Angående allas rätt till sin berättelse

Två parallella berättelser håller på att blottläggas i svensk media. Den ena i Kyrkans tidning och den andra på verkliga journalistiska produktioner. Den sistnämnda handlar om Felicia Feldts litterära uppgörelse med sin mamma Anna Wahlgrens uppfostringsmetoder. Dennes uppgörelse med sin mor kommenteras i Kyrkans tidning av Annika Borg.

Alla har rätt till sin egen berättelse, säger hon i ett reportage jag läser. Det är sant. Och viktigt. Men ibland tror jag att det är mer sant inom själavårdens område än inom den tuffa bok- och förlagsvärlden. Alla har rätt till sin egen berättelse. Men alla berättelser äger inte det allmängiltigas intresse. Alla berättelser gör sig inte i offentlighetens ljus. 

Den förstnämnda berättelsen handlar om den tidigare kommenterade striden på Gotland kring vilka föredragshållare som får komma på stiftets utbildningsdagar och vem som kan känna sig kränkt av dessas eventuella uppfattningar i en del lärofrågor. Denna berättelse recenseras och förs utan problem vidare av Helle Klein i sin ledare i tidigare nämnd tidning.

I Kyrkans tidning kommenteras detta av Evelina Johansson på följande sätt.

”Hagbergs föredrag andades uppfattningen att den rätta nattvarden celebreras av en man”, skriver Helle Klein. Har hon belägg för det? Personligen finner jag utsagan svår att tro eftersom jag läst Hagbergs manus, vilket jag tvivlar på att Klein har gjort.

Hagberg är högkyrklig, tillhör Kyrklig förnyelse och skrev på Kallin-listan[SIC!].
Är detta försök till belägg? Egenskaper som föranleder Klein att döma Hagbergs föredrag på hörsägen? Det ser så ut. Är detta rimligt? Knappast! Det går inte att belägga en absolut samvariation mellan någon av dessa egenskaper och en viss uppfattning i ämbetsfrågan och – viktigast – än mindre innebär de självklart att man talar om ämbetsfrågan när man förväntas tala om nattvardselementen.

 Det är bara att hålla med Annika Borg. Alla har rätt till sin berättelse, men alla berättelser behöver man inte publicera.

Misstankens hermeneutik

I ett tidigare inlägg har undertecknad noterat den omsvängning som aKF genomfört sedan Bertil Gärtners bortgång. Man har ställt sig i relation till ett biskopsråd bestående av ett antal f.d. biskopar och Ragnar Persenius.

Under de senaste åren har det också blivit klart att den svenskkyrkliga högkyrkligheten börjat ompröva de slutsatser man nådde i Svenska kyrkans fria synods (bekännelse)skrift: Communio in sacris. På det sätt som t.ex. Dag Sandahl gjorde inför biskopsvalet i Växjö stift. Man har intagit ståndpunkten att man kan bejaka Svenska kyrkans ordning och däribland underkasta sig Kyrkoordningens 31 kap. 2 § 5 stycket: "Domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön."

Frågan som ofta förblir obesvarad är om man i hemlighet håller en annan tro eller ger orden en annan innebörd  än den läsning som finns hos Svenska kyrkan med sina domkapitel och sitt kyrkomöte.

I ljuset av detta är bl.a. Markus Hagbergs (aKF) förklaring kring sin inblandning i stridigheterna i Visby stift intressanta. Vad menar han när han säger: Jag är lojal mot Svenska kyrkans ordning?

Men vilken  åsikt har du när det gäller nattvarden, kan den ges av både prästvigda män och prästvigda kvinnor?- Jag är lojal med Svenska kyrkans ordning. Men jag kan inte se att det har någon relevans eftersom jag inte har talat om den frågan.
Men vad har du för personlig åsikt i frågan?- Jag är prästvigd efter alla behörighetskrav, prövad av domkapiltet i Göteborg. Jag har tjänstgjort med kvinnliga präster i Halland och jag har kvinnliga kollegor nu, utan att det har varit något problem.
Men du säger inte om du själv tycker att det är okej utan bara att du är lojal med Svenska kyrkan?- Jag tycker inte att det har någon relevans för den här frågan. Då får du ställa frågor om vad jag tycker i varenda teologisk sakfråga. Eller vad jag röstar på.

Som undertecknad ser saken har Hagberg naturligtvis rätt. Varför ifrågasätta vad han faktiskt säger. Istället är det en misstanken obehagliga hermeneutik som gäller. Frågan är varför och vem som tjänar på detta?

Se också följande artiklar:

Kyrkans tidning
Kyrkans tidning 
Helle Klein i Kyrkans tidning
Dag Sandahl