BEFRIA SVENSKA KYRKAN!
BEFRIA SVENSKA KYRKAN!BEFRIA SVENSKA KYRKAN!

fredag 13 augusti 2010

Länkar angående tro, lära och liturgi


Internet är ett fruktansvärt underskattat verktyg för kyrkan. Den romersk-katolska kyrkan har tillsammans med den Rysk-ortodoxa kyrkan försökt aktivera sig med egna you-tube kanaler, blogger och andra internetresurser. Den evangeliska trons förnyelse på 15- och 1600-talet relaterade helt till tryckpressens uppfinnande. Nu var det möjligt att få ut kunskap till redan läskunniga folket. Den kunskapen förvaltades väl. Arbetet skulle påbörjats för länge sedan och ännu har ingen börjat på riktigt. Ett exempel på några som har lyckats är den s.k. traditionalistiska falangen i den Romersk-katolska kyrkan. Genom internet sprids deras lära och deras liturgi och når mycket större kretsar än man kunnat förvänta sig för bara 15 år sedan.

Här kommer däremot några länktips både för den läromässigt intresserade.

http://xrysostom.blogspot.com/

En blogg där Walter Snyder (LCMS) svarar på teologiska frågor med med teologisk stringens såväl som en tydlig samtidskoppling.

http://societyforlutheranliturgy.blogspot.com/

Pastor Jack R. Whritenour
(ELCA) bloggar om evangelisk liturgi.

http://www.catholicliturgicals.com/

Vackra såväl som prisvärda liturgiska kläder och föremål.

http://www.logia.org/

Evangelisk-luthersk teologi i sin prydno. Teologisk reflektion från pastorala och akademiska källor med verklig fördjupning och teologisk klarhet. En underbar läsning.

torsdag 12 augusti 2010

Kyrko(o)ordningen dikterar villkoren

















Eller dikterar kyrkoordningen villkoren? Dagen rapporterar att Matti Väisänen avstängs från prästämetet. Det är gott att veta att det inte längre är kyrkoordningar och politiska beslut som är gränssättande för att nya präster vigs, nådamedlen fördelas och lag och evangelium predikas. Detta är alltså inte ett nederlag utan varje förrättad gudstjänst efter detta är ett tecken på Guds seger. Därför har vi anledning att ifrågasätta rubriken på detta inlägg. Nej, kyrkoordningen regerar inte över Guds ord från det skjuter kyrkan ständigt rotskott.


Vid Juutas hade skotten tystnat alla,
se'n döden gjort der re'n sin första skörd,
den finska truppen, färdig blott att falla,
ej segra mer, stod bruten, spridd och störd.
Ett anfall var tillbakakastadt bara,
och Kosatschoffski ordnade sin skara,
beredd att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rådde under tiden,
som då en åsksky, nyss från hvalfvet skriden,
står dubbelt hotfull åter, der den flytt.

Hvem skulle samla våra glesa leder,
en återstod från dyra segrars dar?
Af mod, af kraft, af guldren tro och heder
fans nog, ja, nog; men ordnarn borta var.
Den man som tändt vårt hopp i nödens tider,
som fört i hundra blodigt sköna strider
sin tappra, björneborgska skara an,
han skulle nu ej se dess sista öden,
hans veteraners lugna gång mot döden,
den skulle slumpen leda, icke han.
Gif akt, tyst, hör!

Det ljöd hurra på höjden.

En man till häst syns nalkas. Hvem är han?
Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden,
som brusar jublande från man till man?
Hurra, hurra far öfver fält och kullar,
det slukar massor, vidgas växer rullar
som en lavin af röster ned mot daln.
Ha, han har kommit, han och ingen annan,
den lilla mannen syns med band om pannan,
den ädla, tappra, varma generaln.

Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar
till detta folk, som striden nyss förspred;
han rider fram, de sluta sig, hans hopar,
och det blir skick på nytt från led till led.

I täta rader blixtra re'n gevären,
den svartnade, i trasor klädda hären
står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;
den har ej mer blott döden att förbida,
den tänker segra nu, ej endast strida,
en annan ande hvilar öfver den.

tisdag 10 augusti 2010

Vägar framåt


Allt för ofta inriktar sig den som sysslar med kyrkliga frågor på det negativa. På det dåliga, det man vill ha bort och det man vill kritisera. Alltför sällan diskuterar man vad man vill åstadkomma och det sätt som det är möjligt att genomföra detta på. Helt kort kan jag skriva att detta inte är en heltäckande beskrivning eller ett manifest. Det är en skiss. En skiss för att vinna människor i mötet med dem. Vägen till människorna är att vinna deras hjärtan och deras förtroende. Vägen att vinna prästerna är att vinna människorna. I mötet med människan krävs en omsorg, en ödmjukhet, en fasthet och stor kärlek och tålamod. De flesta människor saknar dessa grundläggande egenskaper. Så även undertecknad. Desto viktigare att verkligen inskärpa deras betydelse.

