En utblick mot världen

Den kyrkliga världen håller tydligt på och krymper på olika sätt och vi märker att det är nödvändigt att se hur Kyrkan kan gestalta sig på andra platser både i samfund som fullt ut delar vår bekännelse och som bryter av gentemot den. Ett sådant exempel är Missourisynoden som i delar ger en bild av hur ett äktevangeliskt och sakramentalt gudstjänstliv kan förenas med en större kyrkokropp.

Om föraktet för det djupast sett mänskliga

Efter att ha ögnat igenom Kyrkans tidnings nya kamprubriker kring rätten att få leda gudstjänster på stiftelsen Berget finns det anledning att på ett nytt sätt relatera den mediala dramaturgins feministiska kampideologi till kyrkans troslära och antropologi. Detta sker lämpligast genom återanvändningen av ett gammalt inlägg. Ett inlägg som inte fokuserar på den kyrkopolitiska och mediala yttringen som Kyrkans tidnings debatt rör sig kring. Den debatten styrs av en egen inneboende logik inte helt olik händelseförloppet i Libyen. Det vill säga: om man inte kan vinna med argument mediabombar man sina egna ställningar.

Föraktet för kvinnan

I vintras skrev Ebba Witt-Brattström, inte helt utan insikter, om Historiska museets utställning "Maria - Drömmen om kvinnan". Jag delar naturligtvis inte hennes uppfattningar i allt men tror ändå att de betraktelser som ingår

i utställningen kan säga oss en del om dels dagens feminism och dels de underliggande religiösa tankebanorna som påverkar exempelvis Svenska kyrkan idag.

Den kvinna som ligger med en man är en könsförrädare

Jag tror inte att många feminister skulle omfamna detta uttalande. Men följande är slående. Den moderna kulturens jämställdhetsideal föraktar släktenas fortplantning. Allt utom fortplantning är bra. Allt som påminner om fortplantning är dåligt. Det är hetronormativt och inte queer. Queer är allt som påminner oss om att fortplantning inte är nödvändigt, självförverkligande eller bra. Allt som upprätthåller denna föreställning är en form av förtryck. På ett grundläggande plan är det ett förakt av det fysiska, ett förakt för de nödvändiga levnadsbetingelserna för alla människor. Människan kan bara befrias genom att slippa bort från sig själv.

Sann Gud och sann människa, född och inte skapad

Eftersom fortplantning är ett form av förtryck är också tanken att Jesus faktiskt föddes av Maria så provocerande. Gud valde att förmedla sig till människan genom en kvinna och inte vilken kvinna som helst. Inte en homosexuell negress (för att använda ett Gardellsk bildspråk). Inte en queerfeministisk butch från institutionen för genusvetenskap. Inte genom en man. Nej Gud blev människa genom Maria. En ung judisk flicka. Därför måste inkarnationen också beskrivas som en våldtäkt av Maria, som den gör i utställningen, annars skulle ju Maria omfamna moderskapet inte trots sin ringhet (eller intighet som Luther vill översätta det i Magnificat) utan för att hon accepterade den högsta formen av förtyck; moderskapet. Det är fullständigt logiskt och samtidigt fullständigt avgrundsdjupt. Feministerna och kyrkan inlåter sig ju faktiskt i inverterad form av moralpredikan. En diktering av människors liv som kyrkan alltid blir anklagad för att göra.

Ett historiskt perspektiv

Påven Gregorius den store införde celibatet som en regel för alla vigda präster. Det utgör det yttersta tecknet på hur kyrkan under medeltiden i en viss utsträckning vände sig från den fysiska världen till en nyplatonsk, aristotelisk eller arabisk världsbild. Vi är fångar i en grotta. Världen som vi ser den är skuggbilder av den andliga världen såsom den spelas upp för oss på grottans väggar. Att inlåta sig i denna världens skuggbilder är att förakta den andliga världen.

Man kan fråga sig om det är samma underliggande anledning som gör att fjärde laterankonciliet 1215 stadfäster transubstantiationsläran. Själva idén att den andlige Guden skulle förena sig med världen är så provocerande att man inte kan tänka sig det. Därför måste substansen i brödet och vinet ersättas så att det bara är vår upplevelse (skuggbild) som gör att vi tror att det finns kvar överhuvudtaget.

