Håkan Sunnliden funderar över kyrkans död och uppståndelse

Håkan Sunnliden funderar över kyrkans död och uppståndelse.

Jag firar vidare
Nu har jag firat min 60-årsdag i över en vecka. Jag tror att jag ska fortsätta med det livet ut.

Under de senaste två veckorna har jag mött åtminstone sex olika sätt att ta Guds rike framåt genom att bilda nya gemenskaper. Svenska kyrkans sönderfall öppnar för nya möjligheter. Som en broder en gång sa: "Ju sämre, desto bättre". Det ligger faktiskt något i det. När det går riktigt utför måste de kristtrogna ta ansvar på nytt. Här följer de sex exemplen.

1. För några veckor sedan var jag i Lettland med Frimodig Kyrka. Det var kyrkomötets ledamöter som konfererade. Där träffade vi bland andra kyrkoherden Magnus Olsson i Riga. Han har tjänat där i åtta år eftersom biskoparna i Svenska kyrkan inte kände igen den kallelse han fått från Gud. Jag känner till ett tiotal av de okända. Jag tror inte kyrkopolitikerna förstår vad de de går miste om när "de bästa" försvinner till våra syskonkyrkor. Men jag tror att de förr eller senare återvänder till Sverige.

2. Några dagar senare ringde de från Svenska kyrkans fria synod och undrade om jag ville engagera mig. Kanske till och med vara med i styrelsen. Det som lockade mig var att de nu bygger egna kapell och firar Högmässan där. Jag tror det är viktigt att ta vara på den kraft som ändå finns inom Svenska kyrkan, en kraft som Svenska kyrkan avstår ifrån.

3. Hon som är ordförande i Svenska kyrkan fria synod är gift med en av biskoparna inom Missionsprovinsen, biskop Lars. Det verkar som att Missionsprovinsen växer, inte minst i Finland. De prästviger ganska många och alla verkar få tjänst även om de får försörja sig och sina familjer själva. Det talar för en äkta kallelse, en kallelse som Svenska kyrkan missar.

4. Av skäl som jag inte ska redogöra för just nu har jag varit i kontakt med EFS. EFS har under senare år bildat mer än 30 församlingar. Det imponerar på mig och tillsammans med punkterna ovan talar det för att något håller på hända i vårt land oberoende av Svenska kyrkan.

5. Förra veckan var jag i Oslo med Frimodig kyrka i Växjö stift. Vi träffade bland andra biskop Roald Flemestad. Han är biskop inom den Nordiska Katolska Kyrkan. Det var ett fantastiskt möte på många sätt. Jag hade aldrig hört talas om NKK, men om du vill kan du googla den och själv ta reda på vilka de är. Det är en allmännelig kyrka, till och med närmare de stora kyrkorna än Svenska kyrkan. I maj kommer de att prästviga den första svenska prästen!

6. Jag måste till sist ändå nämna Cellkyrkan, ett sista försök att verka för förnyelse inom Svenska kyrkan. I Värnamo har det nu bildats ännu en cell. Vi "begravde" de 16 cellerna, men de tycks nu till min glädje återuppstå.

Vad är det som håller på att hända i vårt land? Samtidigt som Svenska kyrkan vittrar sönder växer det fram den ena kyrkogemenskapen efter den andra. Det är uppenbart att kyrkogeografin fullständigt håller på att ritas om. Jag är inte ledsen för det. Jag firar vidare.

Jag vill rekommendera alla, ALLA, att läsa kommentarerna kring den s.k. identitetsdebatten. När jag menar då inte de välavvägda. Inläggen och semibalanserade krönikorna som editerats och redigerats med politisk fingertoppskänsla utan ryggmärgsreflexerna i som de olika debattörerna använder i kommentarfälten på deras respektive bloggar. Tydligen är det lite svårare att vara mänsklig och kärleksfull i dess sammanhang.

Jag bjuder på detta härliga exempel från Seglora smedja:

11Rolf Pettersson 21 februari 2012 kl 17:35
Helle,
Håller verkligen med – nätkommentarerna är många gånger ingen rolig läsning. Jag har en fråga till dig.

I din förra text på KT:s ledarsida kallar du dem som medverkat vid fortbildningar i Visby för mörkermän. Det var ingen rolig läsning det heller!

Gör du inte själv det du anklagar andra för?

Vänligen,
Rolf Pettersson

Helle Klein 21 februari 2012 kl 21:01
Till Rolf P: Jag anser att kvinnoprästmotstånd och homofobi hör till den mörka delen av kyrkans teologi genom historien.