Att acceptera gradskillnad
En svår fråga för den som är mycket fördjupad i sin kyrklighet och i sin teologi är att både acceptera och uppskatta att alla människor (såväl präster som lekmän) inte relaterar till dessa frågor med samma absoluta bestämdhet som en själv. Man måste uppskatta och uppmana till förändring och börja med det väsentliga för att kunna leda människor rätt. Ingen tycker om att bli skriven på näsa för det man inte har. Däremot uppskattar folk att höra att de gör något rätt. Det kallas positiv förstärkning och så bygger man upp för det kairos som gör att människor svänger som ett gångjärn och intar en ny position.

Leta alltså efter det positiva, förstärk det och peka människor i rätt riktning. Gör det i mötet med människor och de kommer ta intryck.

Läromässig förnyelse

Frågan om läromässig förnyelse innehåller många delar. Vem som helst kan skapa en lära. Att förankra denna i historien, i uppenbarelsen och göra den relevant i samtiden. Att påpeka felaktigheter i kallelseläran är helt enkelt meningslöst. Här krävs det en början vid det personliga, det frälsningsavgörande och återigen med den positiv förstärkning. Samtidigt är det av betydelse att betona det som är överraskande och förnyande. Det mest självklara exemplet är faktiskt läran om lag och evangelium.

Lag och evangelium
Läran om lag och evangelium bygger, på ett förenklat vis, på läran att det finns en radikal skillnad mellan Guds krav på människorna, lagen. Den upplever vi i naturen och i bibeln varhelst det finns "du skall" bud på människorna. Denna upplevelse av krav leder också till lidande, syndens konsekvens. Evangelium är Guds gåva. Syndernas förlåtelse i Jesus Kristus. Givet utan några som helst krav på människan. T.o.m. frälsningens medel, tron, ges människan och är ingen gärning. Det är kristendomens kärna. De gärningar vi gör i helgelsen är sedan inte egentligen våra och har inte sitt goda esse i oss utan i Jesus som tvättat dem rena med sitt blod. I honom har både vi och alla våra gärningar sin rättfärdighet.

All teologi som inte till sitt esse är reformatoriskt och evangeliskt förmår inte skilja mellan lag och evangelium. Människan skall göra än det ena än det andra. Man ska källsortera eller gå på pilgrimsresor. Man ska engagera sig i sin församling med liv och lust eller förevisa särskilda nådegåvor. Överallt i kristenheten finns detta lagiska tänkande. Värst av alla är nästan de modernistiska teologerna med deras snuttifierade snällhetskristendom. När den gyllene regeln blivit till kristendomens väsen har man ju just förlorat kärnan. Man har ersatt lag med evangelium.

Johannesprologens fortsättning sammanfattar det på ett fullkomligt vis.

"Och Ordet blev kött och bodde bland oss,* och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: "Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig." Av hans fullhet har vi alla fått , nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud* och är hos Fadern, har gjort honom känd."

Här är något nytt, något befriande, detta är en lära som kan slå. Om den bara förklaras och aktualiseras på rätt sätt. Här är det viktigt att arbeta med positiv förstärkning. Många fler försöker skilja mellan lag och evangelium. Lyckas de med detta är de evangeliska kristna och då måste man också låta den kopplingen gå upp för dem. Detta är det dolda kittet som förenar kryptolutheraner och evangeliska kristna.

Kyrklig förnyelse

När det gäller kyrklig förnyelse kräver det en rätt lära. En rätt lära så att man ser betydelsen av nådemedeln. Om inte nådemedeln är i centrum så är inte heller den kyrkliga förnyelsen värd något. Den yttre skönheten helt obsolet. Den är null and void. Å andra sidan finns det för kyrksamma människor en vana i de kyrkliga formerna. Hur tomma de än kan vara. Dessa kan fyllas med ett innehåll. Ett innehåll som kommer förstärka deras förståelse av den kyrkliga förnyelsen.

För den som aldrig besökt en gudstjänst finns det å andra sidan en bortasidighet i den kyrkliga liturgin. Man känner inte till den och den får representera något helt annat. Något nytt. Denna avsaknad av världens dennasidighet skapar en möjlighet att relatera till det man erfar i livet. Nämligen på det sättet att här möter jag något radikalt annorlunda än det världsliga och kravfyllda som upptar vår vardag. Detta måste vara liturgins och den liturgiska förnyelsen primus motor. Inte att förvalta det vi har tagit för vana i tradition. Utan att åskådliggöra att detta är tillvarons eget innersta spel något som rör sig bortom våra sinnen men som låter sig gestaltas - inkarneras - här och nu och förhanden.

måndag 9 augusti 2010

Stakar aKF ut vägen?

aKF publicerar en mycket intressant strategi för framtiden i nr 14 i SPT. Jag har nedan under rubriken "Ett ödesval för högkyrkligheten" skrivit om frågeställningen hur ska den svenska högkyrkligheten gå vidare. aKF, som inte utan vidare ska betraktas som synonyma med den svenska högkyrkligheten, visar här var deras argumentation går.