Detsamma med förandligandet av Maria som Gudaföderskan, den eviga jungfrun, den obefläckat avlade och upptagen i himlen. Det kan ses som ett uttryck för föraktet av det mänskliga. det mänskliga kan aldrig vara heligt. Detta kan jag säga utan att jag tar avstånd från dessa tankar. Jag är inte säker på deras riktighet men vill inte utmåla dem som oförenliga med skriften.

Andlig värdighet och barnalstrande

Trientkoncliet stadfäster följande om celibatet. "Enär äktenskapet till sin idé är att betrakta såsom oupplösligt, men på samma gång oförenligt med innehavandet av en högre andlig värdighet, kan en redan gift man aldrig ordineras till präst av högre grad, såvida icke hustrun förklarar sig villig att gå i kloster". Äktenskapet och barnalstrandet är oförenligt med en andlig värdighet. Den är ovärdig att handha sakramenten som är gift.

En underliggande föreställning inom den moderna queerteorin är att den kvinna som ligger med en man är en könsförrädare. Båda tankarna har samma underliggande tanke i sig. Varje kvinna eller man som gifter sig och skaffar barnreducerar sig själv till en breeder.

"Breeder" can be used as a derogatory term by childfree people of any sexual orientation to refer to parents who focus on their children and abandon their previous friends and lifestyle, or to women who give birth to many children. The phrases "breeder, not parent" (BNP) or "parent, not breeder" (PNB) are used by some childfree communities to differentiate between positive and negative parenting.^"

Det vill säga de som inte skaffar barn utan får barn. De som inte har sina barn som en modeaccesoar utan som en nödvändig del av deras liv. Föräldern blir en barnalstrande apparat utan högre andlig värdighet. Det är ett människofrånvänt sätt att uppfatta verkligheten. Det kräver av människor att de ska göra sig till mer än människor. Till andliga apparater som reser sig över sin mänskliga fortplantande natur. Det är ett lagens och kravens evangelium.

Slutsats

Genom sitt denna tankestruktur uppstår den motsägelsefulla situationen att befrielsen från moralen skall ske genom en morallära. En morallära som predikar fördömelse över hur majoriteten av män och kvinnor vill leva sina liv och faktiskt också gör det. Predikar fördömelse över det sätt som människosläktet förs vidare och består. Det är då också fullständigt naturligt att dekonstruera alla begrepp om äktenskap, monogami och trohet som vanligt folk högaktar. Dessa begrepp är bara en del av förtrycket.

Kyrkan irrar då också in sig i den återvändsgränd som reformationen fick oss att lämna. Det är en form av inkrökt mörker som slutar att bejaka människan om helt och hållet frälsningsvärd. Den mänsklighet som vi besitter blir vårt eget fängelse. Uppfyllandet av våra hjärtans stora lust är vårt självvalda slaveri. Det är också det som leder till föraktet av medmänniskan. "Hen valde det själv, sin egen fördömelse drog hen på sig".

Detta är en lagiskhet som fullständigt saknar allt evangelium. Istället för att ställa sig på de svagas sida och tillsäga dem syndernas förlåtelse och evig frid så fördömer kyrkan dem.

Carl Carlsson Gyllenhielm

Med anledning av Kyrkliga betraktelsers senaste uppdatering kring Stockholms domkapitel vilken publicerats här låter vi ett gammalt inlägg få nytt liv till uppbyggelse och igenkänning.

Carl Carlsson Gyllenhielm är ett evangliskt helgon. Hans liv bör vara en inspiraion för mängden av kyrkliga i landet. Han bar sina bojor i fiendens fångenskap. Under denna tiden var han förtyckt och hånad av jesuiter som försökte omvända honom till en för honom främmande lära. Idag är svenska kyrkan och många andra kyrkor världen över fångna på ett motsvarande vis. Kyrkan - Civitas dei - har blivit stormat av fiender som pinar och plågar olika delar av kyrkan. På olika vis och olika omfattning på olika tidpunkter och platser.

Kyrkan världen över bör nu, på samma sätt som Carl Carlsson Gyllenhielm i pslamen Fädernas kyrka stämma in i psalmsången och hålla fast vid Guds evanglium om Jesus. Allra särskilt mycket i denna påsktid. Kyrkan bör bära sina bojor med glädje och be om att de skall vara en symbol för kyrkans lidande. Om kyrkan blir befriad innan herren kommer åter skall kyrkan hålla upp sina bojor som ett tecken för sig själv och andra om de prövningar som hon fått utstå. precis på samma sätt som Carl den helige gjorde med sina bojor. Martyrkyrkans bojor är tecknet på hennes barnaskap hos Gud.

