Den kyrka vi förtjänar

Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor.

Kyrkan får den kyrka den förtjänar. Frimodig kyrka får vad de förtjänar. Förra veckan vann Eva Brunne biskopsvalet i Stockholm. Hon blev den första homosexuella kvinnan att vinna ett biskopsval. I Metro uppgav Brunne att hon inte blivit uppmärksammad p.g.a. sin sexualitet utan för förnekandet av jungfrufödelsen. Motiv för det var att det gjorde Maria till mindre kvinna än hon var. Resonemang utgår från det tolkningsprisma som genusteologin fört med sig och som är en logisk konsekvens av att kyrkan börjat predika jämställdhet och jämlikhet mellan människor istället för evangelium. Ibland skedde detta med den goda avsikten att nå acceptans och tolerans bland medlemmarna och den massmediala och politiska överhögheten. Kyrkan får den kyrka den förtjänar. Avsteg från sanningen skapar ytterligare avsteg eftersom det genererar andra efterföljare, förtroendevalda och vigda företrädare. Så fungerar den hala backens inre logik.

Ett nytt fokus skapar en nya hermeneutik. Detta fokusskifte förändrar gränserna för de tankar och perspektiv som en rörelse han härbärgera. Kyrkans fokusskifte var att man gick från vilja att samla människorna runt det rätta evangeliet. Istället vill man bara samla människorna och ge dem någotsånär-kanske evangeliet. Allt som stöter bort människor blir ett problem. Detta betyder att den allmänna meningen och acceptansen, i betydelsen journalisterna och politikernas mening och acceptans, blivit kyrkans centrum och inte Jesus.

Samma logik följer de politiska partierna. Om fokuspunkten är makt så gör man på ett vis. Är fokuspunkten journalisternas acceptans gör man på ett annat sätt. Om fokus är ideologisk renlärighet gör man på ett tredje vis. Osv. Fokusskiftets förment taktiska val sker inte utan uppoffringar så även för Frimodig kyrka. Varje taktisk krumbukt som verka vara en frontförkortning innebär ett offer. Vid någon tidpunkt är offret nomineringsgruppens existensberättigande.

Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad?

Vill Frimodig kyrka slå vakt om den apostoliska, katolska och ortodoxa kyrkan genom att försvara bibeln och bekännelsen måste detta var fokuspunkten. Om Frimodig kyrka i sitt agerande visar att detta inte är fokus så får detta konsekvenser. Ett exempel uteslutandet av de som är aktiva i missionsprovinsen från. Ett annat är om man öppnar dörren för de som avviker från kyrkans lära i t.ex. ämbetsfrågan. Detta uttrycker en kyrkosyn som inte ligger i linje med den kyrkas lära som man vill försvara och återupprätta.

Kyrkans lära är att kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Om kyrkans enhet skrivs följande. [F]ör kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk … överallt äro lika. (Artikel VIII, Augsburgska bekännelsen.) För flertalet inom Svk verkar kyrkans väsen och enhet förstås så att det nödvändiga för kyrkans enhet är de nedärvda människobruken i form av olika ordningar (kyrkoordningen). Där har den teologiska debatten spårat. Kyrkans enhet förutsätter inte att alla står under samma ordningar. Vore det så skulle ELM-BV, Kyrliga förbundet, Laurentiistiftelsen, Sankt Ansgar, ELS, Fridsförbunden, SSB, SSS, m.fl. genast upplösas eftersom de inte av Svk:s ordning. Kyrkans enhet förutsätter heller inte en underordning under kyrkans ordningar. Underordning sker av ödmjukhet och fördragsamhet. Tiden för sådan fördragsamhet är sedan länge förbi eftersom dessa ordningar och institutioner går mot Guds ord. Detta visar Frimodig kyrka eftersom man i handling gör uppror mot systemet. Skall tåget på rälsen måste vi istället identifiera och reformera kyrkan med utgångspunkt för bibeln och bekännelsen.

Många av de som inte ser denna urspårning gör det eftersom de sitter på en von oben position. De är präster bra församlingar i lite mindre kaotiska stift eller får sin kyrkliga näring från olika organisationer utanför kyrkans ordning. Detta gör att förståelsen försvinner för nöden hos de som saknar goda präster, goda församlingar och som saknar konventiklarnas ad hoc lösningar. Såg man den nöden kunde förståelsen för Missionsprovinsens agerande utanför kyrkans ordningar klarna. Såg man det med sina vignings- och konfirmationslöften för ögonen skulle det likaledes kunna bli klart.

Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.

Världen kan inte älska Frimodig kyrka förrän Frimodig kyrka är av denna världen. Inga kompromisser hjälper. De leder bara till botten på den hala backen. Den bottnen är ett fängelse med namnet Meningslösheten. Där är POSK cellkamrat.

De troende i Svk har ingen de kan vända sig till utom till Frimodig kyrka. Men om Frimodig kyrka spårar ut teologiskt och därmed oundvikligen visar detta i handling så förlorar Frimodig kyrka sitt existensberättigande och sin teologiska stadga. Frimodig kyrka kan därför inte bli för frimodigt bekännelsetrogen för att segra. Segern kommer inte av världens kärlek utan av världens och väljarnas ointresse för den urspårade kyrkan. Seger kommer inte av att erkänna 1958 års steg på den hala backen eller av en motsägelsefull kyrko- och lärosyn. Däremot knäcker man ryggen på segern genom att inte sluta en enad bekännelsefronten. Man riskerar segern för den hala backens förförelse. Den enda effekten på trovärdighen som ett avståndstagande från Missionsprovinsen får är att många slutar betraktar Frimodig kyrka som trovärdiga. Etablissemanget kommer ändå alltid se på dem med samma avsky. Som två sidor av samma mynt. Det mynt som är hoppet om en ren evangelisk kyrkokamp.

Kyrklig estetik

Säga vad man vill men det fanns en tid nä den kyrkliga estetiken var just kyrklig och estetisk. Jämför idag gärna Svk med det romerska stiftet i Stockholm och de österländska kyrkorna. Den förstnämnda ser ut som ett statligt verk de sistnämnda som ikoner och den romerska i vart fall som en kyrka.

Se nedan ungkyrkorörelsens tidning Vår lösens framsida. Skrämmande, vackert och uppmanande.

Aftonbladet efterlyser teologi

Aftonbladet skriver under rubriken Fegisar om de nio stiftscheferna som vill att SvK avsäger sig vigningsrätten och vad kyrkomötet borde göra av teologiska anledningar.

Jag aftonbladet jag blir glad av att ni efterlyser just en teologisk och inte praktisk, politisk eller maktcentrerad diskussion och beslutsprocess. Frågan är då om översteprästinnan maud Olofsson och Mona sahlin borde beorda sina ligor i kyrkomötet att besluta med utgångspunkt för partipiskan eller en framtida efterlängtad, efterfrågad och icke-existerande teologisk debatt.

Jag vill tolka Aftonbladet på bästa vis och de har hittat en stor lucka i de nios argumentation - nämligen teologin - men den ser definitivt inte bättre ut på kyrkomötesplan.

"Varningsklockorna borde ringa Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande instans, har vid flera tillfällen sagt att vigselrätten ska behållas. Ändå går nio av kyrkans biskopar ut och förespråkar att kyrkan avstår vigselrätten. I gruppen finns hela spektrat av åsikter – alltifrån Caroline Krook i Stockholm som är för samkönade äktenskap till Ragnar Persenius i Uppsala som är emot. Redan här borde varningsklockorna ringa för den som försöker förstå biskoparnas utspel. Det luktar mer taktik än genomtänkt teologi.

I stället för att teologiskt och praktiskt bilda motstånd mot den diskriminering som i århundraden pågått mot homosexuella hukar biskoparna och ropar: låt oss slippa viga!
Det är fegt och löser på sikt ingenting.

Något som bör värnas
Kyrkbröllopet har en lång tradition i vårt samhälle och en folklig förankring. Staten tilltror Svenska kyrkan förmågan att förrätta vigsel och vill fortsätta att lägga ut uppdraget på entreprenad till henne. ¨

Carl Carlsson Gyllenhielm - ett evangeliskt helgon

Carl Carlsson Gyllenhielm är ett evangliskt helgon. Hans liv bör vara en inspiraion för mängden av kyrkliga i landet. Han bar sina bojor i fiendens fångenskap. Under denna tiden var han förtyckt och hånad av jesuiter som försökte omvända honom till en för honom främmande lära. Idag är svenska kyrkan och många andra kyrkor världen över fångna på ett motsvarande vis. Kyrkan - Civitas dei - har blivit stormat av fiender som pinar och plågar olika delar av kyrkan. På olika vis och olika omfattning på olika tidpunkter och platser.

