Ta skydd!

Det lönar sig att ha vänner på de rätta positionerna; det vet alla som sökt jobb. Än mer verkar det löna sig att ha vänner på de rätta positionerna när man fått sparken.

Göran Rosenberg träder nu fram till Helle Kleins försvar i efterspelet till det s.k. Kleinborggate. På Seglora smedjas hemsida riktar han svidande kritik mot Kyrkans tidnings hantering av den s.k identitetsdebatten.

Uppenbarligen ser vi nu hur detta inbördeskrig går in fas 2. Chefredaktör Ahlberg tänkte säkert att han kunde desarmera situationen för tidningens del genom att låta Helle gå. Icke sa Nicke. Istället har nu huvudobjektet för debatten blivit Ahlberg, Kyrkans tidning och Svenska kyrkan. Med en sådan partsställning blir det naturligtvis också mer smakligt för Kleins bekanta och kollegor att ta del i striden. Nu finns det större fiskar att rensa än en ensam teol.dr.

För Helle är det naturligtvis fråga om en ödesstrid. En kamp för folkkyrkans plats i det svenska mångkulturella samhället. Inte så konstigt att hon tar in det tunga eldunderstödet.

Samtidigt måste man tycka synd om chefredaktör Ahlberg. För när journalisterna ringer Wejryd vet vi ju vad svaret blir: "kyrkostyrelsen har tänkt och diskuterat mycket kring denna fråga och efter moget övervägande har vi beslutat oss för att vänd kappan efter vinden och lämna Ahlberg till korparna".

Sist men inte minst undrar man hur detta påverkar Helle Kleins möjligheter att bli stiftschef.

Till alla oss andra gäller rekommendationen: ta skydd, det tunga artilleriet rullar in.

Kom ihåg var du hörde det först eller att påverka debatten

Inte sällan känns det naturligtvis fruktlöst också för de mest ivriga och skarpa bloggare att försöka skapa ett genomslag i debatten. Men ibland kan man också se hur man lyckas påverka människors sätt att tänka. Detta är den svåraste form av påverkan som man kan tänka sig. Enklare är det att skapa en debatt genom att använda många invektiv och ta de mest provocerande ståndpunkterna (jämför Lars Vilks). Gör man det från en väl etablerad position är detta den enklaste saken i världen (jämför Helle Klein). Har man rätt vänner är det ännu enklare (jämför Helle Klein och Annika Borg). Att däremot få människor att tänka annorlunda är mycket svårt. Att göra en modererad ståndpunkt känd är dessutom långt mycket svårare. Oftast kommer man tvåa eller trea på bollen och gör istället självmål när man försöker låtsas att man är påläst och redan har reflekterat över saken (jämför Anders Wejryd/Weijeryd/Veijruud/etc i miljödebatten, äktenskapsdebatten, stereliseringsdebatten, osv ad nauseum). Alla dessa former av påverkan saknar däremot betydelse när man förstår att det mest kan liknas vid stormeld över egna ställningar. Ta en titt på den skada som den s.k. identitetsdebatten orsakar Svenska kyrkan i stort. Läs dessa länkar och fundera sedan på PR-konsekvenserna av saken (här, här, här, här, här och här). I kölvattnet frossar Christer Sturmark som en späckhuggare när sälungarna tar sina första dopp. hans kommentar finns här. Alla länkar kommer direkt från Seglora smedja som är mycket duktiga på att dokumentera hur de och deras motparter slår sönder förtroendet för kyrkan. Alltid spännande med bra eldobservation...

Sedan en tid tillbaka har jag förstått att vissa mera ledande personer inom Svenska kyrkan börjat undersöka vilka som ligger bakom denna blogg och att dessa lämnar en och annan blinkning till undertecknad i sammanhang som vi på olika sätt kommer i kontakt med. Detta är emellertid ett genomslag som saknar betydelse.

Av intresse är däremot den subtila, modererade och sakliga debatten som förändrar människors verklighetsuppfattning undan för undan. Dess genomslag är däremot oftast minimal men desto viktigare. Vi har under de senaste åren kunnat notera att den strategi som Ad orientem versus haft faktiskt börjar få ett genomslag. Vilken då?

I Augusti 2010 började vi med en aktiv strategi att lansera Luthers förklaring till det åttonde budet som en nyckel till det goda samtalet och den goda kommunikationen. Denna spred sig vidare till andra delar av bloggosfären (bl.a. här). Den första i raden av inlägg på temat finns här under rubriken Det goda samtalet. Just detta kom också (till vår stora förvåning) att citeras i Kyrkans tidning och innebar att bloggen kom att lanseras för en bredare publik. I en rad sammanhang har detta sedan belysts i bloggposter, kommentarer och brevväxlingar. I samband med den s.k. identitetsdebatten intensifierades denna kampanj varvid förklaringen till det åttonde budet droppades i alla kommentarorsfält det gick och vidare skrevs det en bloggpost i ämnet (den finns här).