2 kor 1: 8-11

Bröder, vi vill att ni skall veta vilken nöd vi fick utstå i Asien. Vi hade det mycket svårare än vi kunde bära, så att vi till och med misströstade om livet. Ja, vi hade redan inom oss fått dödsdomen, för att vi inte skulle lita på oss själva utan på Gud, som uppväcker de döda. Ur en sådan dödsfara räddade han oss, och han kommer att rädda oss. Till honom står vårt hopp att han även i fortsättningen skall rädda oss, när också ni hjälper oss genom er förbön. Så kommer många människor att tacka Gud för oss, för den nåd vi fått.

Biografiska antecknignar

Carl Carlsson Gyllenhielm, 1574-1650, ämbetsman, riksamiral 1620, friherre, son till Karl IX. Carl Carlsson Gyllenhielm var frukten av Karl IX:s förbindelse med Karin Nilsdotter, prästdotter från Östergötland. Han var således halvbror med Gustav II Adolf. Han uppfostrades på Julita kungsgård, där hertigen ordnade en skola för honom och ett tiotal adliga djäknar. I förläning blev han den förste landshövdingen i Ingermanland och Kexholms län. Han sändes även utomlands för att fullborda sin ståndsmässiga utbildning, bl. a. vid franska hovet, innan han återvände till Sverige för ett långt och tidvis pressat liv i faderns och rikets tjänst. Under kriget med Polen hamnade Carl Carlsson Gyllenhielm 1601 i polsk fångenskap (vid Wolmars fall) och hölls inspärrad i hela 12 år - detta var en hämnd från Sigismund. Efter ett flyktförsök slogs han i bojor. Tiden i fångenskap fördrev han med att skriva och översätta psalmer. I hans gravkapell i Strängnäs domkyrka kan man fortfarande beskåda de fotbojor han bar i många år.

Sedan han befriats 1613 upphöjdes han av sin halvbror i tur och ordning till friherre, fältmarskalk 1616 och till landshövding 1617. På den posten stannade han i tre år.1620 blev han riksamiral och medlem av förmyndarregeringen 1632.

1615 erhöll Carl Carlsson Gyllenhielm Huseby som förläning. Gyllenhielm lät här anlägga ett järnbruk. Det var ingen slump att det blev ett järnbruk. Här fanns dom rätta ingredienserna: tillgång till vattenkraft från Helige å, skog att göra träkol av och sjömalm från de närbelägna sjöarna Åsnen och Salen. Under ledning av namn som de Rees, Rudebeck, Hamilton och Stephens har Huseby varit centrum för den sydsvenska järnhanteringen i 300 år.

År 1623 fick Carl Carlsson Gyllenhielm av kungen i förläning ett område sydväst om Neva kring floderna Slavjanka, Izjora och Tosna. Vid Slavjankas utflöde i Neva anlades först sätesgårdarna Gudilov och Ribbingeholm. Kring 1632 lät han uppföra sitt "hovställe" Karlberg, föregångaren till Karlbergs slott i Stockholm.

Carl Carlsson Gyllenhielm var gift med en dotter till Sveriges riksskattmästare Seved Ribbing. Efter Gyllenhielms död 1650 övergick förläningen i Ryssland i familjen Ribbings ägo. År 1703 föll området i ryssarnas händer, men Carlberg finns kvar under namnet Grafskaja Slavjanka ända fram till 1831.

Carl Carlsson Gyllenhielm var 1633-1644 medlem av Kristinas förmyndarregering. På sitt gods Sundbyholm i Södermanland inrättade han 1629 landsbygdens första folkskola. Han är även känd för sina memoarer på knittelvers, men han har även efterlämnat några anteckningar på prosa om åren 1597-1601.

Det lär vara denne kungason, som Karlstadbiskopen J. A. Eklund haft i tankarna, när han diktade de kända versraderna i "Fädernas kyrka"

Fädernas kyrka i Sveriges land,

Kärast bland samfund på jorden!

Vida hon famnar från strand till strand,

Fast hon är grundad av Herrens hand,

Byggd till hans tempel i Norden.

