Kärleksfulla tankar

Karin Långström Vinge skriver bl.a. följande i ett inlägg om och från kyrkomötet.

"Lunchpaus i kyrkomötet och en liten stund för mig själv och tid för reflektion över hur arbetet fortskrider. Frimodig kyrka som initierade den ungefär två timmar långa voteringsväntan (veckans nyord=) blev som väntat nedröstade, men 75 godkända röster på Bertil Murray ändock.

Av det kan man dra slutsatsen att Frimodig kyrka åtnjuter samma taktikstöd som resoneras om i riksdagen och SD: nu är dom med och bör få inflytande."

Till detta säger undertecknad. Är det verkligen rätta tiden att bunta ihop någon med Sverigedemokraterna även om jämförelsen bara avser en parlamentarisk situation? Vad Karin Långström Vinge tycker om Sverigedemokraterna kan den intresserade uppmärksamma i detta inlägg på hennes blogg.

Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud.

Wejryd: Svenska kyrkan är på väg att marginaliseras

Anders Wejryd predikade i samband med kyrkomötets öppnande. Han sa bl.a. följande (enligt Dagens reportage .

- (Svenska kyrkan är) alltför upptagen av att göra sig populär, alltför upptagen av att hålla fast vid rötter och traditioner, alltför slarvig med hävdvunna moralföreställningar, alltför feg med budskapen om radikal öppenhet, sa han.

Här finns det ord att ta fasta på. Särskilt i en positiv riktning. Svenska kyrkan är för upptagen med att göra sig populär. Man är också allt för upptagen av den egna historiografin och traditionen istället för att våga ta steget fullt ut och förkunna ett befriande evangelium I många fall kompliceras detta av just hävdvunna moralföreställningar. Föreställningar om att vissa politiska läggningar eller borgerliga vanor är den norm som är kyrkans budskap. Man tar ställning inte för syndernas förlåtelse men för källsortering. Man tar ställning för och emot homosexualitet istället för försoningen i Kristus. Man lägger alltså, som en produkt av en viss traditions förhärskande ställning i Svenska kyrkan, tonvikten vid synderna och det tabubelagda snarare än på syndernas förlåtelse och den radikala jämlikhet som alla människor som just syndare har inför Gud genom Jesu förtjänst.

Om Svenska kyrkan från toppen till botten verkligen kunde ta fasta på en sådan radikal uttolkning av Skriften skulle möjligheten att se förbi olika skenbara motsättningar eller moralteologiska dispyter verkligen kunna skapa en verklighet och inte bara ett bländverk av en öppen kyrka. Av sin egen "profetiska röst" kunde t.o.m. Anders Wejryd ha något att lära.

Åtskilligt finns att förtydliga. Åtskilligt att skilja åt och distingera från varandra. Men det vore i vart fall gott om den predikans analys kunde skära knivskarpt över alla kyrkopolitiska och teologiska linjer, gränser och avgrunder. Analysen sätter nämligen fingret på just varför Svenska kyrkan inte förmår annat än att marginalisera sig själv.

Första delen Hur bör Svenska kyrkan - Missionsprovinsen förhålla sig till ....

Undetecknad är en stark förespråkare av Svenska kyrkan - Missionsprovinsen. Jag tror att det är den rätta vägen för den Svenska kyrka som håller på att gå under. Detta och en del olika händelser har fått mig att reflektera över hur jag tycker att Missionsprovinsen bör förhålla sig en del olika fenomen.

Hur ska man förhålla sig och samtidigt vara trogen både mot Skriftens och bekännelsens krav att tolka allting till det bäste och samtidigt frimodigt bekänna sin tro. Hur ska man kunna säga sanningen och samtidigt vara så kärleksfull mot människor att de inte stöts bort av sanningen utan tar den till sig?


Hur bör Svenska kyrkan - Missionsprovinsen förhålla sig till

... Svenska kyrkan - Uppsala ärkestift
Som Svenska kyrkan ser ut idag bör Missionsprovinsen hålla en kärleksfull men sanningsenlig linje. "Vi håller inte med er och ni håller inte med oss men det betyder inte att vi tycker illa om er som människor och inte kan se att det finns goda saker som sker i Svenska kyrkan; både på ett mänskligt och ett andligt plan. Ni är välkomna att samtala när ni känner för det." Något annat är ärkestiftet inte redo för. Svenska kyrkan - Missionsprovinsens uppgift är ju att vara ett salt och ett ljus i mörkret. Men inte ett salt utan kärleksljus. Hellre då hålla sig på ett värdigt avstånd än att försöka tända eld på huset.

Samtidigt ska man ta varje möjlighet att berömma ärkestiftet när den gör det goda. Därvid ska man tolka allt till det bästa och anstränga sig för att kunna ge dem rätt där de har rätt. Annars blir man bara som de bittra kritiker som inte ser det som är rätt och gott för allt man tycker illa om.

Samtidigt är det av yttersta vikt att Svenska kyrkan - Missionsprovinsen håller fast vid sin svenskkyrkliga identitet och dess arv. Detta arv varken ska eller får överges då finns det ingen anledning att upprätthålla Missionsprovinsen utan man bör söka sig till den äldsta evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige som fortfarande är trogen bibeln och bekännelsen nämligen evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige (ELKS).

... en politiskt befriad Svenska kyrkan - Uppsala ärkestift
Skulle den situationen uppstå att ärkestiftet blir av med det politiska slavoket är det visserligen en bit på vägen till det normaltillstånd som ska prägla Kyrkan. Bara den omständigheten att Svenska kyrkan skulle bli av med det politiska inflytandet genom de etablerade politiska partierna och deras företrädares direkta makt är emellertid inte tillräcklig. Det politiska systemet går mycket djupare än så. För att verkligen vara politiskt befriad krävs (förutom avskaffandet av lagen om Svenska kyrkan) också en långtgående förändring av ledningen i Svenska kyrkan. Biskopar, prostar, kyrkoherdar och präster måste uppfatta sig om något annat än byråkrater som har att förvalta en viss organisations intressen utan istället har att förvalta en Guds uppenbarelse. En sådan Kyrka skulle Missionsprovinsen kunna börja föra samtal med om Missionsprovinsens och Svenska kyrkans framtida samarbete. Det måste ske under erkännandet från båda sidor att man felat mot varandra om det så är med tankar, ord eller gärningar.