Kyrkan världen över bör nu, på samma sätt som Carl Carlsson Gyllenhielm i pslamen Fädernas kyrka stämma in i psalmsången och hålla fast vid Guds evanglium om Jesus. Allra särskilt mycket i denna påsktid. Kyrkan bör bära sina bojor med glädje och be om att de skall vara en symbol för kyrkans lidande. Om kyrkan blir befriad innan herren kommer åter skall kyrkan hålla upp sina bojor som ett tecken för sig själv och andra om de prövningar som hon fått utstå. precis på samma sätt som Carl den helige gjorde med sina bojor. Martyrkyrkans bojor är tecknet på hennes barnaskap hos Gud.

2 kor 1: 8-11
Bröder, vi vill att ni skall veta vilken nöd vi fick utstå i Asien. Vi hade det mycket svårare än vi kunde bära, så att vi till och med misströstade om livet. Ja, vi hade redan inom oss fått dödsdomen, för att vi inte skulle lita på oss själva utan på Gud, som uppväcker de döda. Ur en sådan dödsfara räddade han oss, och han kommer att rädda oss. Till honom står vårt hopp att han även i fortsättningen skall rädda oss, när också ni hjälper oss genom er förbön. Så kommer många människor att tacka Gud för oss, för den nåd vi fått.

Biografiska antecknignar

Carl Carlsson Gyllenhielm, 1574-1650, ämbetsman, riksamiral 1620, friherre, son till Karl IX. Carl Carlsson Gyllenhielm var frukten av Karl IX:s förbindelse med Karin Nilsdotter, prästdotter från Östergötland. Han var således halvbror med Gustav II Adolf. Han uppfostrades på Julita kungsgård, där hertigen ordnade en skola för honom och ett tiotal adliga djäknar. I förläning blev han den förste landshövdingen i Ingermanland och Kexholms län. Han sändes även utomlands för att fullborda sin ståndsmässiga utbildning, bl. a. vid franska hovet, innan han återvände till Sverige för ett långt och tidvis pressat liv i faderns och rikets tjänst. Under kriget med Polen hamnade Carl Carlsson Gyllenhielm 1601 i polsk fångenskap (vid Wolmars fall) och hölls inspärrad i hela 12 år - detta var en hämnd från Sigismund. Efter ett flyktförsök slogs han i bojor. Tiden i fångenskap fördrev han med att skriva och översätta psalmer. I hans gravkapell i Strängnäs domkyrka kan man fortfarande beskåda de fotbojor han bar i många år.

Sedan han befriats 1613 upphöjdes han av sin halvbror i tur och ordning till friherre, fältmarskalk 1616 och till landshövding 1617. På den posten stannade han i tre år.1620 blev han riksamiral och medlem av förmyndarregeringen 1632.

1615 erhöll Carl Carlsson Gyllenhielm Huseby som förläning. Gyllenhielm lät här anlägga ett järnbruk. Det var ingen slump att det blev ett järnbruk. Här fanns dom rätta ingredienserna: tillgång till vattenkraft från Helige å, skog att göra träkol av och sjömalm från de närbelägna sjöarna Åsnen och Salen. Under ledning av namn som de Rees, Rudebeck, Hamilton och Stephens har Huseby varit centrum för den sydsvenska järnhanteringen i 300 år.

År 1623 fick Carl Carlsson Gyllenhielm av kungen i förläning ett område sydväst om Neva kring floderna Slavjanka, Izjora och Tosna. Vid Slavjankas utflöde i Neva anlades först sätesgårdarna Gudilov och Ribbingeholm. Kring 1632 lät han uppföra sitt "hovställe" Karlberg, föregångaren till Karlbergs slott i Stockholm.

Carl Carlsson Gyllenhielm var gift med en dotter till Sveriges riksskattmästare Seved Ribbing. Efter Gyllenhielms död 1650 övergick förläningen i Ryssland i familjen Ribbings ägo. År 1703 föll området i ryssarnas händer, men Carlberg finns kvar under namnet Grafskaja Slavjanka ända fram till 1831.