Allt fick sin vigning i kyrkans famn:

Brudgummens löfte till bruden,

Hemmet, de nyföddas kristna namn,

Kämparnas färd till den sista hamn,

Fanan och konungaskruden.

Kristet och fritt ville Sverige bo,

råda för landet allena.

Därom i manlig och kristen tro,

därom i strid eller lagfäst ro

konung och folk sig förena.

Fädernas Sverige sig kämpat fram.

Kristus var med det på banan.

Visade vägen för trofast stam.

Kristus är trofast och svek är skam.

Korset stod tecknat på fanan.

Kristus har vunnit vår bästa gärd

både i äran och nöden.

Vida gick striden kring Sveriges härd,

frid åt Guds kyrka var kampen värd,

konungens kamp intill döden.

Minnen från templet och klockors malm

fäderna följde, och sången.

Ännu ur fängelsets natt och kvalm

ljöd genom gallret en kämpes psalm;

det var en svensk som satt fången.

Ädel är skaran, sen tusen år

Gud i vår kyrka fått frälsa.

Framåt vår hoppfyllda längtan går: u

ngdomen kristnad är Sveriges vår,

Sveriges framtid och hälsa.

Komme nu åter till strid för Gud

skaran sin Konung till möte,

väpnad och villig, i helig skrud, s

amlad, som daggen på ljusets bud

flödar ur morgonens sköte.

Kristnade ungdom, dig gånge väl.

Strid för Guds ära i Norden.

Kämpa för frihet åt bunden träl.

Gud bringe friden till Sveriges själ,

Gud bjude frid över jorden.

"Ännu ur fängslets natt och kvalmljöd en kämpes psalm-det var en svensk, som satt fången"

Ovanstående biografisk antekningar är saxat från följande personakt.

Något gott för själen

Ibland läser man intressanta saker. En sådan sak är Tomas Appelqvists doktorsavhandling "Bönen i den helige Andes tempel - människosyn och kyrkosyn i Martin Luthers Böneteologi". Nu har författaren återigen kommit ut med något nytt. Hur man ska be – Luthers brev till barberarmästaren Peter Beskendorf (Artos förlag, 2010)En mycket fullödig recension kan man bl.a. läsa på bloggen evangelisk tro. Länk till bloggen hittar du i spalten till vänster och recensionen kan du läsa i utdrag ned eller klicka dig in till bloggen här.

Bön om människors omvändelse

Luthers brev med undervisning om hur man ska be, i första skedet riktat till hans barberare, inleds med förslag på hur man kan repetera varje enskild del i ”Fader vår” och låta den aktualisera viktiga böneämnen. Slående är hur bönen om icke-troendes omvändelse återkommer. Ett exempel från femte bönen: ”Förlåt också alla våra fiender, och alla som vållar oss lidande eller handlar orätt mot oss, så som också vi förlåter dem av hjärtat. Ty de vållar sig själva det största lidandet, genom att de upptänder din vrede på grund av sitt handlande gentemot oss. Vi blir inte hjälpta av deras undergång, utan vi skulle hellre vilja se att de blev saliga tillsammans med oss. Amen.” (sid 24)

Uppfyllelsen av buden är centralt

Efter ”Fader vår” följer ”De tio budorden” som man, om man ”har tid och rum kvar”, kan göra till bön. Varje bud delar Luther i fyra delar: 1. Budet betraktas som en lära, vad Gud kräver av oss i budet, 2. Budet blir till en tacksägelse, 3. Budet får leda till bikt, 4. Bön om att budet ska uppfyllas.

Uppfyllelsen av Guds bud är en central punkt som tydligt finns med i Luthers tänkande om bönen. Det leder tankarna till en tackvers: ”För mat och dryck dig vare lov, o Gud! Lär oss i tron att hålla dina bud.” Ett viktigt perspektiv att påminna sig om i vår tid då lagens tredje bruk och Bibelns många uppmaningar att leva såsom den man är i Kristus (ex Rom 6:11 ff, Jak 2:12) allt för ofta hamnat i skymundan. Jesus har uppfyllt lagens alla bud i vårt ställe, men genom tron får vi en ny vilja att leva efter Guds goda vilja. Den nya människan, den nya naturen i en pånyttfödd människa, har sin glädje i HERRENS undervisning (Ps 1:2) och Paulus skriver: Till min inre människa glädjer jag mig över Guds lag (Rom 7:22).