... en återupprättad Svenska kyrkan - Uppsala ärkestift
Skulle Svenska kyrkan s.a.s. återuppstå som en följd av ett direkt gudomligt ingripande som omvänder biskopar och präster eller genom att en långsiktig politisk kamp förändrar den i grunden ställer det Missionsprovinsen i en prekär situation. Om de kyrkliga Nürnberglagarna avskaffas. Om missbruken i de kyrkliga strukturerna upphör. Om bekännelsen och tron återigen blir regel för ärkestiftet. Om väckelsen griper om präster och biskopar. Ja då har Svenska kyrkan -Missionsprovinsens hela raison d'être försvunnit. I sådant fall bör man erbjuda sig att lägga ner hela sin verksamhet och upptas i de ordinarie strukturerna. Att helt enkelt detronisera sig eftersom kampen antingen har vunnits eller förlorats beroende på hur man ser det. I sådant fall bör man villigt erkänna att den väg man vald var fel. Fel inte för de mäniskor som fått Guds ord i Svenska kyrkan - Missionsprovinsen. Fel inte för att man bejakade kalllelserna till prästtjänst. Det var då fel i den mening att det inte var Guds väg för att reformera ärkestiftet.

... den inomkyrkliga oppositionen
Missionsprovinsen bör söka att alltid ingå i och förhålla sig positiv till all inomkyrklig opposition som fortfarande är trogen Kyrklig samling kring bibeln och bekännelsens ursprungliga målsättning: att inte svika utan vinna kampen genom en enad bekännelsefront. När denna målsättningen byts ut bör man kritisera de som bryter mot bekännelsefronten. Sammalunda bör man visserligen acceptera att man utstår mycket förakt och förnedring av denna opposition. Det betyder däremot inte att man ska undvika att säga ifrån så att det blir tydligt när de syndar mot sina bröder. Samma tjänst torde man ju kunna kräva av dem i gengäld.

Dessutom bör man erkänna att man har skuld i att bekännelsefronten föll sönder. Man har skuld i att andra har svikit den. Det var ett kyrkopolitiskt val som resulterat i konsekvenser för andra. Det valet anser jag var värt det eftersom det grundades på samvetets övertygelse om Skriftens budskap.

... prästkandidater som vigs i Svenska kyrkan
Det finns ännu några präster som vigs i Svenska kyrkan som predikar ett rätt Guds ord. Det finns både kvinnor och män som från predikstolarna skiljer lag och evangelium åt på ett rätt sätt. För dessa präster bör man vara tacksam och glad. De gör verkligen ett gott verk som Herrens tjänare. Kanske inte eftersom det är hans vilja men eftersom han visar nåd också i dessa sammanhang. För detta bör man vara tacksam. De kämpar en bitter och hemsk kamp. Inte sällan har de dessvärre mycket mindre trevliga saker att säga om Svenska kyrkan - Missionsprovinsen. Man bör akta sig så att detta inte påverkar en till att återgälda dem otjänsten. Likaledes bör man akta sig för att bekräfta deras farhågor om Svenska kyrkan - Missionsprovinsen och för att tala illa om dem utan grund. Det är att bryta mot femte budet.

Om dessa präster på sikt skulle få överhanden och vinna ärkestiftet för sig själva och reformera kyrkoordningen och sig själva vore det en prekär situation. I sådant fall blir scenariot nämligen detsamma som om Svenska kyrkan återupprättas (se ovan).

... den raserade Svenska kyrkan
När Svenska kyrkan raserats så att det ingenstans finns rätte lärare. Det inte längre finns utrymme för redan prästvigda och verksamma präster att hålla fast vid sin bekännelse utan att bli avkragade då har tiden kommit för att offentligt förklara Svenska kyrkan biskopslös. Detta kan framstå som kärlekslöst men i det läget finns det inte längr något val. När Guds ord och det frälsande evangeliet inte lngre rums utan rensas ut då måste varningens ord fram. Det vore annars kärlekslöst mot de villolärare som raserat kyrkan och kärlekslöst mot de människor som förtvivlat försöker hålla sig kvar i dessa kyrkbänkar.

Då har man också ett historiskt ansvar att utse superintendenturer och senare viga biskopar i alla stiften som agerar biskopar där inga biskopar finnes längre.

... de evangelisk-lutherska frikyrkorna
Svenska kyrkan - Missionsprovinsen har i uppgift att i förhållande till de evangelisk-lutherska frikyrkorna ständigt föra samtal. Teologiskt villkorslösa samtal som syftar till återförening. En återföring som kan kräva teologisk reflektion och reformation från båda sidor. Endast en sak är då av vikt i ordningshänseende: att dessa ville och vågade ta ett steg in i Svenska kyrkans andliga tradition och vilja dess reformation genom Svenska kyrkan - Missionsprovinsens seger.

I dessa samtal välkomnar undertecknad allt närmande mellan Svenska kyrkan - missionsprovinsen och de evangelisk-lutherska frikyrkorna.

... de internationella evangelisk-lutherska kyrkorna
Av dessa bör man tacksamt ta emot allt stöd och förbön men inte låta sig tvingas eller duperas in i några teologiska överväganden som inte stämmer med det egna samvetet. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun så att man är ärlig med sin position och gärna omfamnar dem som bröder men inte ger upp sin särart av världsliga anledningar.