Spännande kommentatorsfält finns bl.a. här.

http://blogg.passagen.se/kristenopinion/
http://seglorasmedja.se/post11310/kyrkans-tidning-blundar-for-nathatet/#more-11310

Detta är så fel, så fel och visar hur sjuk situationen i Svenska kyrkan är.

Anna Karin Hammar och den politiska diskursen

Allt är politik menar Anna-Karin Hammar. Därför måste kyrkan vara politisk. Jag har respekt för Anna-Karin Hammar men jag håller absolut inte med henne i särskilt många frågor. Vi har tidigare redogjort för vår syn på den politiska diskursen som ett gift för kyrkan. Anna-Karin Hammar håller inte med utan vill ha mer politik i kyrkan. Läs vad hon skriver här.

Mina samtal är inte alltid politiska, mitt liv är inte alltid politiskt, köper jag en kaffe är det inte ett politiskt ställningstagande, läser jag en Schartaupredikan är det inte ett politiskt statement, känner jag vämjelse inför mänskligt lidande är det inte politik, ger jag min medmänniska ett varmt leende och ett öppet hjärta är det inte politik. Firar jag gudstjänst är det inte en politisk handling. Om jag tar emot nattvarden är det inte politik. Läran om Kristi två naturer är inte politisk, läran om lag och evangelium är inte politisk. Om vi drar in allt i en politisk diskurs då kommer vi alltid att driva bort de som är oliktänkande och stöta ut de misshagliga de icke anpassningsbara och de som inte tänker som alla andra. Det är politik och inte medmänsklighet. Det är politik som föder hat och missämja och inte den bedjande, knäfallna församlingen som tar emot altarets sakrament instiftat av Kristus själv oss kristna till att äta och dricka till syndernas förlåtelse för mängden. 

Det ovanstående innehåller en prövning för den logiska slutledningsförmågan. Se om du hittar den.

Se också De bittra och den politiska diskursen.

Rättfärdiga uppror och rättfärdiga stater

Frågan om stat och kyrka är alltid aktuell. Särskilt idag då statens relation till kyrkan är så förvecklad som den faktiskt är. Det kan ofta finnas en ömsesidig misstro mellan kristna och staten. inte sällan är det så på goda grunder eftersom statens intressen konvergerar med det allmännas intressen och uppfattning medan den minoritet av kristna som finns har andra åsikter, värderingar och uppfattningar i en mängd frågor.

Inte sällan hör man talas om kristna vapenvägrare, fredaktivister och andra som på ett aktivt sätt motsätter sig staten och gör olika typer av brott mot statens ordningar, lagar och vad det allmänna har bestämt genom offentliga val.

Inte sällan motiverar man detta med olika delar det kristnas etiska ansvar och att man måste följa Gud mer än människor. För de evangeliska bekännarna är det inte sällan man kan höra antingen att man motsätter sig de evangeliska fädernas starka uppdelning mellan de två regementena mellan stat och kyrka. Man kan höra om Luthers inställning till bondeupproren att det var fruktansvärt och grymt. Eller så kritiserar man de som motsätter sig staten och säger att man inte följer den uppdelning som bibeln själv ger av kyrka och stat. Till försvar frö Luthers uppfattning om hur man skulle hantera bondeupproren kan det noteras att hans uppmaning till överheten att slå ner upproret bl.a. kom av de rapporter han fick om de grymheter som de som i Guds namn bedrev uppror faktiskt ägnade sig åt.

Bondeupproret slut vid slaktberget

I bibeltexterna finns inte så lite som faktiskt talar om detta. De flesta av citaten är lämpligt nog summerade i Luthers lilla katekes i den s.k. hustavla som anger de bibliska förpliktelserna för människor i olika samhällsstånd. Luther skriver följande.

Om överheten

Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. (Rom 13:1-4)


För undersåtar

Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud. (Matt 22:21)

Därför måste man underordna sig överheten inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. Det är också därför ni betalar skatt. Ty de styrande är Guds tjänare, ständigt verksamma för just denna uppgift. Fullgör era skyldigheter mot alla: skatt åt den ni är skyldiga skatt, tull åt den ni är skyldiga tull, vördnad åt den som bör få vördnad och heder åt den som bör få heder. (Rom 13:5-7)

Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. (1 Tim 2:1, 2)

Påminn dem om att de skall underordna sig och lyda myndigheter och makthavare. (Tit 3:1)

Underordna er varje myndighet för Herrens skull, det må gälla kejsaren som högste härskare eller landshövdingarna, som är utsända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda. (1 Petr 2:13, 14)

