Ratio et schismatio - del II -skismen det kyrkliga normaltillståndet

I motsats till vad som verkar prägla både det svenska och finska samhällets förväntningar på kyrkan är kyrkan inte en enhetens myndighet som likt det gudomliga kammarkollegiet alltid har funnits och alltid kommer finns fastän innehåll, mål och mening ständigt skiftar. Kyrkans normaltillstånd präglas av konflikt, av kyrkokamp. Det är inte önskvärt men faktiskt. Det är heller inte frågan om att vissa delar av kyrkan behöver lära fel (även om det också kan vara så). Istället är det allt som oftast så att världsliga frågor skiljer kyrkans lemmar på de mest fruktansvärda sätt. Att vi kallar det för skism. Skism är ett ord som betyder klyva och kommer av grekiskans σχίζω (schizo, "att klyva" eller "att dela"). Det är också ursprunget till ordet schizofreni som betyder kluvet psyke.

Augustinus skiljer mellan skism och heresi på följande vis.

"Heretics violate the faith itself, by believing false things of God; but schismatics, by wicked dissensions, break away from brotherly love, although they may believe those things which we believe."

Härav följer alltså att skismen uppkommer av "syndiga slitningar" inom Guds församling. Alltså sådana som inte grundar sig i heresier som är sådana slitningar som beror på felaktig lära. Hollasius skriver.

"[H]eavenly doctrine .... is not referable to any other doctrine, but

revealed for its own sake, and to which all other doctrines, as if

revealed for its sake, are referred, and from which, as a sufficient

and immediate cause, faith results. Hence heresy is not any and

every error, contrary to the Word of God, but one that undermines

or overturns the fundation of the faith."

Skismer är helt enkelt inget annat än en konsekvens av syndens normaltillstånd hos människan.

Kyrkan är ingen myndighet utan en organisk gemenskap av människor. Kyrkan kan liknas vid en familj och en släkt. Ibland uppstår det konflikter i familjer som är olösliga. Då kan en kontrahenterna i det äktenskapet skaffa sig nya partners som kan bli plastföräldrar åt deras barn. Ibland skaffar sig barnen partners eller makar och ibland blir det konflikter som inte riktar sig mot äktenskapets fundament. Varje harmonisk familj har också konflikter; de kan vara interna och små eller stora. Men en harmonisk familj saknar aldrig konflikter med omvärlden; riktade mot andra familjer i släkten. Det kan vara en arvsfråga eller en kärleksfråga eler etter värre en fråga om syndiga slitningar mellan människor. Varje organisk gemenskap är präglad av konflikter. Konflikter som makt och hierarki inte kan bilägga. Där ingen polisanmälan på jorden kan hindra ett uppror.

Eftersom kyrkan inte är en myndighet utan en sådan familjegemenskap är det inte bara fullt naturligt utan ett normaltillstånd att befinna sig i konflikt. Var hade de nordiska folkkyrkorna varit om furstarna under reformationen hade häpnat över att kyrkorna splittrades? Om Gustav Vasa sagt: men en sådan fastlig oreda kan vi inte ha i kyrkan att myndighetens olika delar hamnar i konflikt med varandra. Nej, bort med den evangeliska bekännelsen och kvarstanna vid skismatikernas och heretikernas sida!

Det bästa sättet som den förvärldsligade kyrkan kan visa hur mentalt ursuperade de är av århundraden av myndighetsutövning är att försöka använda sig av myndigheters maktspråk när de ställs inför återgången till ett organiskt normaltillstånd. Till den plats där skismen utgör ett normaltillstånd i livet. Ett tydligare och mer fruktansvärt tecken på kyrkans politisering kan inte gärna finnas.