-------------------
*UPPDATERAT DEN 28 september 2010*

Uppdaterat i valda delar för att bättre förmedla den inledande frågeställningen.
-------------------

I nästa del:

Hur bör Svenska kyrkan förhålla sig till ....

En fråga om kyrkoordning och uppror

Dags för en ordentlig brandfackla. Några präster i Bohuslän har begärt att bli befriade från vigselrätten. Kyrkans tidning skriver följande.

Kammarkollegiet har nu alltså gått prästerna till mötes. Kammarkollegiet motiverar med att Svenska kyrkans präster inte har någon lagstadgad skyldighet att vara vigselförrättare inom samfundet. Därmed ska den som vill också kunna avsäga sig sin behörighet.

Tord Nordblom, komminister i Ytterby församling i Göteborgs stift, är en av de präster som inte längre är vigselbehörig. Skönt, tycker han om Kammarkollegiets beslut.
– Nu har vi visat vägen. Det är inte rimligt att en fri kyrka sysslar med statlig myndighetsutövning.

Nordblom gör nu alltså en Börre Knudsen. Han vägrar genomföra en myndighetsutövning eftersom statens vägar och Guds vägar tydligt skiljer sig åt. Det är den enda rimliga lösningen. Att bara fortsätta som om ingenting hade hänt när det gäller äktenskapet är inte en rimlig väg. Särskilt inte om man protesterat mot nyordningen som innebär att statens "partnerskap för alla lag" sak gälla också i Svenska kyrkans territoriella stift. Den som gjort det bör nu ta konsekvenserna av sin frimodiga bekännelse och avsäga sig vigselrätten.

På Kyrkanst tidnings hemsida kommenterar Mikael på följande vis.

Fundering. Har man inte brutit sina prästlöften och sin lojalitet mot Svenska kyrkan om man avsäger sig vigselrätten? Borde inte detta föranleda ett fråntagande av rätten att utöva prästämbetet?

Är detta en rimlig tanke. Svaret kan vara ja. Det är inte rimligt att man kan vara präst i en kyrka och inte utföra sitt ämbete såsom man blivit satt att göra det. Man måste trots allt uppvisa en respeket för den ordning som man ska respektera. Om man inte gör det borde kyrkan ha rätt att ta ifrån personerna deras behörighet att tjänstgöra som präster. Det finns en stor rätt att inskränka yttrande-, religions- och samvetsfriheten för människor i olika befattningar. Till exempel i statens tjänst men också i olika religiösa samfund. Där kan ingen människa åberopa religionsfriheten som en särskild anledning att få behålla ett förtroende och lön samtidigt som man sätter sig på tvären i andra, för samvetet, förpliktigande frågor.

En sådan lösning, med samvetsfrihet, i förhållande till statlig myndighetsutövning är rimlig om det finns ett beslut om sådana undantag. Den präst som inte vill viga bör alltså avsäga sig vigelrätten och utsätta sig för risken att förlora sitt ämbete. Det är konsekvensen av en bekännelse som är frimodig och därmed tillräcklig upprorisk mot orätten för att kunna kallas en bekännelse.

Flera invändningar kan göras mot denna argumentation. Säkert kan man argumentera mycket annorlunda på mycket goda grunder. Den viktigaste frågan är trots allt att inte bara fortsätta som om ingenting har hänt; då gräver man sin egen grav och säkrar sin tros undergång.

Flera biskopsval

Det pågår flera biskopsval runt om i de terrotoriella Svenskkyrkliga stiften.

I Visby stift rapporterar Kyrkans tidning att följande personer är tagit sig vidare från nomineringsvalet

Direktor Sven-Bernhard Fast, 59, vann dagens nomineringsval i Visby stift. Han fick 34 röster. Ytterligare fyra kandidater fick över fem procent av de 129 rösterna. Tvåa i nomineringsvalet kom stiftsprosten Richard Wottle, 57, Visby, med 26 röster och trea blev kyrkoherde Ingemar Söderström, 58, Örebro Nikolai församling med 20 röster. Den enda kvinnan som klarade femprocentspärren var Elna Lundqvist Wahlgren, 50, med 15 röster. Domkyrkokaplan Thomas Stoor, 55, fick 12 röster och blev femma.

I Göteborgs stift pågår också en nomineringsprocess. Den är öppen för alla som är anslutna till ärkestiftets kyrkböcker eftersom man kan nominera på stiftets hemsida. Den som sätter örat till marken hör redan hur telefonerna skallrar runt om i stiftet i sökandet på både progressiva, regressiva och konservativa kandidater. Några heta tips vågar undertecknad sig inte till även om det står klart att många kandidater helt och hållet dragit sig undan den eld som slickat Carl-Axel Aurelius så hårt. Det verkar helt enkelt finnas en tydlig ovilja att ställa upp i ett val där man inte kommer passera ansvarsnämndens granskning.

I Lind-köpings stift pågår valprocessen också. Här rapporterar Kyrkans tidning och Karin Långström-vinge att Martin Modéus och Mikael Mogren går vidare till en andra valomgång. Något av en överraskning är det att Martin Modéus vann överlägset med 39,8 % mot 24,1 % trots att Mogren efter nomineringsvalet framstod som en given segrar. En linköpingspräst lär efter det nomineringvalet ha sagt: "fan trot". Nu framstår rollerna vara omvända. Får se vad linköpingsprästen har anledning att säga efter detta rockad.

För övrigt noterar undertecknad att Helle Klein slutat som politisk chefredaktör på aftonblaskan och därmed kan förväntas sitta på någon av de kyrkliga tronerna inom ett fåtal år. Frågan "vem är min biskop" har aldrig varit mer aktuell att ställa. För den frågvise är den frågan ett citat från rubriken på det meddelande från aKF (alltså inte Adopterade Koreaners Förening utan arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse) som publicerats i en av SPT:s senaste publikationer (alltså inte Svensk Plasma Tekniks katalog utan Svensk pastoraltidskrift).

