Den flitige läsaren har knappast undgått biskopsbrevet från Göteborgs stifts biskop. Anders Brogren rapporterar uttömmande på sin hemsida och anger bl.a. de länkarna som finns längst ner i denna post.
Finns det då något mer att tillägga när allt detta är sagt? Ja det finns det nog. Vi befinner oss mitt uppe i en konflikt som eskalerat sedan snart 20 år tillbaka. Det är inte bra för någon. Caroline Krook sa något ganska tänkvärt i kyrkomötet när frågan om Missionsprovinsen diskuterades där. För att parafrasera vad jag hört i andra hand: jag tycker det är bra att Missionsprovinsen bildats. Det betyder att vi kan sluta dras med denna konflikt och istället börja se och lära av varandra hur våra respektive kyrkosyner fungerar i verkligheten.
Det är verkligen korrekt. Det vore bra om vi kunde lägga ifrån oss kampretoriken och börja se hur vi kan existera parallellt i Sverige. Utan fullständig gemenskap på alla plan men med respekt och kärlek. Det vore t.ex. möjligt att upprätta en ekumenisk överenskommelse som tillät gammaltroende präster att ta tjänst i Missionsprovinsen, lät Missionsprovinsen låna kyrkor om lokalförsamlingen bedömde att detta var pastoralt lämpligt. Som det är nu agerar Svenska kyrkan som om Missionsprovinsen var elaka barn som borde anpassa sig efter rådande ordning och Missionsprovinsen vill inte klargöra sin kyrkorättsliga ställning. Dags att sluta fred, i kärlek och respekt.
En sådan separation skulle kunna vara hur civiliserad som helst och samtidigt göra det möjligt att faktiskt lösa de konflikter som uppstår genom den nuvarande sättet att sköta meningsutbytet. Vem tror att ömsesidiga fördömelser är till någon nytta. Mot bakgrund av den pågående s.k. "identitetsdebatten" förstår vi att det alltid måste finnas partier bland oss men det kanske vore bra om man kunde försöka lösa en konflikt innan man öppnar dörren för en annan? Denna typ av konflikter skadar nämligen alla inblandade.
Vidare kan man notera att Missionsprovinsen kanske skulle börja fundera över kyrkogemenskapsfrågan på ett fördjupat sätt nu när Svenska kyrkan visar sig t.o.m. ha intagit en ställning som går utöver Augsburgska bekännelsen artikel VII. Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium *rent* förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.
Tydligen är det just denna sista negation som Per Eckerdal nu vänt i sin motsatsriktning. OM man menar att kvinnoprästfrågan är en ordningsfråga kräver den ju inte att man måste ha en överensstämmande ordning i denna del (det handlar ju bara om ett nedärvt människobruk). Man kan t.ex. jämföra med Church of England där man inte accepterar präster vigda av kvinnliga biskopar (eller kvinnliga biskopar för den delen). Trots detta kan man ha gemenskap med dem.
Däremot finns det anledning för Missionsprovinsen att förtydliga sin lära om kyrkogemenskap. Uppenbarligen finns det ju en avgränsning mot det man uppfattar vara villolärare och ett krav på slutnare nattvardsbord. Kanske skulle man ta bladet från munnen och säga vilka kriterier man har för gemenskap med präster i Svenska kyrkan.
Finns det då något mer att tillägga när allt detta är sagt? Ja det finns det nog. Vi befinner oss mitt uppe i en konflikt som eskalerat sedan snart 20 år tillbaka. Det är inte bra för någon. Caroline Krook sa något ganska tänkvärt i kyrkomötet när frågan om Missionsprovinsen diskuterades där. För att parafrasera vad jag hört i andra hand: jag tycker det är bra att Missionsprovinsen bildats. Det betyder att vi kan sluta dras med denna konflikt och istället börja se och lära av varandra hur våra respektive kyrkosyner fungerar i verkligheten.
Det är verkligen korrekt. Det vore bra om vi kunde lägga ifrån oss kampretoriken och börja se hur vi kan existera parallellt i Sverige. Utan fullständig gemenskap på alla plan men med respekt och kärlek. Det vore t.ex. möjligt att upprätta en ekumenisk överenskommelse som tillät gammaltroende präster att ta tjänst i Missionsprovinsen, lät Missionsprovinsen låna kyrkor om lokalförsamlingen bedömde att detta var pastoralt lämpligt. Som det är nu agerar Svenska kyrkan som om Missionsprovinsen var elaka barn som borde anpassa sig efter rådande ordning och Missionsprovinsen vill inte klargöra sin kyrkorättsliga ställning. Dags att sluta fred, i kärlek och respekt.