För chefer

Ni herrar, låt era slavar få vad som är rätt och rimligt. Ni vet ju att ni också har en Herre i himlen. (Kol 4:1)

Ni herrar, handla på samma sätt mot era slavar och upphör med att hota. Ni vet att de har samme Herre i himlen som ni, och han gör inte skillnad på människor. (Ef 6:9)

Du skall inte med orätt beröva din nästa något, eller ta något ifrån honom med våld. Du skall inte undanhålla daglönaren hans lön över natten till morgonen. (3 Mos 19:13)

Du skall inte göra en arm och fattig daglönare orätt. Samma dag han har gjort sitt arbete skall du ge honom hans lön och inte låta solen gå ned däröver. (5 Mos 24:14, 15)

Luthers uppfattning sammanfaller med den medeltida katolska uppfattningen som bl.a. formulerats av Augustinus i Guds stad.

I Catholic encyklopedia kan man bl.a. hitta följande om kyrka och stat.

All rights and duties on earth come ultimately from God through the Divine Law, either natural or positive. The character of our natural rights and duties is determined by the purpose to which the Creator shaped the nature of man, and natural knowledge of them is acquired by human reason from the aptitudes, tendencies, and needs of nature. Duties and rights descending from positive Divine Law are determined by some additional purpose of God, over and above the exigencies of human nature, and are to be learned only from Divine Revelation, either in its explicit declaration or its rational content. Man has one ultimate purpose of existence: eternal happiness in a future life. But man also has a twofold proximate purpose: to earn his title to eternal happiness, and to attain to a measure of temporal happiness consistent with the prior proximate purpose. The State is a natural institution, whose powers, therefore, come from the natural law and are determined by the character of the natural purpose of the State plus whatever limitation God has, because of qualifications in the last end of man, ordained in the Divine Positive Law. The Church is a positive institution of Christ the Son of God, whose powers, therefore, are derived from the Divine Positive Law and are determined by the nature of the purpose He has assigned to it, plus whatever further concession He has made to facilitate the accomplishment of that purpose. In any consideration of the mutual relations of Church and State the above propositions are fundamental.

The reason of this is obvious: both authorities come from God in fulfillment of his purposes in the life of man: He cannot contradict Himself; He cannot authorize contradictory powers. His real will and concession of power is determined by the higher purpose of His Providence and man's need, which is the eternal happiness of man, the ultimate end of the Church. In view of this end God concedes to her the only authority that can exist in the case in point.(Länken till artikeln i Catholic encyklopedia finns här)

Staten är alltså rättfärdig i sig självt. Den är en gudomlig instiftelse vi människor ska lyda och tjäna.

Om  rättfärdigt motstånd mot staten skriver Tomas av Aquino bl.a. följande.

A tyrannical regime is not just because it is not directed to the common good…. Consequently there is no sedition in disconcerting such a regime, unless … (the cure should be worse than the malady). Indeed it is the tyrant rather that is guilty of sedition, since he provokes discord and sedition among his subjects even as he seeks to assure his dominance. (Summa Theologica, II 42)

Obedience to secular rulers is obligatory insofar as the order of justice requires us to obey. Consequently, when any governor holds power not justly but rather by means of usurpation, or he issues unjust ordinances, then we have no duty to obey; except perchance to avoid scandal or peril. (Summa Theologica, 2a2ae, question 104, article 6, 3rd reply)

Enligt medeltida katolsk dogma har man alltså rätt att göra uppror mot staten om det är en tyrann som regerar. När man tagit makten utan rätt eller när överhetens ordningar är orättfärdiga behöver man inte lyda om man inte behöver göra det för att undvika livsfara och skandal.

Luthers uppfattning är i den delen mycket mer stringent. Vi ska följa överheten. Men bara så långt som kejsarens rätt sträcker sig. vi ska motsätta oss staten, men inte göra uppror, om han trampar in på kyrkans liv. T.o.m. Luther underordnade sig en demonisk stat och vill inte att man skulle försvara sig med vapen. Dvs. kyrkan skulle inte göra det utan det var något för furstarna, inom det världsliga regementet att göra. Däremot skulle man naturligtvis hålla sitt samvete rent från synd och därmed kan man inte följa orättfärdiga befallningar. Ett direkt uppror mot staten är dock ofta ett sätt för själafienden att korrumpera människor till synd.