Bloggbeskrivningen uppdaterad

Beskrivningen av Ad orientem versus är nu uppdaterad.

Det är även valdag

1. Bevara, Gud, vårt fosterland,
Håll över det din starkhets hand
Och var dess hägn i strid som frid,
I sorgens som i glädjens tid.

2. Här se vi vad oss mest är värt,
Allt vad vi skatta dyrt och kärt;
Ej fjärran finns en bygd, ej när,
Som är för oss vad denna är.

3. Här hava våra fäder bott,
Arbetat, kämpat, hoppats, trott;
Här även vi vår boning fått
Med samma liv och samma lott.

4. Här skola våra barn också
En gång på våra stigar gå,
Ha det vi haft, se det vi sett
Och be till Herren, som vi bett.

5. Gud, skydda detta kära land,
Från sjö till sjö, från strand till strand.
Sänk över det din milda vård,
Som sommardagg på rosengård.

6. Välsigna varje trofast själ,
Som önskar det av hjärtat väl,
Men slå vart ondskans uppsåt ned,
Som vill dess fall och stör dess fred.

7. Låt det få bli och vara ditt,
Befolkat, tryggat, glatt och fritt,
På kärlek bördigt som på råd
Och uppfyllt av din Andes nåd.

8. Du hulpit det ur mörker opp
Liksom en blomma ur sin knopp;
Så låt det ock till tidens slut
Uti ditt ljus få vecklas ut.

9. Det ljuset är ditt helga ord,
En sol för himmel och för jord.
Giv att det klart här lysa må
Och aldrig mer ifrån oss gå.

Runeberg.

SEXTONDE SÖNDAGEN EFTER TRINITATIS - D O M I N I C A S E X D E C I M A

Följande predikan har sänts in av en av Ad orientem versus läsare och numera, såsom undertecknad har förstått saken, skribenter. Vi är mycket glada och tacksamma för det bidraget och hoppas på fler inlägg av olika karaktär. I avsaknad av bättre pseudonym har redaktionen gett honom namnet Nicolaus Canuti. En pseudonym som vi på många sätt finner lämplig för honom.

SEXTONDE SÖNDAGEN EFTER TRINITATIS

D O M I N I C A S E X D E C I M A

”JAG ÄR uppståndelsen och livet, den som tror på mig skall leva om han än dör.”

Det är märkliga ord vi möter i Bibeln; inte minst i evangelierna och i Jesu egna ord. Vi ställs inför ord som går utöver vad vi kan tänka och föreställa oss. Det ser vi i evangelierna och i denna dagens text från Joh 11. Men vi möter också något viktigt redan i människornas ord och frågor till Jesus. Och de orden är ofta precis som våra ord och tankar. De är sannolikt just de ord vi skulle säga om vi var med vid detta tillfälle. Så är det vid alla tillfällena som vi läser om i evangelierna. ”Vad ska jag göra för att bli frälst?”, säger en. ”Mästare, förbarma dig över oss” säger flera. ”Gå bort ifrån mig, jag är en syndig människa” säger Petrus. Det om något är just våra ord och frågor. Vi möter alltså redan i människornas ord och frågor, något synnerligen viktigt. För det är så, att när vi identifierat dessa ord som då sades, som just de ord vi skulle säga, eller som just våra frågor till Jesus, då har vi kommit nära det viktiga och evangelium. För då är det så, att det som Jesus säger, det säger han inte bara till människorna då, det säger han just till oss. Precis så, till dig och mig. Fångar vi upp den verklighet som finns i människornas ord, tankar och frågor till Jesus, då har vi kommit fram till det avgörande. Att höra just vad Jesus säger och vad han egentligen säger till dig och mig.

Vi skulle säkert sagt som människorna då vid detta tillfälle som vi läser om i predikotexten i dag och uttrycka oss som så : ”Om du hade varit här, vore min broder inte död…”, som Maria säger. Eller som Marta: ”Han luktar redan, han har varit död i fyra dygn…”

Jesu ord är svar på alla dessa ord och påståenden, och också svar han ger oss. Och just i hans ord har du det avgörande och viktiga.

Hans ord är just svar på dina frågor, vad du tänker och föreställer dig. Och i dag säger han de förunderliga orden till dig och mig:


”JAG ÄR uppståndelsen och livet, den som tror på mig skall leva om han än dör.”

I. JESUS ÄR FRÄLSAREN FRÅN DÖDEN TILL LIVET

Det är förunderligt, Frälsaren från död till liv. Det var vad Marta och Maria knappast kunde tro. De kände att livet var förbi för Lasarus, deras bror som hastigt hade dött. Men Jesus säger redan på vägen till Betania: ”Den sjukdomen är inte till döds utan till Guds ära, för att Gud Son därigenom skall bli förhärligad.” . Vilka märkliga ord! Lasarus död skulle alltså tjäna till Guds Sons förhärligande?!

Så nalkas han Betania sydöst om Jerusalem., bortanför Oljeberget och möter Marta utanför byn. Vi hör vad hon säger och bekänner: ”Men nu vet jag att allt som du ber Gud om skall Gud ge dig” säger hon. Det var en god bekännelse. Hon bekänner sin tro på Jesus! Och visar att av Jesu svar, får hon tro!

Men nu har Jesus något avgörande att säga, både till Marta och till oss alla:
”JAG ÄR uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva, om han än dör.”

Han själv är denna makt över liv och död. Den som ingen människa, inget skapat äger, den har Frälsaren Jesus, makten över liv och död. Dessa ord JAG ÄR, visar vem Jesus i realiteten är. Att han inte bara är människa bland människor, utan han har och är det väsen som går utöver allt vad människa är och heter. Han har Guds väsen, och har därför makten över liv och död.
Han är Uppståndelsen och Livet. Det säger han till oss i dag. Kan vi förstå det? Säkert inte med vårt förstånd eller med våra tankar så att vi kan tänka ut det. Men det som Jesus säger till oss som svar på alla våra frågor om liv och död, handlar inte om att vi med förnuftet kan begripa det, utan det handlar om att vi kan gripa tag i det, tro det, just för hans ords skull, och förlita oss på det, därför han sagt det. Han som är Guds Son, Uppståndelsen och livet. Han visar oss inte hit eller dit för att vi ska vinna frälsning. Han kallar oss till sig själv: ”Kom till mig…”, ”Jag är dörren”, ”Jag är uppståndelsen och livet”. Så talar Han som verkligen har makten att frälsa oss arma människor.

