Björn Fjärstedet tycker lite olika ibland. Här skriver han i Världen idag. Men för ett antal år sedan skrev han så här. Här nedan citeras de både skrifterna. Ls särskilt de av mig fetmarkerade meningarna
Teologisk härdsmälta i Svenska kyrkan
I försöken att försvara kyrkomötets beslut, märks att Svenska kyrkan är ett hus i strid med sig själv. I beslutsunderlaget heter det att det inte finns särskilt mycket om äktenskapet i Bibeln.
Det är häpnadsväckande. Om det är någon punkt som Jesu undervisning är särskilt tydlig på, är det om äktenskapet som en förening av man och kvinna. Det finns ur exegetisk synvinkel inget tvivel om vad Jesus menade. Det uppfattades som en skärpning, inte en vidgning.
I ingen annan fråga ligger linjen så rak ända från skapelseberättelsen, genom profeterna och evangelierna, till de nytestamentliga breven och till Uppenbarelsebokens brud- och bröllopsmystik.
Särskild kommentar av Biörn Fjärstedt "Och gör våra ringa kroppar, o Gud, till ditt tempelhus", Sv. Ps 83 v. 3
Homosexualitet, välsignelse över partnerskap, rätt till adoption för samkönade par, och även kyrklig vigsel för par av samma kön med flera företeelser, är offentligt aktuella. Mellan dem finns ett samband. Likväl är de i grunden skilda ting, teologiskt, juridiskt, antropologiskt, samhällsmoraliskt och vad gäller folklig acceptans. Vad av detta ryms, eller ryms inte, inom ramen för det som med skäl kan hävdas vara apostolisk tro och ordning? Det är frågan för kyrkogemenskapens del.
Förutsättningen måste vara att kyrkans depositum fidei - det genom tiderna samlade och beprövade trosgodset - är något från början givet och samtidigt öppet för nya ting. Tron är till sitt innehåll katolsk i betydelsen alltomfattande i sin strävan. Det gäller att "höra vad Anden säger till församlingarna" utifrån löftet att sanningens Ande skall "vägleda er med hela sanningen". Vad kan nu och framtidsvis tänkas vinna en naturlig plats i det sammanhang, som i kristen trostradition kallas Imitatio Christi, Kristi efterföljelse? Det är inte samma sak som vad samhället eventuellt finner möjligt, tillåtet eller uppmuntransvärt.
Svårigheten i Teologiska kommittén har varit att hitta den avgörande punkten utifrån vilken det övriga resonemanget naturligt och logiskt följriktigt faller på plats. Strävan har varit att precisera vad som kan sägas gemensamt utifrån de olika specialkunskaper och erfarenhetsområden, som finns företrädda i kommittén. Trots ett tidvis intensivt arbete har vi inte lyckats finna en nyckel som öppnar upp in till den samkönade kärlekens hemligheter.
I frågor vi haft att behandla brukar hänvisas till liknande ställningstaganden tidigare i kyrkans historia. Vanligast är frågorna om omskärelse i den äldsta kyrkogemenskapen, bildförbudet därefter, räntan under Medeltiden, det rättfärdiga kriget främst från 1500-talet och framåt och kvinnor som präster i vår tid. Från vår tid kan också reflexionen över den plats andra religionsgemenskaper än den kristna kan tänkas ha i den gudomliga frälsningsekonomin tas med i sammanhanget. En såsom given uppfattad tradition bryts utifrån vissa principiella eller praktiska överväganden. I dessa fall har ett avgörande argument vunnit gehör, exempelvis att Gud själv valt att erbjuda en bild i Jesus som Guds Kristus, att Gud dock vill att alla människor skall bli frälsta och därför upprätthåller det noakidiska förbundet osv. Det handlar om att finna en metod för att röra sig in i tidigare teologiskt icke inmutat land.