Har lutheraner då någonsin reagerat annorlunda? Aktuell forskning visar att en del av de bondeuppror som skedde i Sverige grundade sig på en naturrättslig uppfattning att man överheten, när den inte längre uppfyllde sina förpliktelser att vara ett Guds svärd mot ondskan var något man aktivt kunde motsätta sig. Hustavlan fungerar i den meningen också omvänt. Den förpliktar överheten att vara ett Guds värn efter sin gudomliga instiftelse. när överheten bryter samhällskontraktet bryter man Guds fred och underheten har inte anledning att lyda. Samtidigt kan det noteras att bönderna generellt sett förde denna kamp genom domstolar och myndigheter och därmed inte gjorde uppror mot hela staten bara för en del av överheten blivit förvridet.

Ytterligare ett fall är Dietrich Bonhoeffer som på ett aktivt sätt stödde 20 juli attentatet mot Adolf Hitler. Han försökte göra sig av med en tyrann i ett system som var helt demoniskt. Någon möjlighet att påverka denna demoniska stat var också utesluten genom den usurpation som skett av all makt. demonisk kan tyckas väl starkt i våra dagar. Men det är det rätta ordet för det visar vilket avfall det måste handla om för att man ska kunna argumentera för att man ska delta i motstånd mot samhället.

Ett tredje fall är när Tord (bekännaren) Nordblom och systrarna i Alsike kloster hjälpt och gömt flyktingar eller gett dem husrum i kyrkans lokaler.

Går det då att dra några slutsatser om hur en kristen bör agera mot staten? Min uppfattning är att man kand ra följande slutsatser. 

1. En kristen ska visa lojalitet mot staten för överheten regerar av Guds nåd och genom hans vilja och instiftelse.

2. Staten ska agera som om den vore en Guds instiftelse. 

3. Den kristne som beordras att agera mot sitt samvete ska inte lyda men ta sitt straff för sin ohörsamhet.

4. Den kristne ska agera mot en delvis demonisk eller orättfärdig stat genom de möjligheter som finns till påverkan (t.ex. allmänna val, opinionsbildning, etc.). Man ska försöka förmå staten att verka enligt punkten 2. Bara för att staten i en del uppträder demoniskt är inte de andra delarna korrupta utan fortfarande en Guds instiftelse.

5. När staten kränker kyrkans frihet har staten i den delen blivit demonisk och ska motarbetas.

6. I vissa extremfall är det möjligt att staten till sådan grad blivit demonisk och att alla möjligheter till påverkan är utesluten. Detta är en tyranni som inte är efter Guds instiftelse. I det läget måste den kristne noga pröva sin kallelse och sitt samvete och bjuda det motstånd som behövs för att förändra situationen. Om alla andra fall är undantagna är det möjligt att det kan vara påbjudet med direkta våldshandlingar inom ramen för ett rättfärdigt uppror eller krig.

Det kan tilläggas att punkten 6 inte torde vara aktuell; kanske någonsin. Bonhoeffer hade t.ex. kunnat hjälpa andra överheter som bekrigade det tyska riket istället för att själv delta i uppror.

Kan en kristen då undandra sig orättfärdiga skatter: nej. Kan en kristen delta i uppror mot statens rättsordning: mycket sällan. Kan en kristen "fredsaktivist" förstöra egendom avsedd för krig: nej. Kan en kristen asylaktivist förhindra utvisning av människor: inte på något sätt självklart annat än genom de offentliga medel som erbjuds i myndighet, media och domstolsväsende. Kan man göma flyktingar i kyrkan i förhoppningen att staten inte kränker gudstjänstlokalens helgd: ja.

Till sist kan det konstateras att den kristne som menar sig har rätt till aktivt motstånd (såväl väpnat som fredligt) mot en demonisk stat bör ha uteslutit alla möjligheter att påverka staten genom val, media och andra medel. Då bör man inte heller blanda sig i allmänna val eller andra saker som kan skänka legitimitet åt ett maktutövande som i alla delar är demoniskt. En sådan situation bör vara ytterst ovanlig för den kristne och kan också utläsas motsatssvit.

Om man inte anser sig vara förhindrar att delta i allmänna val är allt aktivt motstånd mot statens maktutövning (uppror och civil olydnad) vara utesluten eftersom man fortfarande kan påverka staten att anpassa sig efter Guds vilja.

Den kristne är däremot förpliktad att ta ställning när det finns möjlighet att påverka och  visa sitt missnöje med en stat som till någon del blivit demonisk.

Frågorna är svåra men väl värda att tänka på som kristen i ett allt mer ickekristet samhälle.