Och han säger ”Den som tror på mig han skall leva om han än dör”. Ja, Jesus är en sådan Frälsare att det minsta lilla av tro på honom är frälsande och räddande. Att tro på honom är att förlita sig på honom, lägga sin sak i hans händer, lägga sin syndabörda på honom, vad den än må vara, och hur stor den än må vara. Ty Han ensam har bringat försoning för världens ALLA synder. Så är han också den som är dödens övervinnare, och som själv ensam segrat däröver, som han visade i sin uppståndelse. Men han är detta, inte för sin egen skull, utan för din och min skull. Han är uppståndelsen och livet, för att du och jag ska vinna livet.
Alltså får du tro honom om att just du, som har så många synder, likväl i honom får uppståndelse från döden. Att du, som ska dö, likväl inte ska förbli i döden utan uppstå för hans skull och ärva liv och salighet.

”Tror du detta?”, frågar Jesus Marta. Det är frågan också till dig i dag: Vågar du tro detta? Vågar du tro att du av syndfullt kött och blod ska uppstå på den yttersta dagen, att du som så ofta och så svårt förgått dig, ändå kommer rätt och blir saliga? Nej, inte om du ser på dig själv. Men ser du till Jesu ord och till Jesus själv, så får du tro det, och jag säger, du ska tro det. För han är Uppståndelsen och Livet!

Hör också vad Marta här säger. Hon säger inte att hon är så svag till att tro, inte heller säger hon att hon har stark tro. Hon bekänner sig bara till Jesus att det är han som helt och hållet ska göra det: ”Ja, Herre, jag tror att du är Kristus, Guds Son, den som skulle komma i världen” Det är tron på Jesus, att han är frälsaren, räddaren och den som ger liv och salighet.

Så får du på samma sätt lägga din sak fullständigt på honom, att han är Guds Son, Jesus Kristus, Frälsaren och Herren. Och att han är det också för Dig. Och därmed får du tro att du för hans skull och genom hans makt och kraft, skall uppstå på den yttersta dagen till liv och inte till dom.


II. JESUS GÖR VERKLIGHET AV ALLA SINA LÖFTEN

För Jesus visar dig i dag att han gör allvar av sina goda löften. Det visar han genom sitt mäktiga rop: ”Lasarus kom ut”. Och han som var död kom ut, står det skrivet. Med sitt blotta ord befallde han döden att ge vika. Dödens makt var bruten. Så gör Jesus verklighet av alla sina löften och det på det mest förunderliga sätt, som ingen kunde tänka sig.

Han gör det för att de som hörde och såg också skulle tro, tro på honom som Guds Son och Frälsare, och han gör det också för oss, vi som hör och läser om det, för att vi ska tro. De löften han ger, står han fast vid, och ingen människa ska erfara att hon trodde på Jesu löften men de höll inte. Utan var och en som flyr till Frälsaren Kristus och förtröstar på honom, ska erfara att Jesu löften förblev sanna, verkliga och förunderligt uppfyllda. ”Ingen som tror på honom ska komma på skam” heter det Jes 28: 16.

Så får du i dag ta till dig Jesu löften, göra dem till dina, tro honom om att vara just uppståndelsen och livet för dig och som ger dig allt detta.

Och då får du erfara, att han inte sviker!

"För att du stod upp
Ur graven och gav mig evinnerligt hopp
För att du i himlen med seger gick in
För att du oss sände Hugsvalaren din
För allt vad du lovat och fullgjort och sagt
Vi lovar din makt!”
Amen

Olika tolkningar och olika samveten

Mycket om Dag Sandahl nu på bloggen. Men så är han ju en mästare på att inspirera, provocera och väcka debatt. Det uppskattar vi på Ad orientem versus och hade gärna sett honom som biskop i Växjö. Nu ville försynen något annat men visst har han lyckats med sin föresats att demaskera Svenska kyrkans förljugna system.

Ett litet efterspel har nu kommit när +Roland och f. Dag råkat hamna på kant med varandra över frågan om Dags semantiska krombukter. En fråga som Ad orientem versus mycket tidigt uppmärksammat. Detta meningsubyte har fört med sig en metadiskussion kring Missionsprovinens småaktiga och förment inkörkta mentalitet samt provinsens ensidiga bild av hur man ska agera i det kyrkopolitiska spelet. Samt vice versa: den rent inomkyrkliga rörelsens påstådda förflackning och reträtt från tidigare antagna kyrkopolitiska och teologiska ståndpunkter. Undertecknads mening är att bägge dessa slutsatset, ehuru möjligtvis välunderbygda i valda delar är i behov av en modifiering.

Det + Roland-Sandahlska meningsutbytet

+ Roland skriver följande.

"I augusti inleddes processen för biskopsval i Växjö stift. En av kandidaterna, med bibel- och bekännelsetrogen bakgrund, hamnade omedelbart i fokus. Tidningen Dagen rapporterade under rubriken: Dag Sandahl redo prästviga kvinnor. Många ibland oss undrade – vad har hänt egentligen? Valet är avgjort och den på många sätt kontroversielle komministern hamnade sist bland biskopskandidaterna. I veckan har han tagit bladet från munnen och kommit med en bekännelse i sin blogg: Nu kan det sägas.

–Visst är det en märklig bekännelse!"