Jag håller dock före - så framt i varje fall - att den mänskliga sexualiteten och det begär, - den jezer - till det goda såväl som till det onda, som hör till begäret, berör något långt mer grundläggande i själva människoskapet än företeelser av det slag som nämndes ovan. Här berörs kristen antropologi i meningen människans skapelsegivna bestämmelse. Det kroppsliga - det vi gör med våra kroppar - har ett direkt samband med allt skapats återställelse och återvändo till Gud. Det är inte moralism - gammal omodern patriarkalisk sådan eller annan - när de bibliska skrifterna, entydigt uppfölja i traditionen, så närgånget sätter gränser för det sexuella begärets tillfredställelse. Det har med trosbekännelsens förväntan om kroppens uppståndelse och "den tillkommande världens liv" att göra.
Här någonstans finns en gräns mot det som brukar sammanfattas under benämningen gnosticism - att det kroppsliga och det själsliga till sist inte har med varandra att göra. Det blir då ett mera allmänt etiskt spörsmål om vad som kan vara lämpligt eller acceptabelt. S: t Paulus är dock på den punkten mycket konkret: "Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni fått från Gud. Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp." Det är en kommentar till just sexualitetens utlevelse i 1 Korintierbrevet 6: 12-20. Där har den enskilde inte sin fulla frihet.
I det dokument som läggs fram finns ett avsnitt som återger hur kyrkan i olika tider i praktiken förhållit sig till samkönad vänskap, kärlek och även sexualitet. Där röjs en generositet samtidigt som den principiella hållningen förblir klar. Det hade varit värt att pröva framkomligheten på den vägen. Vi vet alla att människoskapets villkor inte är entydiga och att kyrkan i sin andliga vägledning alltid måst ta hänsyn till det. Till sist måste den enskilde själv svara inför Gud för sitt liv och har rätt att göra det. Det var också läronämndens principiella hållning, när frågan ställdes.
Den teologiska utgångspunkten får, som jag ser det, tas i den första skapelseberättelsens "som man och kvinna skapade han dem". "Gud välsignade dem och sade till dem: var fruktsamma och föröka er ...". Och den andra skapelseberättelsens "Det är därför en man lämnar sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de blir ett (kött)". Den hebreiska texten har närmast "låda vid", "häfta vid" sin hustru. Det temat eller den grundläggande tankemodellen är genomgående i de gammaltestamentliga skrifterna. Den används principiellt av Jesus i hans undervisning och följs upp i de apostoliska breven och den fortsatta traditionen. Det kroppsliga hör intimt och utan pryd skygghet samman med detta. I Höga Visan finns en öm och starkt erotisk skildring av den ömsesidiga dragningen och kärleken mellan mannen och kvinnan. Den ger en utgångspunkt för förståelsen av, eller bättre, inlevelsen i den tvåsamma, kroppsligt uttryckta kärleken som något heligt, sakramentalt.
Det som med nyare tids terminologi kallas homosexualitet måste enligt mitt sätt att se tänkas ha en annan utgångspunkt. Där skulle jag vilja pröva den förtätade vänskap, som kan uppstå mellan män och män och kvinnor och kvinnor. Det är en företeelse, som alla känner till och har erfarenhet av i någon form och kan förstå. Vad avser kroppsliga uttryck för en sådan vänskap, som uppenbarligen rymmer också kärlek och inte sällan fysisk dragning, kan de ta sig olika former i olika tider och olika kulturer: handtag, famntag, klapp eller kyss som lekens ramsa lyder.
I sexualiteten är, menar jag, begäret ett och detsamma och gäller vanligen det motsatta könet. Det kan sägas ligga i sakens natur. Könsorganens skapnad och funktion anger det. Konstigare är inte den saken. Men dragningen kan helt uppenbart gälla även det egna könet. På något sätt får även det sägas ligga i sakens natur. Det är mindre vanligt och har varit mer eller mindre accepterat. I alla kända kulturer finns likväl en avvisande hållning, inte helt men dock, till den samkönade sexualitetens utövande, i varje fall som livslång och livspräglande företeelse. Så också i den bibliska traditionen, fast den kommenteras förvånansvärt sparsamt jämfört med heterosexuell utlevelse utanför äktenskapets ram.