Appelqvist skriver: ”Att ‘hålla’ buden är för Luther detsamma som att i tro på Kristi död och uppståndelse försöka leva i hans fullständiga buduppfyllelse.” (sid 74)

...

Mötet mellan frihet och bundenhet

Bönerna i anslutning till katekesen är förstås präglad av Luthers egen tid och vad som var aktuellt då, men det hindrar inte att man tar lärdom av bönerna och anpassar till den egna kontexten. Luthers avsikt var inte heller att man skulle bli bunden till hans mönster och formuleringar utan att ”upplägget” skulle hjälpa oss i bönen. Han är öppen ”för att andra människor, med Guds hjälp, kan ‘utforma bönen på ett ännu bättre sätt’” (sid 49). Att det är katekesens texter som utgör stommen gör att det är just Bibelns egna texter som formar vår bön. För Luther var det helt naturligt att bibeltexter låg till grund för bönen, något han vant sig vid under sitt liv som munk med daglig bön med Tidegärdens ordning. Och att olika centrala bibeltexter blir aktualiserade och levande i våra hjärtan är förstås mycket berikande för oss själva och i förlängningen också för våra medmänniskor. För Jesus säger ju att det hjärtat är fullt av det talar munnen.

Om man får många rika och goda tankar utifrån exempelvis en del av ”Fader vår” så menar Luther att man inte ska vara låst vid ordningen utan låta övriga punkter anstå: ”När så rika, goda tankar verkligen kommer, så skall man ge dem utrymme och låta de andra bönerna fara och lyssna i stillhet och absolut inte hindra dem. Ty då predikar den helige Ande själv och av hans predikan är ett enda ord bättre än tusen av våra böner. Ofta har jag också lärt mig mera i en sådan bön än jag hade kunnat få ut av mycket läsande och eftertanke.” (sid 26) I anslutning till detta noterar Appelqvist: ”Det är i mötet, själva överlappningen, mellan frihet och bundenhet som förutsättningarna är som gynnsammast för att bönen ska nå sin högsta punkt, vilken Luther kallar för den helige Andes ingripande.”

Böneteologi med ekumenisk grundton

Appelqvist menar att Luthers tänkande kring bönen och hans böneformuleringar sammanfattar hela det teologiska budskapet hos reformatorn och detta i texter varav de flesta är helt fria från polemik.

”I sin böneteologi framträder Luther som en alltigenom katolsk, allmänkyrklig, teolog. Till detta hör att Luther har en genomtänkt uppfattning om hur kyrkan ska kunna fungera i dialog med olika sorters samhällen, i vilka den kristna tron har olika stark ställning… Samtidigt skulle det vara angeläget att även de som i vår tid anser att Martin Luther och reformationen som helhet är ett överspelat kapitel i den kristna kyrkans historia ägnade denna böneteologi någon uppmärksamhet innan de torgför sina uppfattningar. Hos Luther finns nämligen en viktig tolkningsstrategi för att göra kyrkans grundläggande kateketiska skrifter aktuella i varje ny tid på ett sätt som samtidigt ger röst åt den stora kristna gemenskapen, som i alla tider har åkallat Gud med orden ‘fader vår‘.” (sid 80)

Kritik mot domkapitlen en fråga om kognitiv dissonans

Det är många som kritiserar Linköpings domkapitel. Från alla möjliga håll. Ett exempel på kritik kommer bl.a. fram i Kyrkans tidning och på bloggar som Kyrkliga betraktelser , f. Dags blogg och evangelisk tro. Uppenbarligen uppfattas domkapitlets avgörande ganska annorlunda. Kanske t.o.m. anmärkningsvärt annorlund. Dagen skriver bl.a. följande under rubriken "Kritik mot domkapitlets beslut att inte varna anmälda präster".

"Linköpings stifts domkapitels beslut att inte varna de tre präster som anklagats för att inte vilja samarbeta med sina kvinnliga kollegor får nu hård kritik.

- Vilken annan arbetsplats tillhandahåller denna patriarkala frihet?, frågar Jakob Carlander, psykoterapeut, författare och präst.

- År 2011 har en manlig präst rätt att bojkotta en kvinnlig kollegas arbetsinsatser och använda sin åsiktsfrihet att ifrågasätta hennes existens. Det har Linköpings stifts domkapitel fastställt, säger Jakob Carlander upprört till Corren.