Man kan inte ge upp de svensk kyrkliga biskoparna. Målsättningen måste vara att konvertera dem. Man vill helt enkelt fortsätta arbeta på sin prästväckelse och föra samtal med ett biskopskollegium bestående av Ragnar Persenius, Gunnar Weman och Biörn Fjärstedt. Dessa tre är tillräckligt katolskt orienterade för att kunna utgöra samtalspartners för aKF. Läroämbetet, läro- och ämbetssuccessionen och dess betydelse kan inte nedvärderas för att de avviker i en eller två frågor. Härvid kan vi notera att det är är en spårväxling till alternativ ett eller två i mitt inlägg. Nu hoppas man på det bästa.

Det finns då två stycken frågor som s.a.s hänger i luften. Den första vilka präster ska man väcka? Detta förutsätter vigningen av nya präster som vigs. Sannolikt väckelse innan de vigs. Vilka biskopar ska viga? Naturligtvis svenska kyrkans biskopar. Detta innebär åtminstone en underförstådd acceptans av att prästkandidater går under oket. Svär falskt och gör våld på kyrko(o)ordningen. Så långt fint.

Detta är naturligtvis en avvikelse från vad man hittills har gjort. Hur många drönare finns inte på de högkyrkliga ändhållsplatserna som vägrat gå med på detta? Hur många kandidater har inte förklarats icke-behöriga i biskopsvalen? Fler än två.

Denna omorientering var naturligtvis nödvändig om man ser som sin målsättning att förändra svenska kyrkan inifrån. Annars skulle man ju inte areta innifrån utan bara dö ut. Frågan är då om man inte med emfas måste hävda att det ändock innebär en undergång genom massdesertering. Man kan inte längre hålla ställningarna utan intar en ny position med bättre rekryteringsmöjligheter och bättre försvarspositioner.

Samtidigt är det uppenbart att man ger emerit biskopen Jonas Jonsson rätt i hans recension av Sandahls bok Förnyarna (finns i pappersupplagan av Kyrkans tidning). Den svenska högkyrkligheten upphörde gick in i en återvändsgränd genom kvinnoprästmotståndet. En återvändsgränd eftersom den enda vägen bort från den vara kapitulation. Om så inte i ord så åtminstone i handling.

Det är i ljuset av denna utveckling som Dag Sandahls omvändelse på dödsbädden ska tolkas. Han söker en väg ut ur återvändsgränden. Skulle han lyckas skulle det i vart fall ge aKF, m.fl. ett par års respit innan det var fyra emerit biskopar som de hade i sitt samarbetsråd. Det intressanta och verkligen tankeväckande är att han faktiskt tror att han har en chans. Annars hade han inte gjort det. Antar jag i vart fall. En intressant fråga är nog: kan det vara så att han har en chans. Den intressantast är däremot: vad säger den svenska högkyrkligheten om dessa krombukter och vilken potential tror man att de har?

Dag Sandahl och kvinnorna

Kyrkans tidning skriver bl.a. följande.

Dag Sandahl beredd viga kvinnor


– Jag har skrivit under att jag är beredd att viga både män och kvinnor till präster och diakoner. Vad skulle jag annars viga, tuppar och hönor, säger Dag Sandahl.

Vad har då skett med din åsikt i ämbetsfrågan?

– Min vetenskapliga insikt står kvar, den som jag blev docent på.

Dagen skriver bl.a. följande.

Dag Sandahl redo prästviga kvinnor

Komminister Dag Sandahl säger sig nu vara redo att prästviga kvinnor. Sandahl är nominerad som biskopskandidat i Växjö stift och inför Ansvarsnämnden har Sandahl meddelat att han kan tänka sig att viga kvinnor, skriver Kyrkans Tidning.
Dag Sandahl är känd för sitt stenhårda kvinnoprästmotstånd. Men nu har han alltså, precis som övriga biskopskandidater, skrivit under på att han är beredd att viga kvinnor till präster och diakoner. Ansvarsnämnden kan därför förklara honom behörig.


Vad kan detta betyda? Är det en taktik? Är det phyrrusseger? Är det att gå under oket? En analys väntas, snart.