Vänskap, inte sällan fördjupad till stark kärlek med ett behov att få uttrycka den också kroppsligt och sexuellt är uppenbarligen möjlig och förekommer mellan två människor av samma kön Frågan i flera kyrkor just nu är om den också skall tillåtas och rent av uppmuntras ta sig uttryck i en långvarig relation med sexualiteten som ett viktigt inslag. Jag menar att denna fråga med nödvändighet måste hänföras till den enskilda andliga vägledningen, därför att kyrkan i detta fall måste överlämna till de enskilda att ta självständigt ansvar inför Gud. Vad jag kan se finns det i de heliga skrifterna som canon ecclesiae och i traditionen som depositum fidei inget rimligt hållfast underlag för ett offentligt ställningstagande, som innebär att en samkönad gemenskap med utlevd sexualitet är så självklart förenlig med syftet i skapelsen och den förväntade återupprättelsen att den kan bekräftas med en offentlig kyrklig rit.
Min slutsats är att Svenska kyrkan först och främst bör klargöra, att varje form av våld och trakasserier mot homosexuella människor ur kristen synvinkel är absolut oacceptabla och bör stämplas som synd. Vidare att alla frågor som rör vad som kan kallas homosexuell gemenskap är av mycket personlig karaktär. Ju närmare någon kommer det saken gäller, dess fler och vidare perspektiv öppnar sig. Det bör stämma till ödmjukhet och stor försiktighet i omdömen.
Kyrkan kan med rimlig säkerhet utifrån uppenbarelsen i de heliga skrifterna och erfarenheten genom tiderna tala om äktenskapet och borde naturligtvis göra det ännu tydligare i en tid då familjebildningen är i kris. Kyrkan kan och borde säkert tala mer om att leva som monachos för himmelrikets skull, som Jesus gjorde i anslutning till frågan om äktenskap eller inte, Matt. 19: 10-12.
I de fall personligt trosbärande kristna vunnit en sådan vänskap - man med man och kvinna med kvinna - att den upplevs naturligen kräva också sexuell gemenskap för att bli fullödig, måste det bli en livsväg på eget ansvar om också självklart i samråd med en kyrkans andliga vägledare i de fall sådan vägledning söks. Skälet är, som jag ser det, att en sådan livsväg är förenad med stora svårigheter och påfrestningar. Det beror på det mothåll mot saken som finns i den folkliga känslan för vad som är rätt, lämpligt och befrämjande för den personliga lyckan i det här avseendet. Ett sådant mothåll finns, mer eller mindre, i alla de samhällspräglande religionstraditionerna och kulturerna. Hur det skall förstås är svårt att säga, men det förefaller vara en illusion att tro, att det bara är fördomar, som kan överkommas.
Kyrkan bör inte ge sken av att saken är lika enkel som det förr angavs i vigselritualet att "då främjas genom denna förening den högsta lyckan på jorden". Om ett kristet homosexuellt par, som bestämt sig för att leva med varandra i trohet efter avgivna löften, vill få Guds välsignelse över sin strävan att leva för varandra i trohet, ömhet och kärlek, bör kyrkan erbjuda den förbön med personlig välsignelse, som biskoparna föreslagit prästerna att använda i sådana fall. Eftersom det är en svår väg att gå, bör den påbörjas i den enskilda andliga vägledningens sammanhang och inte i den offentliga ceremonins.
Teologiska kommittén har ombetts pröva om två hållningar till samkönad gemenskap kunde finnas sida vid sida i kyrkolivet. Förutsättningen för det är enligt min mening att kyrkan inte inför en handboksbekräftad rit, som därmed legitimerar den ena hållningen som officiell bekännelse.
Biörn Fjärstedt