"Personligen kommer jag tillbaka till apostelns Paulus’ bekännelse i en prekär situation – som inte är präglad av flummighet utan av tydlighet: Därför, då vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, så tappar vi inte modet. Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete (2 Kor. 4:1-2).

Märkliga bekännelser bör ersättas av en på Skriften grundad tydlig bekännelse!"

f. Dag replikerar blixtsnabbt och kanske i lite affekt.

"Och ska det vara bibliskt och biskop Gustafsson undrade om jag avfallit från den goda bekännelsen - varför ringde han inte? Var det för stor möda att som biskop sänka sig ner till att tala med en hjälppräst i gelsbygden? Förrresten: Jag ser på biskop Gustafssons blogg att jag är "den på många sätt kontroversielle komministern". På många sätt. Hur många, kan man få ett rakt besked om antalet? Och hör till det kontroversiella också mina insikter i ämbetsfrågan? Den som pläderar för att tala öppet, kan ge oss en konkret siffra på begreppet "många sätt". Däremot behöver han inte bråka med den biskop i Missionsprovinsen som rådde mig att bara skriva på. Den biskope har nämligen erfarenhet av hur det kyrkopolitiska spelet i Svenska kyrkan går till och han förstår vad som nu ligger i min pipeline."

Tankar kring tolkningen av en offenlig bekännelse

Uppenbarligen har någon av Missionsprovinsens biskopar rådgivit f. Dag att förfara på det sätt han gjorde. Vackert så! Det finns lite kyrkopolitisk spännvidd i Missionsprovinsen. Det kan ju knappast vara en nackdel för Kyrkan. Samtidigt måste man ju ställa sig frågan: är f. Dags tolkning av vad han själv skrivit under den mest rimliga tolkningen? Uppenbarligen har f. Dag och ansvarsnämnden gjort olika tolkningar av vad han egentligen har bekänt Uppenbarligen finns det skillnader mellan hur man kan tolka bekännelsen semantiskt Vilken tolkningsregel avhjälper då situationen. Svaret är nog givet: det är den allmänna tolkningen som är avgörande.

Vilken är då den allmänna tolkningen? Det är den tolkning Kyrkans tidning gjort i artikeln med följande rubrik: Dag Sandahl beredd viga kvinnor. Det är den tolkning som Dagen gör i sin artikel med rubriken: Dag Sandahl redo [att] prästviga kvinnor. Om f. Dag trodde något annat var den allmänna tolkningen borde han ju rimligen ha korrigerat tidningarnas felrubricering och klarat ut missförståndet.

Den verkliga skiljelinjen
Den springande punkten är emellertid inte den semantiska frågan utan den kyrkorättsliga och kyrkopolitiska. Om f. Dags agerande illustrerade en skiljelinje mellan Missionsprovinsen och de som fortfarande jobbar inom Svenska kyrkan borde vi kunna vara konfunderade över de dubbla hållningarna i Missionsprovinsens biskopskollegium. Om f. Dags agerande var det inomkyrkliga tillvägagångssättet då skulle ju f. Bo Branders agerande i samband med det senast biskopsvalet förvåna ännu mer. Han avgav ju inte den försäkran som f. Dag gjort utan vägrade och blev inte behörighetsförklarad. Här ser vi att skiljelinjen i denna mycket viktiga kyrkopolitiska fråga faktiskt splittrar också den inomkyrkliga gruppen av bekännelsetrogna.

Detsamma torde gälla frågan om man kan samarbeta med kyrkligt orienterade biskopar i Svenska kyrkan som aktivt arbetat för kvinnoprästeriet; dvs. Wehman, Fjärstedt och Persenius). Här ser vi hur aKF samarbetar och ställer sig under och i samråd med detta biskopskollegium. Vi kan se hur Laurentiistiftelsen i Lund tillsätter Fjärstedt som visitator. Samtidigt ser vi å andra sidan att SSB och Sankt Ansgars stiftelse låtit sina visitatorspositioner vara vakanta.

Slutsatser
Skiljelinjen går alltså inte mellan Svenska kyrkan och Missionsprovinsen utan mellan kyrkopolitiska, kyrkorättsliga och teologiska överväganden inom alla delar av den kyrkliga oppositionen. Det hade kunnat vara nyttigt för alla inblandade parter att både se och erkänna detta. Vi gör nämligen inte alltid samma tolkningar. Vi gör heller inte alltid samma avvägningar i alla frågor. Likväl är det inte alltid helt enkelt att kunna se annat än flisan i broderns öga.

Trots detta i Jesu rättfärdighet tillräknas vi en helighet långt större än vad några kyrkopolitiska överväganden eller taktiska genidrag kan åstadkomma. Det har vi som en gemensam och delad skatt att glädjas över. Där finner vi också en gemenskap och en enhet större än juridiska skiljemurar och politiskt gräl. Det är en tacksam upptäckt mitt i alla stora frågor.

Utrensningen börjar ... nu

Dag Sandahl kommenterar Kyrkans tidning i vilken man rapporterar om församlingarnas vilja att upplåta lokaler åt olika rasistiska och främlingsfientliga partier och oragnisationer.

Adolf Fredriks församling lämnar följande besked.

”Vi hyr inte ut till dem som står i strid med kyrkans värderingar. Detta gäller även kyrkliga organisationer som har diskriminering på agendan, som exempelvis arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Societas Sanctae Birgittae.”

Till saken hör att kyrkoherden i församlingen varit en aktiv medlem av aKF. Varför denna omvändelse?

Svaret är lika givet som varför kyrkoherden i Tölö-Älvsåker, Göteborgs stift, tillika f.d. dekan i Svenska kyrkans fria synod helt frankt i Norra Hallands tidningar konstaterade följande (parafraserat). "Kvinnoprästfrågan är helt överspelat. Det känns helt naturligt för mig att i dagarna ha välkomnat vår första kvinnliga komminister till församlingen."