Prästen Margareta Carlenius, som tjänstgör i samma kontrakt som de tre prästerna, har beslutat sig för att gå vidare med ärendet och få upp det på Kyrkomötets bord. - Kyrkoordningen måste bli tydlig när det gäller hur manliga och kvinnliga präster ska samverka, menar hon."

Därför står vi nu på flera sätt inför en kognitiv dissonans. Vi upplever motsägelsefulla känslor inför ett avgörande i ett domkapitel och domkapitlet har säkert upplevt motsägelsefulla känslor inför sitt beslut. Nu kommer alla sträva efter att få balans. Offren ska vara offer och brottslingarna brottslingar. Vi vill inte ställas inför de motsägelsefulla känslorna som en realistisk verklighetsbild ger oss. Vi vill inte acceptera att det finns offer och gärningsmän inom alla människor. Vi är syndare och rättfärdiga. Vi vill ha rättning i leden och det kommer få återverkningar.

f. Dag kommenterar bland annat detta på sin blogg på följande sätt.

" Vi har åsiktsfrihet i Sverige - alltså måste Svenska kyrkan bekännelseavgöra för att komma vidare i frågan. Och den saken måste man konsultera Borgågemenskapen om. Skulle man efter konsultation, det projektet tar ett par år, komma fram till ett bekännelseavgörande, återstår att konstatera att det som avgjordes som en enkel ordningsfråga, ordningsfrågor är i luthersk tradition enkla per definitionem, nur blivit en bekännelsefråga. ...

Men hur kunde somliga högkyrkliga tro att utslaget i Linköpings domkapitel var en framgång? Har de alls ingen urskillningsförmåga, en andlig gåva för den delen? Har de den inte? Saknar de den?"

Vad man kan utläsa av detta är att det nuvarande avgörandet i domkapitlet kan betraktas som en snillrik härskarteknik. Ett slipat drag för kognitiv balans. Stiftschefen röstar med minoriteten och visar hur det moraliskat korrekta avgörandet ser. Därefter kan man skifta perspketiv på offer och förrövare. Det är inte längre så att tre präster fått sin samvetsfrihet kränkt och blivit, i någon mån, upprättade av domkapitlet. Istället har man skapat politiskt och medialt tryck på Svenska kyrkan att agera i frågan. Eftersom samvetsfriheten och för den delen åsiktsfriheten inte lika tydligt som religionsfriheten är kollektiv och kan underkastas en kyrkotukt och kyroordning tillskapas sakta men säkert ett tryck för dogmatisering av kvinnoprästfrågan. När ordningen blivit lära kan man inte åberopa några mänskliga rättigheter mot den. Man måste underkasta sig eller gå under. Så uppnår man en kognitiv balans när man stått inför imbalansen att gärningsmännen blivit offer i mångas ögon. Dithän strävar vi alla. Jag ska t.ex. medge att jag faktiskt inte vet om dessa präster kanske varit svinaktiga mot sina kollegor (jag har inte läs in mig tillräckligt mycket) ändå strävar jag undermedvetet efter att försvara dem. Också jag strävar alltså efter balans i min tillvaro och i min varseblivning.

Som en nod i Svenska kyrkans reglering mot kognitiv balans kan Linköpings domkapitels agerande uttolkas. Hade prästerna avkragats eller varnats hade det kunnat skapa motsatt tryck. Det hade heller inte varit önskvärt eftersom det inte lett fram till ett gott och ödmjukt samtal. Ett samtal där man verkligen kunnat nå förlossning i bön och debatt.

Risken är nu istället uppenbar att de kyrkliga nürnberglagarna skärps allt mer medan Kyrkan , vår moder, står gråtande bredvid. Frågan är då: hur agerar man för att sätta käppar i hjulet på allas strävan efter kognitiv balans, allas strävan efter förenkling, för att vi på sikt ska kunna åstadkomma ett gott samtal?

Saken kommenteras vidare bl.a. här.

Nakenchock i Linköping

I april 2009 skrev undertecknad bl.a. följande Under rubriken Svenska kyrkans lära och ordning.

"Kyrkans tidning skriver bl.a. följande.

En komminister avvek kraftigt från Svenska kyrkans lärotradition, och den vikarierande kyrkoherden brast i tillsyn. Det menar Stockholms domkapitel som gett komministern en treårig prövotid och den vikarierande kyrkoherden en skriftlig erinran.