Dagens profeter och sanningssägare

Undertecknad vill rikta ett särskilt tack till Stefan Pehrsson, oberoende debattör och musikrecensent, för han förmåga att ständigt säga sanningen oavsett hur inopportunt den sanningen är för vår samtid. Du, Stefan, är en profetisk röst i mitt liv.

Hans röst ekar bl a här.

Den Augsburgska bekännelsen och läran om kyrkan och kyrkogemenskapen

Den Augsburgska bekännelse formulerades med utgångpunkten att få och nå en kyrkogemenskapsöverenskommelse med den romersk-katolska kyrkan. Melanchthons ingingsvärde var att uttrycka sig så försonande som ö h t var möjligt. Bekännelseskriften kom därför också att kritiseras av bl a Johann Eck eftersom den förteg fundamentala läåroskillnader. Denna kritik var välfunnen och bekräftades också av bl a Luther. det inre trycket på klarhet resulterade i den Augsburgska bekännelsens apologi där Melanchthon drar undan slöjan av otydlighet bakom vad som faktiskt stod i bekännelsen.

En bit av den evangeliska kyrkans problematik kring läran om kyrkogemenskap grundas i den utsaga som finns i artikel VII som handlar om kyrkan. Melachthon skriver.

Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium *rent* förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. 

Vad som däremot inte formuleras men som får utläsas genom kontexten är huruvida en sådan gemenskap kunde finnas med rom. Inte heller vad evangelium lära är kvalificeras. Är det bara rättfäriggörelseläran eller alla lärofrågor som måste stå i överensstämmelse? Vad innebär sakramentens rätta förvaltande?

Från dessa utsagor jämte de bibliska underlaget stammar en svårlöst fråga om en tolkningaproblematik med avseende på kyrka och kyrkogemenskap. Klart är att augustana är skriven för att få fred med rom, inte på Roms villkor men på kejsar Karl V:s villkor.

Helt klart torde det emellertid vara att det inte handlar om rit, politik eller andra .

Angående Klein-Borggate

Storasystern i vassen skriver bra om den pågående debatten mellan Klein-Borg. Posten finns här.

Blev fel länk, nu är det rättat.

Den evangeliska ackilleshälen - läran om kyrkan och om kyrkogemenskap

Den kamp som nu pågår inom bl a Stockholms stift där olika folkkyrkliga präster och företrädare sliter efter varandras strupar i en kamp om Svenska kyrkans identitet är till viss del ett följdfel av politiseringen av kyrkan. Men det finns också ett drag som känns igen från den evangeliska kyrkans strider under de senaste århundradena. Det handlar om en oklarhet i frågan om vad som är kyrkan, var dess gränser går och var den synliga kyrkan kan ha gemenskap med andra.

Frågeställningen har utvecklats under 1800-talet i USA där Missourysynodens ledning tidigt tog ett skarpt ställningstagande i fråga om kyrkogemenskap: full lärogemenskap var förutsättningen för böne-, altar- och kyrkogemenskap.

I Sverige aktualiserades samma fråga under Rosenius, Waldenström, Bibeltrogna vänner, Svenska missonsförbundet, mm. Redan under 1800-talets början fanns det separatistiska tendenser p g a de nya handböckerna.

Under 1960-1980-talet var det Wingrens kritik mot den bekännelsetrogna och/eller högkyrkliga rörelsen att man de facto hade brutit kyrkogmenskap genom att man uteslöt nattvardsgång under vissa präster.

På 70-80-talet tog frågan ny fart under bekännelsekyrkornas framväxt. På 90-talet accelererade frågan med Synodens ställningstagande i Communio in sacris som uteslöt nattvardsgemenskap med präster vigd under den nya ordningen.

Svenska kyrkan och den evangeliska kyrkan  är inte de enda samfunden som präglats av samma svårigheter.

Ytterst sett har frågan kommit att handla om vad som är den minsta grundval av lärogemenskap som krävs för kyrkogemenskap. Mycket sällan har denna frågeställning kopplats till den övergripande teologiska frågan om kyrkosyn. Istället har man sökt stöd den underordnade frågeställningen: när kan flera samfund och kyrkor ha sådan gemenskap att de kan uppträda som en kyrka? Om man inte besvarar frågan vad Kyrkan är kan denna frågeställning inte besvaras.

Vi ska försöka behandla denna verkligt sprängande identitetsfråga i ett serie med inlägg under de kommande veckorna. Allra börjar vi med de reformatoriska utsagorna i augsburgska bekännelsen.