Det är mycket enkelt. Utrensningarna har börjat. Nu finns det bara två vägar antingen anslutning till avrättningspatrullen eller att stå kvar framför den. I vart fall om man vill låta sig bli nedbruten av det politiska förföljelsemaskineriets sakta malande gång.

"hur vi talar om varandra"

Kyrkans tidning skriver följande i ett reportage om en öppen diksussion mellan Hans Stiglund och Karin Burstrand. Artikeln rubriceras Hans Stiglunds brottning med ämbetsfrågan.

"Det blir tyst några ögonblick och Karin fortsätter:
– Det är ganska märkligt men när jag i många situationer har mött föraktet mot prästvigda kvinnor, har jag ibland hört mig själv försvara den övertygelsen, för kyrkans skull. För jag har tänkt, om jag spottar på dem som är emot prästvigda kvinnor, spottar jag på mig själv och kyrkan.
– Även om vi tycker olika i frågor och övertygelser, är det viktigt hur vi talar om varandra, understryker Karin Burstrand."

Såhär uttalar sig andra företrädare för Svenska kyrkan i Östgöta Correspondenten.

"Kvinnoprästmotståndskonflikten vi sett senaste dagarna är en typisk räkskalskonflikt. Det gäller att snabbt knyta ihop påsen och slänga ut den i soporna. Annars börjar det lukta. Kvinnoprästmotståndet måste man ta itu med på en gång."

Det tål att sägas att det är en viktigare fråga än vilka mer eller mindre grova ord som används på kyrkomötet. Det är också viktigt att inte allt handlar om hur bra det är att majoriteten blir starkare i vart fall inte om det sker på en lidandets väg på bekostnad av de där räkskalen.

Fråga dig själv det: hur talar vi om varandra. Eller varför inte: fråga andra detsamma.

Domkapitlen, rättssäkerheten och mackabéerna

Dagen rapporterar och f. Dag bloggar om ett domkapitelsärende mot motståndare till 1958 års beslut. Man skriver bl.a. följande.

Tre präster i Linköpings stift utreds efter att en anställd kontaktat domkapitlet. Enligt ett brev har prästerna vägrat arbeta med kvinnliga kolleger och mobbat dem på arbetsplatsen.

Om det har skett mobbing är detta naturligtvis inte rimligt. Tvärtom helt orimligt. Men någon tjänstgöringsplikt eller något samvetsslaveri känner vi inte till. Ändå kan nog många av oss känna en viss oro inför en sådan domkapitelsprövning.

Ger lika ärenden lika resultat?
Den fråga som aktualiseras varje gång som en anmälan till domkapitlen sker är, dessvärre, frågan om på vilka grunder som man kommer att avfatta sina beslut. Kommer det att ske med utgångspunkt för rättskällorna eller kommer andra avvägningar vara avgörande i besluten? Det bästa beviset på rättssäkerhet är att lika fall bedöms lika och olika olika. Samma normer gäller alla och av samma anledning. Så verkar inte fallet vara i Svenska kyrkans domkapitel. Jag tror att alla människor som utifrån betraktar Svenska kyrkans domkapitels beslut tycker att de framstår lätt slumpartade; i vart fall om man vill spetsa till det på ett välvilligt vis. Klart är i vart fall att praxis varierar mycket kraftigt mellan olika stift och olika tillfällen. En sådan situation kan tänkas bero på att det inte finns någon effektiv och rättssäker överinstans att överklaga till. Det finns då ingen verksam prejudikatsverkan av ett beslut utanför det egna stiftet.

Den något mer kritiske skulle kunna uppfatta det så att domkapitlen agerar politisk domstol. Eftersom den politiska sammansättningen och de ideologiska hållningarna varierar så mycket mellan stiften, deras förtroendevalda och kyrkomedlemmarna varierar också domkapitlen i sin praxis. Personer med misshagliga uppfattningar bestraffas tillsammans med oppositionella och andra som kommit på kant med deras kyrkliga överhet. Detta är ett problem ett mycket allvarligt problem eftersom ytterst sett hela Svenska kyrkans legitimitet som kyrka hotas. Kyrkan bär ett budskap till människor och ska inte bara reflektera sin egen tids ideologiska strömningar. När präster och lekfolk inte längre är fria utan piskade till lydnad då stärks det inofficiella ledarskapet i media eller alternativa kyrkliga grupperingar; både inom och utom Svenska kyrkans hägn. När kyrkan upphör att vara kyrka återuppstår kyrkan i nya former. Den är en hydra i det avseendet.

Den som inte övertygas av argumentationen ovan, eller som inte känner igen sig i att tillsynen i Svenska kyrkan är mycket olika mellan stift och ärenden kan ta en titt på det axplock av ärenden som anges nedan.

En fallstudie i kyrklig rättstillämpning

Fallet Judas Maccabaios

f. Dag skrev om hur tre präster som innehar ämbeten i Svenska kyrkan ingått eller bistått Missionsprovinsen och dess konsistorium med råd. Artiklar i ämnet har funnit i många av de kyrkliga sammanhangens tidningar. Sandahl inlägg ligger däremot fortfarande ute och han skriver bl.a. följande.

Vad säger då domkapitlet? Jo, rådgivningen är att anse som tillåten. Bra. Klokt. Disciplinärendet torde därmed vara löst. Men domkapitlet fortsätter - och det blir till politisk text: Eftersom kyrkogemenskap i den meningen att det finns ett ömsesidigt accepterande av kallelse, vigning och ämbetsutövning inte finns mellan Svenska kyrkan och Missionsprovinsen (även om Missionsprovinsens medlemmar väl också är medlemmar i Svenska kyrkan! DS) så borde de ha rådgjort med biskopen före sitt engagemang. Det är väl bra att alla har förstahandskännedom - också biskoparna, kan man då tänka. Men detta var inte avsikten. Håll i er!