Carl Carlsson: ny skribent

Härtill anmodad presenterar jag nu Carl Carlsson som tidigare har postat under Mäster A:s namn.


Carl Carlsson: lekman. Bördig från mellansverige. Högkyrklig, därför reformatorisk, därmed apostolisk och katolsk. Under morgondagen kommer en ny bloggpost.

torsdag 5 augusti 2010

Det romerska svärmeriet

Förbundet kristen enhet ger ut skriften Kristen enhet. I en sentida kommentar till nummer 2 från 2008 Niklas Adell skriver om Katoliciteten i Svenska kyrkan vill vi anföra följande.

Adell, då präst i Linköping och flitig skribent i Svensk pastoraltidskrift, skriver om hur Ola Tjörholms bok "Visible Church - Visible Unity" avfärdar tanken på bevarad katolicitet i de nordiska folkkyrkorna. De är genompyrda av "samtida postmodern liberal pietism". Adell invänder att Tjörholms bok är skriven för nära inpå hans egen konvertering till Rom varpå han förlorat perspektiv.

Det perspektiv som är genomgående i Adells artikel är att den romerska katoliciteten fortfarande finns kvar i generna, eller praktiken. Alla katolska uttryck för tro praktiseras i många svenskkyrkliga församlingar. Kyrkklockorna ringer fortfarande till söndagsmässa, etc. Han skriver att han kan inte bevisa det men att han erfar det i den praktiska verkligheten. Precis som distriktläkaren inte kan bevisa sina erfarenheter utan förlitar sig på att andra ska göra det åt honom. Det andra exemplet är OAS-rörelsen som genom sin väckelse visar på existensen av ett katolskt arv. Där katolicismen finns där finns också väckelse. Bara någon på högre nivå har att se till att den enhet som finns i praxis skulle bli tydligt utåt.

Signifikant är här en form av romerskt svärmeri. Man har andliga erfarenheter av romersk religion och de sätter man över den kunskap som man kan få genom uppenarelsen. Det spelar i sak ingen roll om det rör sig om den romerska traditionen eller skriftens ord. Bägge dessa dogmatiska system fordrar nämligen en strukturell integritet för att man ska kunna luta sig tillbaka på dem. Sakligt sett är det fråga om ett förakt för den romersk-katolska dogmatiken och den bekännelsegemenskap som finns kring påven. Ett bekännelseförakt förakt som man ofta visar prov på när det gäller att nedvärdera den evangeliska bekännelsen. Ett exkurisvt exempel kan vara kh Karl-Erik Tysk artikel i Dagen: Det är bra att Luther är bortglömd. Att överkompensera sin aversion mot den rena evangeliska läran för att ställa sig in gentemot Rom torde inte imponera.

Adells tes bygger på en erfarenhet som både tumfar kyrkomöte, skriften och den evangeliska kyrkans teologi. Vidare trumfar den också den romerska teologins integritet, densamma som den andliga erfarenheten syftar till att bevisa. Detta är ett svärmeri och svärmarandar finns det gott om i många sammanhang. Besynnerligt blir det däremot när man tror sig kunna svärma sig in i den romerska kyrkans förbi dess teologiska gatekeepers. Det är mest pinsamt att läsa ett sådant illa formulerat försvar för kyrkliga böjelser. Det är möjligt att försvara en högkyrklig, icke evangelisk tro i Svenska kyrkan eller annorstädes. Men bara med ett eget, realistiskt teologiskt system då kan jag tro att de själva verkligen tror på det. Annars blir det lika illa och oegentligt som fläskpannkaka utan fläsk, mjöl, mjölk och ägg; mest en tesked salt och kanske lite bakpulver.

*UPPDATERING*
Nu lyckades jag radera en kommentar som i princip gick ut på att det är svårt att förstå vad jag har för inställning till Rom av den ovanstånde kommentaren.

Jag uppskattar Rom för dess tydlighet, dess ordning och för dess bekännelsetro. Vackert så men det är inte min religion. Däremot är det lättare att både hitta gemensamma ståndpunkter med Rom än med olika privatreligiösa svärmare som saknar bekännelsetro utan sätter sina andliga upplevelser av olika saker som måttstock för sin tro. Med dem delar jag mycket lite eftersom en position, en teologi och en tro blir omöjlig att kommunicera, diskutera och dela med sig av om den inte relaterar till något utanför den egna varelsen. Det romerska svärmeriet delas alltså inte av genuina romerska-katoliker (i de flesta fall i vart fall).

Så ja, jag tycker om Rom. Men inte för deras teologis praktiska konsekvenser utan för deras konsekventa dogmatik som de sedan omsätter i praktiska konsekvenser. Så ska en kyrka, samfund eller sekt gestalta sitt liv för att vara trovärdig.