De bittra och den politiska diskursen

Vi har under hösten och vintern kunnat läsa mycket om falangstriderna i det socialdemokratiska arbetarepartiet. Strider mellan förment höger och förment vänster. Samtidigt har en annan falangstrid tornat upp sig till en mäktig storm inom Svenska kyrkan och Stockholms stift. Striden står bl.a. mellan Seglora smedja och Helle Klein på ena sidan och Annika Borg och bloggen Kristen opinion på andra sidan. Striden handlar om Svenska kyrkans identitet i förhållande till islam, höger-vänster, etc, etc. Seglora smedja sammanfattar debatten från sitt perspektiv i denna bloggpost. Rubriken är "Slaget om identiteten inte så oskyldig". Man skriver lätt sammanfattande följande.

Nu har läget förändrats. När de som inte drar sig för att hoppa på kollegor i kyrkan nu gör sig själva till martyrer, när sakfrågan om kyrkan och det mångreligiösa samhället förbyts till anklagelser om drev och inkvisition. När ett upprop för öppen debatt sprids av de som vill ha mindre av öppenhet och mer av murbyggeri, ja, då kan vi inte längre tiga.

Kristen opinion kommenterar det hela under rubriken "Den kristna friheten".

Seglora smedja, med finansiellt stöd av Stockholms stift, har på folkdomstolars manér åstadkommit en lång anklagelseakt mot kristen opinion på sin hemsida den 16 februari. kristen opinion - som är ett helt fristående forum, utan pengar från stift eller någon lokalförsamling - kommer inte att sätta sig på de anklagades bänk. Dock vill vi framhålla att bloggen står helt fri från partipolitiska bindningar och lojaliteter. Liksom de som i Förenta staterna försvarade yttrande- och åsiktsfrihet under McCarthy-tidens häxjakt mot kommunister, hävdar vi att ingen människa behöver redovisa egna personliga partipolitiska preferenser, om hon nu har några. Bloggen kristen opinion kommer fortsätta föra ett teologiskt samtal om frågor som rör identitet, barnperspektiv och religionskritik. Vår lojalitet gäller Kristi evangelium och den kristna friheten.

 Det råder alltså ett slag inom Svenska kyrkan i allmänhet och Stockholms stift i synnerhet. Ett slag som utmynnat i anmälningar till domkapitel och hätska utfall i bl.a. Kyrkans tidning. Det slaget står inte mellan bekännelsetrogna och liberaler mellan hög- och folkkyrkliga. Det står mitt inne i Svenska kyrkans mittfåra i det mest nutidstillvända stiftet med det mest progressiva prästerskapet. Det är märkligt att se och svårt att förhålla sig till utan att själv bli obalanserad.

Det finns däremot tre sidor på detta som förtjänar att belysas dels för att förstå vad som gått fel, hur detta kan tillämpas in i andra situationer samt vilket systemfel som egentligen ligger bakom denna typ av konflikter.

För det första ska vi därför skriva något om vad som gått fel. Uppenbarligen finns det ett problem när man inte kan skilja mellan sina kallelser. Kallelsen som präst eller till att vara kyrka är inte detsamma som eller identiskt med att vara politiker och vara samhälle. När man inte kan skilja mellan det andliga och det världsliga regementet så smittas kyrkan av den politiska samtalstonen, debattklimatet och de politiska frågeställningarna. Kyrkan har förvisso en profetisk röst till samtiden men Kyrkan är nte detsamma som skapelsen. Frälsningen ska ges åt skapelsen genom ny skapelse; genom evangelium. Det är inte skapelsen som är frälsande i sig. För skapelsen hör ytterst sett till det världsliga regementet.

Vidare är det ett problem med bristande katekeskunskaper och bristande katekesliv. Det åttonde budet lyder: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Luther förklarar det enligt följande: Vad betyder det? Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.
 

Vi måste försöka förstå varandra eftersom Kyrkan är en och inte flera. Det är inte flera sekter som ska falla varandra i ryggen. som ska misstänkliggöra, baktala, förråda och driva process med varandra. Denna debatt skapar ett ohållbart klimat och misstänkliggör hela kristenheten. Förståelse och försoning krävs. Inte för att vi kommer kunna nå en samsyn med varandra men för att förstå varandra och skiljas åt, inte som fiender, men som vänner. Många av de perspektiv som de bägge sidorna framför kanske är värda att beakta, värda att ta intryck av, men det kan man inte nå om man fortsätter att bedriva slagordsmässig och konfrontativ vulgarisering av diskussionen.