Carl Carlsson Gyllenhielm var 1633-1644 medlem av Kristinas förmyndarregering. På sitt gods Sundbyholm i Södermanland inrättade han 1629 landsbygdens första folkskola.
Han är även känd för sina memoarer på knittelvers, men han har även efterlämnat några anteckningar på prosa om åren 1597-1601.

Det lär vara denne kungason, som Karlstadbiskopen J. A. Eklund haft i tankarna, när han diktade de kända versraderna i "Fädernas kyrka"

Fädernas kyrka i Sveriges land,

Kärast bland samfund på jorden!

Vida hon famnar från strand till strand,

Fast hon är grundad av Herrens hand,

Byggd till hans tempel i Norden.

Allt fick sin vigning i kyrkans famn:

Brudgummens löfte till bruden,

Hemmet, de nyföddas kristna namn,

Kämparnas färd till den sista hamn,

Fanan och konungaskruden.

Kristet och fritt ville Sverige bo,

råda för landet allena.

Därom i manlig och kristen tro,

därom i strid eller lagfäst ro

konung och folk sig förena.

Fädernas Sverige sig kämpat fram.

Kristus var med det på banan.

Visade vägen för trofast stam.

Kristus är trofast och svek är skam.

Korset stod tecknat på fanan.

Kristus har vunnit vår bästa gärd

både i äran och nöden.

Vida gick striden kring Sveriges härd,

frid åt Guds kyrka var kampen värd,

konungens kamp intill döden.

Minnen från templet och klockors malm

fäderna följde, och sången.

Ännu ur fängelsets natt och kvalm

ljöd genom gallret en kämpes psalm;

det var en svensk som satt fången.

Ädel är skaran, sen tusen år

Gud i vår kyrka fått frälsa.

Framåt vår hoppfyllda längtan går: u

ngdomen kristnad är Sveriges vår,

Sveriges framtid och hälsa.

Komme nu åter till strid för Gud

skaran sin Konung till möte,

väpnad och villig, i helig skrud, s

amlad, som daggen på ljusets bud

flödar ur morgonens sköte.

Kristnade ungdom, dig gånge väl.

Strid för Guds ära i Norden.

Kämpa för frihet åt bunden träl.

Gud bringe friden till Sveriges själ,

Gud bjude frid över jorden.

"Ännu ur fängslets natt och kvalmljöd en kämpes psalm-det var en svensk, som satt fången"

Ovanstående biografisk antekningar är saxat från följande personakt.

Jonas Gardell skriver om Jesus(?)

Jonas Gardell har skrivit en bok. Här skriver skriver om Jonas. Jag har bestämt mig för att tycka lite om Jonas Gardell. Jag tänker hysa sympati för honom. Han säger uppriktigt och sanningsenligt att han skriver med en agenda ”[t]ill skillnad från de flesta andra författare gör jag mina läsare uppmärksamma på det redan från början” och ”[m]an ska vara på sin vakt när man läser mig för jag kan vara rätt förförisk.”

Han säger som det är alla som skriver om Jesus har en agenda. Ingen står akademiskt elller konfessionellt fri. Det tilltalar mig. På samma sätt förhåller det sig med evangierna därflör deras olika fokus. Johannes, Markus, Matteus och Lukas skriver för olika människor och med delvis olika syfte. Den samlade bilden är urkyrkans (dvs. lärjungarnas) Jesus. Jonas Gardell skriver om sin Jesus som mest är en antik version av sig själv.

Jonas Gardell skriver om Jesus och det är hans bild av Jesus. Han som Jesus. Jesus som honom. Vackert så. Men vad säger det om Jesus? Vilken bild av Jesus är den mest sanningsenliga och vilken bild borde vara kyrkans? Vad säger det om Svenska kyrkan när den Jesus som man vill diskutera är Jonas Gardells Jesus och inte evangeliernas.

Om svenska kyrkans lära och ordning

Kyrkans tidning skriver bl.a. följande.

