be opposed. He also believes that it is, at present, wrong for a Briton to eat cod, haddock, skate or turbot, as factory fishing is threatening the continued existence of these species and damaging the oceans.[9]


Public debates

Scruton debated with Richard Dawkins, Christopher Hitchens, and A. C. Grayling in London in March 2007 on the topic "Are We Better Off Without Religion?"[10] Scruton argues that religion is both helpful and necessary, although he admits that it is very difficult to prove the truth of religious statements.[11] Scruton also debated Irish Marxist theorist Sean Matgamna in 1991 on the question "has socialism a future?"[12]

Denna man

Följ denna länken och se hela filmen. Verkligen. Gör det.