Systemfelet som ligger bakom detta menar jag är följande. Vi människor har under 1900-talet blivit politiska människor, samhället, familjerna, utbildningsväsendet och medierna har främst blivit orienterade med utgångspunkt för den politiska diskursen. Det är en kampdiskurs. En pågående  gyttjebrottning som utvärderar var fjärde år genom allmänna val och recenseras av medierna som första klassens wreslingkommentatorer. Den kampdiskursen handlar om makt och inte om sanning eller frälsning. Genom att kyrkokampen förts av människor, i samhället, i medierna och av och med politiker har denna kampdiskurs förts in i kyrkans liv. Man har löst kyrkliga stridsfrågor politiskt och klämt åt prästerskap från deras förmenta politiska åsikter. Den kampdiskursen innebär också att man bygger in en oförsonlighet i systemet. För att bemästra kyrkan politiserades den under 80-talet. en politisering som fullbordades genom att staten och kyrkan skildes åt men politikernas grepp stärktes. Den politiska diskursen togs över av kyrkan och människorna, präster och lekmän, tog den till sig. Den poltiska samtalstonen följde med. Det märks inte bara i den aktuella konflikten utan i alla falangstrider i den bekännelsetrogna rörelsen, den högkyrkliga rörelsen, den lågkyrkliga rörelsen. Dee handlar om makt, makt över andra, makt över kyrkan, makt över organisationer. Det handlar om makt över pengar och bitterheten som följer av att förlora denna makten. För makten sörjer man som om man sörjde sin egen själs förlust.

Genom denna maktdiskurs har också teologins problemställningar förändrats. Anna Karin Hammar upplöser skillnaden mellan världsligt och andligt regemente genom att avskaffa pånyttfödelsen i dopet och göra det till en bekräftelse av skapelsen. Den demokratiska teologin där varje människa är en teolog bekräftar att makten (majoritetens vilja) är uppenbarelsens essens. Samtidigt kan man inte acceptera att majoriteten faktiskt har rätt enligt den egna diskursen (läs Annika Borg) och diskursen utesluter att den stora minoriteten av oliktänkande har ett existensberättigande. Om en minoritet vill att SD ska sitta i kyrkomötet har de rätt och enligt normala synsätt en hemortsrätt i Svenska kyrkan. Men det "normala synsättet" förutsätter att man distanserar sig från den politiska/mediala diskurs som numera synes vara Svenska kyrkans främst uppenabarelsekälla och livsnerv. Upplösningen av den självmotsägelsen förutsätter rådande systems undergång.

Vad kan man då göra åt saken. Jag tror inte på en reformation av rådande system. Jag tror på dess undergång. Därför tror jag att den rätta väckelsen måste börja med att vi, enskilda kristna, vägrar ta ställning i den politiska diskursen. Vägrar spela spelet på systemets villkor. Det spelet är nämligen skadligt för själen. Det märker man på hur infekterad och hatisk som diskussionen har blivit i det inledande exemplet. Vi måste göra tvärtom. Visa att kärlek kan finnas trots att man inte håller med varandra, trots att man aldrig skulle kunna tänka sig att besöka varandras gudstjänster. Vi måste våga söka samtal i den politiskt ointressanta frågorna. I verklig teologi - Gudskunskap - måste vi hitta samsyn och lärogemenskap istället förr att spela med i ett omänskligt spel om makt och inflytande.

Vi måste söka den underliggande och organiska föreningen i sanningen och i den rena läran; utan några konstgjorda politiska tillsatser och konserveringsmedel. Är det möjligt? Kanske inte innan makts intriger tagit död på sig själva.

Ma Oftedal och den postmoderna bekännelsen

Dagen upplyser att Ma Oftedal har lämnat Svenska kyrkan och avsagt sig sitt prästämbete. Artikeln kan du läsa här. Ma Oftedal är en tämligen ointressant person men däremot är hennes ämbetsutövning och hennes ämbetsteologi högintressant för alla som bevakar Svenska kyrkan, dess andliga utveckling. Ma Oftedal beskriver sin ämbetsutövning som ett äktenskap med en oförstående och oresonlig äkta hälft som vägrar ge henne frihet att bejaka sina egna läror och sin egen tro. I artikeln kan man bl.a. läsa följande

Kyrkan har bara misstrott, föraktat och grälat med henne, skriver hon, och kallar Svenska kyrkan för en sträng äktenskapspartner som inte ens är intresserad av parsamtal.