"Komminister avvek från kyrkans lära
En komminister avvek kraftigt från Svenska kyrkans lärotradition, och den vikarierande kyrkoherden brast i tillsyn. Det menar Stockholms domkapitel som gett komministern en treårig prövotid och den vikarierande kyrkoherden en skriftlig erinran. Annan ordning. Den granskade komministern ska bland annat ha tillämpat ordningen att andas över vinet och brödet vid nattvarden. Det ska dock ha skett av misstag

Söndagen efter alla helgons dag 2008 firades en requiemhögmässa i Stockholmsförsamlingen. I den agenda som användes vid gudstjänsten fanns en anvisning om att prästen skulle andas över bröd och vin i samband med instiftelseorden. Agendan innehöll också en bön om att Maria och helgonen skulle be för prästen, och en inbjudan till enskild förbön och smörjelse med invigd olja. Dessutom bads flera böner, som skulle vara till hjälp och tröst för de avlidna. Komministern har förklarat för domkapitlet att anvisningen om att prästen skulle andas över brödet och vinet, av misstag följt med när agendan kopierades från en annan källa. "

Ett djärvt ställningstagande av domkapitlet. Frågan är om fler tillämpningar av kyrkorätten kommer genomföras. Många torde träffas av dessa rannsakningar. Det intressanta är, såvitt artikeln refererar beslutet på rätt sätt, att den primära auktoriteten torde vara kyrkoordningen och kyrkohandboken och inte läran fällt avgörandet.

Om påvens makt och överhöghet

Doktor Annika Borg skriver i Kyrkans tidning:

Lyssna Svenska kyrkan och andra kyrkor: avbryt kollektivt de ekumeniska förbindelserna med Rom tills detta systematiska förakt för människan klingar av.Till svenska regeringen: överväg att bryta de diplomatiska förbindelserna med Vatikanen tills man börjar rensa upp och tar sitt ansvar för de mörka fläckar, som inte är enstaka punkter, utan som spridit sig som en mörk kvävande olja.Dialog och långsam förändring anses alltid som en lösning när den fege talar.Det är dags för andra ord och handlingar nu.

Det känns upplyftande att doktor Borg börjat läsa sina bekännelseskrifter.

Den romerske biskopen gör förmätet anspråk på att han på grund av gudomlig rätt står över alla biskopar och kyrkoherdar. Vidare tillägger han, att han enligt gudomlig rätt även bär båda svärden, d.v.s. har makt att förläna och fråntaga konungavärdighet. 3] Och för det tredje säger han, att det är nödvändigt för vår frälsning att tro detta. Och fördenskull kallar sig den romerske biskopen Kristi ställföreträdare på jorden. Vi anse och betyga, att dessa tre artiklar äro falska, ogudaktiga, tyranniska och för kyrkan fördärvliga.

För det tredje är följande att tillägga. Även om biskopen i Rom på grund av gudomlig rätt skulle hava primat och överhöghet, så är man likväl icke skyldig de påvar lydnad, som försvara ogudaktiga gudstjänstbruk, avgudatjänst och en mot evangeliet stridande lära. Ja, sådana påvar och ett sådant välde må man anse stå under förbannelse. Så säger Paulus tydligt och klart: "Om en ängel från himmelen förkunnade för eder ett annat evangelium än det, som jag lärt eder, så vare han förbannad." Och i Apg. heter det: "Man måste lyda Gud mer än människor."

Därför – även om den romerske biskopen på grund av gudomlig rätt skulle hava överhöghet, så är man icke skyldig honom lydnad, då han försvarar ogudaktiga gudstjänstbruk och mot evangeliet stridande lära, utan man måste motstå honom såsom antikrist.

Påvens villfarelser äro uppenbara och stora. Uppenbar är också den grymhet, som han övar mot de fromma. Vi veta, att det är Guds befallning, att vi skola fly avgudatjänst, falsk lära och orättfärdig grymhet. Därför hava alla sant kristna stora, uppenbara och tvingande skäl att icke lyda påven. Och dessa tvingande skäl lända dem till tröst, då mot dem beskyllningar riktas, att de vålla anstöt samt åstadkomma söndring och tvedräkt.

Men de som hålla med påven och försvara hans lära och gudstjänst, de befläcka sig med avguderi och hädiska meningar, de bliva saker till de kristtrognas blod, vilka påven förföljer, och de kränka Guds ära och hindra kyrkans välfärd, emedan de för kommande tider understödja villfarelser och andra skändligheter.

Läs Annika Borgs krönika i tidningen.

Läs traktatet om påvens makt och överhöghet i fulltext.