En sådan separation skulle kunna vara hur civiliserad som helst och samtidigt göra det möjligt att faktiskt lösa de konflikter som uppstår genom den nuvarande sättet att sköta meningsutbytet. Vem tror att ömsesidiga fördömelser är till någon nytta. Mot bakgrund av den pågående s.k. "identitetsdebatten" förstår vi att det alltid måste finnas partier bland oss men det kanske vore bra om man kunde försöka lösa en konflikt innan man öppnar dörren för en annan? Denna typ av konflikter skadar nämligen alla inblandade.
Vidare kan man notera att Missionsprovinsen kanske skulle börja fundera över kyrkogemenskapsfrågan på ett fördjupat sätt nu när Svenska kyrkan visar sig t.o.m. ha intagit en ställning som går utöver Augsburgska bekännelsen artikel VII. Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium *rent* förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.
Tydligen är det just denna sista negation som Per Eckerdal nu vänt i sin motsatsriktning. OM man menar att kvinnoprästfrågan är en ordningsfråga kräver den ju inte att man måste ha en överensstämmande ordning i denna del (det handlar ju bara om ett nedärvt människobruk). Man kan t.ex. jämföra med Church of England där man inte accepterar präster vigda av kvinnliga biskopar (eller kvinnliga biskopar för den delen). Trots detta kan man ha gemenskap med dem.
Däremot finns det anledning för Missionsprovinsen att förtydliga sin lära om kyrkogemenskap. Uppenbarligen finns det ju en avgränsning mot det man uppfattar vara villolärare och ett krav på slutnare nattvardsbord. Kanske skulle man ta bladet från munnen och säga vilka kriterier man har för gemenskap med präster i Svenska kyrkan.
Anders Brogrens länkar finns nedan:
Biskopen
hotar prästerna i nytt
konventikelplakat
Kyrka
och Folk: Biskop Eckerdal hotar präster
Juridisk utredning angående biskop
Eckerdals brev
Elisabeth
Sandlund: Silade mygg, svalda kameler I Svenska kyrkan kan en oförmåga
märkas att skilja mellan stort
och smått
Nu
drar Svenska kyrkan åt tumskruvarna på Missionsprovinsen
Hur ser Missionsprovinsen på sin kyrkogemenskap? Ett svar är att den känner sig vilsen i senare tiders syn på kyrkogemenskap.
SvaraRaderaVid reformationen uppkom vad som kan kallas kyrkosamfund. Men från början handlade det om en rent politisk reglering. I Tyskland beslutades vid religionsfreden i Augsburg 1555 att varje furste fick bestämma kyrklig ordning i sitt välde. Så fick vi påvetrogna och reformationstrogna (i olika nyanser) områden i Tyskland. I Sverige blev det, av olika anledningar, ingen stor motsättning. Därför menade man sig inte ha format någon ny kyrka, det var samma "Guds församling i Sverige" som förut, fast reformerad.
På 1800-talet formade de olika väckelserörelserna gärna egna samfund. De ville markera att de hade från den dominerande nationalkyrkan avvikande tro eller ordning. Det var därför nödvändigt med fristående organisation.
Missionsprovinsen växte fram på ett annat sätt. Här handlade det om kritik att Svenska kyrkan sviker sitt arv. Missionsprovinsen tar, som vid reformationstiden, inte principiellt avstånd från kyrkan, men vill reformera den. Att bilda ett nytt samfund skulle därför inte vara rätt väg.
I stället valdes den fornkyrkliga modellen att sätta upp en motbiskop. Något nytt samfund bildades inte, men naturligtvis tog en ny jurisdiktion (motsvarande ett fritt, icke-territoriellt stift) form. Tonvikten ligger inte på kyrkan som organisation, utan på kyrkan som gemenskap, i provinsen kring biskop och prästkollegium och i koinoniorna/församlingarna kring Ordet och sakramenten.
Vi i Missionsprovinsen inser att ekumenik på ett sätt skulle vara lättare, om vi proklamerade oss som ett nytt samfund. Men andra överväganden säger oss att det trots allt skulle leda till att vi fastnade i gammalt tänkande om vad kyrkogemenskap är. Vår sekulariserade tid kanske inte möts bäst genom att bara upprepa gamla strukturer.
Jag skall kanske tillägga att detta är hur jag ser på frågan. Jag vet att många i provinsen delar denna syn, men den är inte i strikt mening fastställd som Missionsprovinsens officiella bedömning.
+Göran