Ma Oftedal har säkert helt rätt och hennes uppfattning kan säkert väcka en genklang i många andra prästers erfarenheter. Tord bekännaren (Nordblom) har också liknat sin ämbetsutövning och sina prästlöften vid ett äktenskap. Ett äktenskap där Svenska kyrkan inte har svarat upp för sina äktenskapslöften. Den skillnad som finns mellan Tords och Mas syn på Svenska kyrkan är trots detta att den kyrka där Tord (och många andra) vigdes faktiskt hade en gemensam samsyn med sin äkta hälft. De bejakade samma tro och samma lära och de löften man avgav de menade man också bokstavligen vara sanna. Svenska kyrkan har inte rört sig från mas position och kan därför inte sägas ha svikit sina löften till henne. I artikeln kan man läsa vidare.

"Senaste anmälan mot Ma Oftedal handlade om hennes reinkarnationstro. "Som om det var en brottslig handling," skriver hon ."

Här börjar vi närma oss en kärnproblematik när det gäller frågan om prästvigningen och dess löften. man måste fråga sig: menade Ma verkligen detta när hon avgav sina prästlöften? Okunnig om hennes andliga utveckling kan man i vart fall konstatera att tolkningen av prästvigningslöftenas förpliktelser till Kristi kyrka och vår kyrkas ordning skiljer sig åtskilligt åt mellan präster, prästkandidater och nyprästvigda. Hur är då saken: är det svårt att förstå vad prästvigningslöftena består i? Rent praktiskt och språkligt torde så inte vara fallet. Man är underställd en ordning och en lära som gäller i Svenska kyrkan. Det är ingen särskilt god ordning eller en särskilt god lära men det är onekligen det som gäller.

Frågan har varit uppe på Christer Sturmarks blogg. Annika Borg hamnade i blåsväder för hennes motstånd mot manlig omskärelse. Anna Karin Hammar skrev ett brev till domkapitlet som ville pröva frågan. Svenska kyrkan skickar handlingen för yttrande till Annika Borg. Sturmark rasar under rubriken Svenska kyrkans moderna inkvisition mot prästen Annika Borg mot att Annika Borgs rätt till mötes- och yttrandefrihet ska prövas av en kyrklig domstol. Eva Brunne svarar sakligt och lugnt att detta är den prövning som vi gör (Kyrkans tidning rapporterar här).

Varje människa, också en präst, har grundlagsstadgad åsiktsfrihet. Vigningslöften kan ibland ge anledning till ytterligare bedömningar. Sturmark skriver: ”notera att Annika Borg inte är anställd av Svenska kyrkan, utan agerar som fri debattör”. En präst är en fri debattör och bunden av sina vigningslöften. Oavsett vilken arbetsgivare en präst har gäller löftena hela livet.

Från Svenska kyrkans sida är det klart vad vigninglöftena betyder och hur de prövas. Men trots detta denna ständiga diskussion om vad vigningslöftena trots allt betyder och de rättigheter som skulle kunna inskränka vigningslöftena och deras konsekvenser. Frågan är då varför? Svaret kan tyckas enkelt det: man rör sig i olika diskurser. Den ena diskursen är en konfessionell och juridisk. Där gäller lexikalisk lydelse och vanliga tolkningsregler. I den andra diskursen är det en postmodern och privat diskurs. Där gäller individens frihet att tolka och förstå för sig själva.

Däri ligger kanske nyckeln till att frågan om tillträde till ämbete och prövning av ämbetsbrott blivit så infekterad: man förhåller sig på ett postmodernt sett till sitt ämbete och sina vigningslöften. Man dekonstruerar och tolkar efter de egna utgångspunkterna. Precis så som Ma Oftedal gjort. Precis som i hennes fall kan det bli ett bryskt uppvaknande när denna postmoderna teologi ska möta den praktiska juridiska verkligheten i Svenska kyrkan. Bryskt eftersom man inte får en prövning av något extern, objektiv och faktiskt utan av den egna själen, den egna, personliga tolkningen och tron. Ett lika bryskt uppvaknande kan det vara när dess postmoderna utgångspunkter för basen på den egna ämbetsutövningen ska stå sig mot ett mer objektivt tro på uppenbarelsen. Risken är där uppenbar att också andra delar av ens ämbetsutövning smittas av en postmodern utgångspunkt. Hur kan man försvara Guds ords integritet när man inte tror att mänskliga ord kan förmedla en intersubjektivt verifierbar och kommunikabel sanning? Hur kan man förena så motsatta kunskapsteoretiska trosläror?

Så till Ma Oftedal och alla andra: ljus och kärlek (1 Joh. 1)!