Söndagen efter alla helgons dag 2008 firades en requiemhögmässa i Stockholmsförsamlingen. I den agenda som användes vid gudstjänsten fanns en anvisning om att prästen skulle andas över bröd och vin i samband med instiftelseorden. Agendan innehöll också en bön om att Maria och helgonen skulle be för prästen, och en inbjudan till enskild förbön och smörjelse med invigd olja. Dessutom bads flera böner, som skulle vara till hjälp och tröst för de avlidna. "

I protokollet från domkapitlets sammanträde (som man kan läsa bl.a. här) kan man bl.a. läsa följande.

"Biskop Martin Lind håller parentation över X X:son som avlidit den x 2011.

Biskopen leder en förbön för xx samt hans anhöriga.

Domkapitlets ledamöter delger varandra sina minnen om xx."

Låt oss hoppas att Martin Lind får en mer nådefull behandling än stockholmsprästen och prästerna på Vikbolandet. Eller så kanske man ska utöva lite återhållsamhet och lyhördhet istället.

För övrigt anser vi att Martin Lind bör anmälas till Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar och att Svenska kyrkan och svenska staten bör anmälas till Europadomstolen för bristerna på rättssäkerhet i domkapitlen.

UPPDATERING

Frågan behandlas bl.a. på följande bloggar.

Kyrkliga betraktelser

Populisten

Om den striktaste av alla ordnar

Det är anmärkningsvärt hur vi människor kan förstå det andliga livet så annorlunda och, på så olika sätt felaktigt. Man kan tro att det andliga livet innebär en högre grad av bortvändhet från denna världen. Man kan se Dalai lama som förebild i ett andligt liv. På samma sätt kan man ofta läsa olika reportage om människor i t.ex. Sverige som lever i självpåtagen fattigdom. Å andra sida vill man inte se några fel i det egna livet. Man blir höggradigt upprörd när det av en händelse skulle framföras några synpunkter på hur man lever sitt liv. Inte ska man behöva stå ut med att höra att man är en syndare. Samtidigt pumpar livsstilsmagasinen oss fulla med föreställningar om det ljusa och fria livet i minimalistiskt inredda hem i solen. Föreställningar om vad som krävs för att duga till och för att vara lyckad och motsatsvis hur dåliga vi är när vi misslyckas med sådana föresatser.

En mycket viktig lärdom från reformationen som gör sig ständigt påmind både i den egna livsföringen och upplevelsen av dess förtjänster och brister är läran om kallelsen. Det är ett sublimt stycke teologi som förmår förena en realistisk föreställning om människans liv och brister med en utmaning och uppmaning till fullkomlighet och nästankärlek. Det vore utmärkt om denna djupt naturliga och sunda lära fick komma till uttryck både i Svenska kyrkans livsstilsmagasin, dess pastoralteologi och dess mediastrategi. Allra viktigast är det dock att den enskilde kristne förstår dess djupaste innebörd: att varje människas liv bör och kan vara ett ordensliv. Ja, att familjen och kallelsen t.o.m. är den högsta och striktaste av alla ordnar.

Denna sak behandlas utförligt i den Augsburgska bekännelsens apologi och därtill i en mycket polemisk form där den vardagliga kallelsen ställs mot klosterkallelsen. Den polemiska formen kan vi i reformatoriska sammanhang , delvis, lämna ifrån oss. De monastiska ordnarnas vällust torde inte vara ett omfattande problem i våra samfund och inte heller överloppsgärningarnas betydelse som ekonomiska förtjänst för kyrkan. Däremot kan vi ur dessa ställningstaganden läsa ut något mycket mer revolutionerande (tillbakavridande). Melanchthon skriver bl.a. följande.

"Icke heller består denna fullkomlighet i iakttagandet av andra ting, som äro adiafora eller i och för sig varken goda eller onda, utan då Guds rike består i rättfärdighet och liv i hjärtana, innebär denna fullkomlighet att tillväxa i gudsfruktan, i förtröstan på den i Kristus utlovade barmhärtigheten och i trogen lydnad i kallelsen, såsom Paulus ju beskriver denna fullkomlighet: Vi skola förvandlas från härlighet till härlighet, såsom genom Herrens Ande. Han säger icke, att vi skola byta munkkåpor eller skor eller gördlar.

