Missionsprovinsens månadsbrev

Sr. Marinne från Alsike kloster skriver följande i Missionprovinens månadsbrev.

Olika språk

”I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet hördes samlades hela skaran och, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galiléer allesammans, dessa som talar? – Vi är parter, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judéen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem alla tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” Apg. 2:5–11

Om jag hade varit med den där första pingstmorgonen i Jerusalem hade jag troligtvis av Cornelius Tacitus känts igen som spion från det nästan okända folket långt i norr bortom det Germania magna romarna aldrig lyckades erövra. Troligtvis hade jag också varit träl ägd av en kringresande judisk köpman, inhandlad vid någon av lädermarknaderna längs gränsen, som anledning till att ha kommit så långt söderöver. Och språket jag hörde talas torde ha varit urgotiskan. Undra på om jag blev förvirrad över att känna igen det!

Men när kyrkans företrädare för den väldiga nyheten om Guds stora gärningar äntligen efter många århundraden förkunnade den för mina efterkommande i Birka – officiellt vill säga inför kungar och stormän för trälvägen hade den vandrat norrut långt tidigare och blivit till tröst för många – så förkunnades det glada budskapet med hjälp av tolk och levandegjordes i gudstjänstordningar på latin!

Ty till de begränsande villkor som Vår Herre gick in under vid inkarnationen hör också språken. Denna förunderliga och maktfyllda begåvning att kunna kommunicera medelst ord som skiljer ut människan från den övriga skapelsen är en gåva på både gott och ont.

Såsom i Bibelns urhistoria Gud gjorde slut på mänsklighetens högmod genom att splittra dem i olika språk, så förenade han dem i Andens utgjutande som ett löfte om och ett eskatologiskt tecken på det enade gudsfolk som jordens folk och stammar en gång vid tidens slut skall bli.

Detta talade ord om Guds stora gärningar: att han så älskade världen att han utgav sin enfödde Son, det som aposteln Paulus (som ju inte var med vid eller då inte lät sig påverkas av pingstundret) senare fick ta emot av de ursprungliga apostlarna:

att Jesus dog för våra synder, att han uppstod igen för att var och en som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv, detta evangelium måste alltså fortlöpande inkarneras i nya översättningar till nya språk.

Och språkforskarna menar att sådana fortfarande blir till…

Ett sådant språk skulle man kunna kalla ”ekumeniskan”, ett oftast mycket höviskt dialogspråk fört mellan trossamfund och kyrkor. Ett typexempel på detta är det dokument om ”Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv” vilket nu föreligger (utgivet på det katolska biskopsämbetets förlag Veritas) som resultatet av samtal förda mellan Rom och de båda lutherska folkkyrkorna i Sverige och Finland. Det är väl värt att ta del av också av oss i Missionsprovinsen, så att vi inte i onödan ägnar sig åt att slå in redan öppnade dörrar! Eller glömmer oss kvar i 1500-talets begreppsstrider.

Ett annat sådant är det kroppsliga. Vi uttrycker mycket med vår kroppshållning och hur vi betraktar varandras kroppar. Vår tid är präglad av sexualiteten, säger Johannes Paulus i ett av sina påvliga anföranden från början av 1980-talet, och det är inget fel i sig, det är bara det att det är fel sorts sexualitet, lustans och inte kärlekens!

Det kan tyckas vara ett hårt tal men tränger man in i hans kroppsteologi, som bygger helt på Bibelns ord trots dess akademiska språk – han var ju etikprofessor i ett kommuniststyrt land under en följd av år – ser man att han talar om den rena och respektfyllda hängivenhet som sann kärlek mellan könen kan vara. Hans teori är att människan just som man och kvinna, make och maka, far och mor kroppsligen är skapade att återspegla den gudomliga kärleken.

Att han med detta har ett viktigt budskap till vår tids människor, har bl a två teologer i USA uppfattat och därför startat vad man kunde kalla en kampanj med syfte att göra det tillgängligt för såväl andra teologer som vanliga kristna (lättast åtkomligt är deras rikhaltiga material om man går in på kampanjens hemsida Theology of the Body).

Också vi i Missionsprovinsen frågar oss ju hur man gör den gudomliga kärleken begriplig och attraktiv för ett totalsekulariserat folk som det svenska (invandrarna undantagna) – kanske detta är en väg att pröva? Tveklöst uppfordrande men likafullt barmhärtig i sina konsekvenser.

Att ”ekumeniskan” också har gudomlig sanktion behöver vi kristna bara läsa Johannesevangeliets sjuttonde kapitel för att fatta, så låt oss inte hysa rädsla för att lära oss dessa båda språk i handling. All sann kärlek driver ut räddhågan, säger aposteln Johannes, och utan den Helige Andes hjälp går det inte, tillägger Johannes Paulus.

Sr Marianne Nordström, Alsike kloster, inför pingsten 2010.

Söndagsmässan

Kyrkans tidning skriver bl.a. följande.