I Kyrkans tidning skrivs samtidigt den mycket nyanserade ledaren av Britta Häll angående behovet av att just praktisera Luthers förklaring till det åttonde budet (ledaren finns här). Idag, söndag, skriver vidare Helmer Eriksson på DN:s ledarsida om Stridernas kyrka i Sveriges land. Även han framhåller behovet av att tillämpa Luthers förklaring till det åttonde budet (ledaren finns här).

Även om vi inte kan ta hela ansvaret för spridningen av Luthers förklaring så finns det en viss tillfredsställelse över att faktiskt ha haft ett finger med i spelet. Så var det, kom ihåg var du läste det först.

Åttonde budet

Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Vad betyder det?
Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa.

Konventikelplakat anno 2012

Den flitige läsaren har knappast undgått biskopsbrevet från Göteborgs stifts biskop. Anders Brogren rapporterar uttömmande på sin hemsida och anger bl.a. de länkarna som finns längst ner i denna post.
 
Finns det då något mer att tillägga när allt detta är sagt? Ja det finns det nog. Vi befinner oss mitt uppe i en konflikt som eskalerat sedan snart 20 år tillbaka. Det är inte bra för någon. Caroline Krook sa något ganska tänkvärt i kyrkomötet när frågan om Missionsprovinsen diskuterades där. För att parafrasera vad jag hört i andra hand: jag tycker det är bra att Missionsprovinsen bildats. Det betyder att vi kan sluta dras med denna konflikt och istället börja se och lära av varandra hur våra respektive kyrkosyner fungerar i verkligheten.

Det är verkligen korrekt. Det vore bra om vi kunde lägga ifrån oss kampretoriken och börja se hur vi kan existera parallellt i Sverige. Utan fullständig gemenskap på alla plan men med respekt och kärlek. Det vore t.ex. möjligt att upprätta en ekumenisk överenskommelse som tillät gammaltroende präster att ta tjänst i Missionsprovinsen, lät Missionsprovinsen låna kyrkor om lokalförsamlingen bedömde att detta var pastoralt lämpligt. Som det är nu agerar Svenska kyrkan som om Missionsprovinsen var elaka barn som borde anpassa sig efter rådande ordning och Missionsprovinsen vill inte klargöra sin kyrkorättsliga ställning. Dags att sluta fred, i kärlek och respekt.

En sådan separation skulle kunna vara hur civiliserad som helst och samtidigt göra det möjligt att faktiskt lösa de konflikter som uppstår genom den nuvarande sättet att sköta meningsutbytet. Vem tror att ömsesidiga fördömelser är till någon nytta. Mot bakgrund av den pågående s.k. "identitetsdebatten" förstår vi att det alltid måste finnas partier bland oss men det kanske vore bra om man kunde försöka lösa en konflikt innan man öppnar dörren för en annan? Denna typ av konflikter skadar nämligen alla inblandade.


Vidare kan man notera att Missionsprovinsen kanske skulle börja fundera över kyrkogemenskapsfrågan på ett fördjupat sätt nu när Svenska kyrkan visar sig t.o.m. ha intagit en ställning som går utöver Augsburgska bekännelsen artikel VII. Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium *rent* förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.

Tydligen är det just denna sista negation som Per Eckerdal nu vänt i sin motsatsriktning. OM man menar att kvinnoprästfrågan är en ordningsfråga kräver den ju inte att man måste ha en överensstämmande ordning i denna del (det handlar ju bara om ett nedärvt människobruk). Man kan t.ex. jämföra med Church of England där man inte accepterar präster vigda av kvinnliga biskopar (eller kvinnliga biskopar för den delen). Trots detta kan man ha gemenskap med dem.

Däremot finns det anledning för Missionsprovinsen att förtydliga sin lära om kyrkogemenskap. Uppenbarligen finns det ju en avgränsning mot det man uppfattar vara villolärare och ett krav på slutnare nattvardsbord. Kanske skulle man ta bladet från munnen och säga vilka kriterier man har för gemenskap med präster i Svenska kyrkan. 

Anders Brogrens länkar finns nedan:

  

Biskopen hotar prästerna i nytt konventikelplakat

Kyrka och Folk: Biskop Eckerdal hotar präster

Juridisk utredning angående biskop Eckerdals brev

Elisabeth Sandlund: Silade mygg, svalda kameler I Svenska kyrkan kan en oförmåga märkas att skilja mellan stort och smått

Nu drar Svenska kyrkan åt tumskruvarna på Missionsprovinsen

Antiekumenik i Göteborg

Inkonsekvens och illojalitet