De borde ha rådgjort med biskopen "och därefter avstått från sitt uppdrag i Missionsprovinsen." Så friar man i ett disciplinärende. Men slutsatsen då? "Genom sitt agerande förtjänar de kritik." Men kritik ingår inte i den arsenal av maktmedel ett domkapitel har att använda i just ett disciplinärende. Kritik är tyckande, inget annat.

Nu vet jag, som har läst vissa av de anklagades inlagor i ärendet att det knappast bara var fråga om råd utan om rikligt med dåd. För att vara helt tydlig: åtminstone en av dem har aktivt tjänat sitt prästvigningslöfte genom att ta initiativ till, bjuda in och bekosta stora delar av Missionsprovinsens tillkomst. Detta är inga kloka farbröder som man frågat om råd utan Svenska kyrkans Judas Maccabaios och hans söner. Dessa män har agerat upprorsmän för kärleken mot en överhet. En kyrklig överhet som de upplever som illegitim och de därmed av sina prästvigningslöften och sin bekännelse är förpliktigad att göra uppror mot. Det har de gjort i trots mot kyrkoordningen för bekännelsens skull. Precis som bekännelsen föreskriver. Detta agerande är i sig något som sanktioneras av Kyrkoordningen genom dess portalparagraf.

"Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter,
är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den
oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,
är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,
är förklarad och kommenterad i Konkordieboken
samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument."

Kyrkoordningen 1 kap 1 §

Fallet Maximos Bekännaren
Samtidigt kan vi, för det andra, läsa att Bengt Birgersson blir avkragad för sitt"djupa engagemang i Missionsprovinsen". Samma stift, likartade ärenden, helt olika bedömning. Beror detta på att man var tvungen att markera mot Missionsprovinsen men sedan inte vill gå fram som en slåttermaskin p.g.a. risken att skapa sympati för de förtryckta?

Fallet sankt Stefanus
Samtidigt kan vi, för det tredje, ta reda på att Sankt Stefanus koinonias pastor blivit avkragad för att han lett ett fåtal gudstjänster i Missionsprovinsens regi. Stockholms domkapitel talar alltså inte om något djupt engagemang eller att pastor loci borde ha låtit sig rådges av biskopen och avstått från gudstjänstfirande. Det är helt sonika avkragning.

Vi konstaterar följande. Två stift, tre fall. Helt olika bedömning.

En fråga om tro och lära

Hur är det då när det gäller tro och lära? Åtminstone ett fall av särskilt svårartad rättstillämpning kan man finna i den komminister i Stockholm som sattes under prövotid för att han använt ett, för Svenska kyrkan, främmande missale. Kyrkans tidning skrev bl.a. följande.

"Komminister avvek från kyrkans lära
En komminister avvek kraftigt från Svenska kyrkans lärotradition, och den vikarierande kyrkoherden brast i tillsyn. Det menar Stockholms domkapitel som gett komministern en treårig prövotid och den vikarierande kyrkoherden en skriftlig erinran. Annan ordning. Den granskade komministern ska bland annat ha tillämpat ordningen att andas över vinet och brödet vid nattvarden. Det ska dock ha skett av misstag

Söndagen efter alla helgons dag 2008 firades en requiemhögmässa i Stockholmsförsamlingen. I den agenda som användes vid gudstjänsten fanns en anvisning om att prästen skulle andas över bröd och vin i samband med instiftelseorden. Agendan innehöll också en bön om att Maria och helgonen skulle be för prästen, och en inbjudan till enskild förbön och smörjelse med invigd olja. Dessutom bads flera böner, som skulle vara till hjälp och tröst för de avlidna. Komministern har förklarat för domkapitlet att anvisningen om att prästen skulle andas över brödet och vinet, av misstag följt med när agendan kopierades från en annan källa. "

Ovanstående fall har mig veterligen lett till att många präster blivit oroliga för att deras gudstjänstbruk ska bli under kastade samma prövning. En närmast hysterisk frågecirkus har därmed också inträtt när präster som är måna om att inte kunna straffas vänt sig till sina respektive biskopar. Dessa har något generat fått svara att Stockholms stifts domkapitels beslut inte är prejudicerande i andra stift. Så är naturligtvis fallet men frågan kvarstår varför den så radikalt olika bedömningen?

Samtidigt känner vi ju till hur det gick när KG Hammar prövades angående sina utsagor om den apostoliska trosbekännelsens grundsanningar. Lika fall ska bedömas lika. Rättvisan borde vara blind; också i Svenska kyrkan.

Slutsatser

Vad man kan uttolka av detta torde vara .... vaddå? Att Svenska kyrkan saknar enhetlig rättstillämpning? Eller att domkapitlen med sina lagfarna ledamöter, lekmän och biskopar inte förmår döma efter gällande rätt? Ja vad säger dessa fall oss om Svenska kyrkans domkapitel? Antagligen att det inte är rättsskipning som det handlar om utan om politisk vedergällning. Ett folkskommisariat som straffar de misshagliga och stryker de förskämda medhårs. Kyrkorätt har blivit kyrkopolitik och maktutövning.

Vad man kan göra?
Varje ledamot i domkapitlen lovar följande vid deras tillträde.

”Jag NN lovar och försäkrar på heder och samvete att jag i trohet mot kyrkans lära och ordning efter bästa förstånd ska fullgöra det uppdrag som ledamot av domkapitlet vilket har anförtrotts mig och inte yppa något som förekommit vid domkapitlets överläggningar.”

KO 9 kap 9 §

Vad det handlar om är alltså att på ett grundläggande plan se till så att de för Svenska kyrkan gällande bestämmelserna efterlevs. Att agera rättssäkert för att värna kyrkans lära och ordning . I nyss nämnd ordning. Här finns det ett jättearbete och det arbetet heter att våga och vilja ta frågan om kyrkorätten på allvar. Att våga värna rättens och rättskällornas integritet.Kosta vad det kosta vill. Oavsett hur många präster biskopar och förtroende valda (i alla kyrkopolitiska läger) som måste få sig en uppsträckning.