Men härav följer, att munkens liv icke i högre grad representerar fullkomlighetens stånd än åkerbrukarens eller hantverkarens. Ty dessa äro stånd, i vilka fullkomligheten kan förvärvas. Alla människor, i vilken kallelse de än stå, böra nämligen eftersträva fullkomligheten, d.v.s. tillväxa i gudsfruktan, tro och kärlek till nästan samt liknande andliga dygder.

Skildringarna av Antonius och andra eremiters liv giva exempel på huru de olika levnadssätten kunna jämställas med varandra. Det heter om Antonius, att han bad, att Gud skulle visa honom, huru långt han framskridit i det levnadssätt, han gjort till sitt, och att han då i drömmen fick se en i Alexandria boende skomakare, med vilken han skulle jämföra sig. Följande dag begav sig Antonius till staden, gick till skomakaren och frågade honom, vilka övningar han företog sig och vilka gåvor han ägde, men fick genom samtalet med mannen höra, att denna varje morgon endast bad en kort bön för hela staden och sedan tog itu med sitt arbete. Härav förstod Antonius, att rättfärdiggörelsen icke vanns genom det levnadssätt, som han valt."

Vidare skriver han i avsnittet om det andliga ståndet.

"Emellertid veta rättskaffens människor att inskränka det äktenskapliga samlivet, särskilt när de äro upptagna av offentliga värv, vilka ofta ge männen så mycket att göra, att de ur sina sinnen måste förjaga alla tankar på familjeliv. De veta också att iakttaga, vad Paulus bjuder, nämligen att hava sin maka i helgelse och ära. De veta likaledes, att man stundom bör draga sig undan för att få ledighet till bön, men Paulus vill icke, att detta skall vara för beständigt. En sådan återhållsamhet är lätt för rättskaffens och av arbete upptagna män."

Eller som det också kan förklaras av den helige Martin i Stora katekesens utläggning av fjärde budet.

"För det andra må du se och märka, vilken stor rikedom och vilket heligt verk, som genom detta bud har givits åt barnen, något som man tyvärr alldeles föraktar och slår i vädret, så att ingen ser, att det är Gud som påbjudit det och att det är ett heligt ord och en gudomlig lära. Ty hade man verkligen insett detta, så hade envar därav kunnat sluta, att de som leva efter dessa ord också måste vara heliga människor. Då hade man ej heller behövt hitta på något klosterliv eller några andliga stånd, utan varje barn hade kunnat förbliva vid detta bud och kunnat med gott samvete träda inför Gud och säga: "Skall jag göra goda och heliga verk, så vet jag alls intet bättre än det att bevisa mina föräldrar all heder och hörsamhet; ty det har Gud själv befallt."

Här ser vi hur familjelivet och det enkla arbetslivet är en lika dygdig förebild som det goda ordenslivet. När en människa innesluter sitt liv i bön, gudstjänst, bibelläsning och arbete behöver hon inget kloster för att leva det striktaste ordenslivet. Hennes liv har blivit ett kloster och hennes livsföring den striktaste ordensregel. I ett sammanhang och ett samhälle som präglas av ett sådant ideal har inte klostren avskaffats för att de inte dignar med noviser. Klostrens portar har öppnats och dess kallelse förenats med alla människor. Man har alltså inte inneslutit heligheten i klostren utan låtit den, liksom ett förbundet kärl, flöda fritt däremellan. Därför måste också uppmaningen till enskilda människor som lever i tron, kommer till tro eller möter tron vara, inte att de måste överge det liv de lever idag. Någon fullkomlighet finns inte i livsföringen utan i tron på Jesus Kristus. Ofullkomlighetens väg tar däremot den som tror att de måste uppnå det andliga livsstilsmagasinets ideal. I själva verket finns ju inget vackrare kloster än det där människan lever för att ge vidare Guds kärlek i form av kärleken till nästan i bön, arbete och undervisning av de små. Det är den den striktaste av ordnar och bland de heligaste av kall. Det är ett budskap som sträcker handen in i fikarummen på Volvo och in till frukostborden en söndag morgon och säger det är inte ditt liv och din livsstil som är ditt stora problem; det är inte från dem som du måste vända dig. Du måste vända dig från tron att du i dessa ska kunna hitta något som ger ditt liv fullkomlighet och trygghet. Vad du behöver är inte en andlig extreme makeover utan en förändrad relation till han som blev människa av kärlek till alla människor och dog för att ge fullkomlighet åt varje människas liv.