"På söndagarna gapar bänkraderna allt tommare. Nu börjar den traditionella gudstjänstdagen ifrågasättas till och med av Svenska kyrkans biskopar. Men någon tydlig samsyn om varför folk uteblir och vad som kan göras åt det finns inte.

En av dem som ifrågasätter söndagens betydelse är Eva Brunne, biskop i Stockholms stift. Enligt Eva Brunne är det viktigt att kyrkan låter sig påverkas av hur människor lever och vilka behov de har.
– Jag tycker att vi ska rätta kyrkoordningen och vårt tänkande efter hur det faktiskt ser ut i världen. Vi kan inte vara dem som står kvar och säger att vad som än händer med människorna i världen så kommer vi att fortsätta precis som vi alltid har gjort. Det är inte livet i en luthersk reformerad kyrka, säger hon."

Det kan vara värt att fråga sig hur mycket som blir kvar av en kyrka som inte längre predikar, administrerar sakramenten, som inte predikar omvändelse, som förnekar dopet, som inte bekänner sig till Skriften som enda läronormen och som inte firar söndaglig gudstjänst. Ett sådant samfund tillhör inte de troendes skara.

Eller som Torbjörn Tännsjö sa på frågan vad han tyckte om KG Hammars svar på frågan om Gud finns (”Det beror på vad man menar med gud och vad man menar med finns”) "Ja det är ju helt uppenbart att han inte tillhör de troende."

Angående grundlagarna och tolkningen av dem

DN skriver om successionsordningen under rubriken "Grundlag: kungahuset måste fördömma islam". Grundtemat är att kungahuset enligt successionsordningen måste tillhöra den rena evangeliska läran antagen och förklarad i Uppsala mötes beslut år 1593 och förklarad i Konkordieboken. I artikeln påstås att dessa dokument innehåller ett fördömande av Islam och att detta inte tolkas så bokstavligt.

Nina Eldh menar att man tolkar det så att det är ett medlemskrav i Svenska kyrkan. Det finns flera problem med dessa påståenden.

Medlemskrav i Svenska kyrkan?
Det första som bör påtalas är att det ingenstans i lagtexten omnämns vare sig svenska kyrkan eller Guds församling i Sveriges rike; vilket annars vore den mest historiskt korrekta beskrivningen I propositionen och utredningen som ledde fram till successionsordningens stadfästande och regeringsformens införande 1973-1974 konstateras vidare följande. Trots att Svenska kyrkan ville att det man då uppfattade som ett medlemskrav skulle tas bort ur grundlagen gjorde man inte det. Skälet för detta var att det just inte var frågan om ett medlemskrav utan ett bekännelsekrav. Vidare var det med anledning av kungliga Hovstatens remissvar som lagen förblev oförändrad. Här skulle det kunna vara punkt i debatten.

Konkordiebokens tolkning
Det är iofs uppenbart att många idag inte tolkar Konkordieboken som ett bindande dokument. Man betraktar den t.ex. i Svenska kyrkan som ett vittnesbörd om tidigare generationers Gudstro. Problemet är att upphöjandet av Konkordieboken till sekundär författning gör att tolkningen av bekännelsen får en annan dimension. Det är faktiskt ett krav att kungen ska bekänna sig till den rena evangeliska läran. Den gängse tolkningen av juridiska texter är då också tillämplig för att avgöra om så är fallet. Den tolkningsmetod som oftast används är lexikalisk eller ordagrann tolkning. Det är också den tolkningsnyckel som Konkordieboken själv förordar. Summan av den tolkningen kan sammanfattas i företalet till Konkordieformeln:

1]Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel kommer från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1.

2] Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, få icke likställas med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och få icke anses vara något annat och mer än vittnen, som betyga, huru och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.

Detta innebär helt enkelt att kungen enligt lag är tvingad att göra en viss tolkning av Skriften. Dvs. den tolkning som överensstämmer med Konkordieboken. Han måste vidare hålla Skriften över alla lärosammanfattningar och alla andra regelverk på jorden. Det finns helt enkelt en normhierarki där Skriften enligt grundlagen står överst. Även om detta bygger in en mycket konstig motsägelse i kungens bekännelse (lex mundi ett lex dei) eftersom han enligt lag måste vara av en bekännelse som inte accepterar någon annan regel än Skriften finns det ändock en harmoni. Kravet på bekännelsen skall följas med en juridisk metod, med en lexikalisk tolkning och en normkällelära (överordnade normer styr över underordnade normer). Detta är den korrekta läsningen av grundlagen. Det kan tilläggas att dessa tolkningsprinciper känner alla till som läst mer än två veckor på en juristutbildning.

Tro och makt
Låt oss då för ett ögonblick säga något om den av grundlagen bestämda konungsliga inställningen till Islam. Det är korrekt att kungen i sin tro måste förkasta Islams tankar om Gud, gudar, rättfärdiggörelse, försyn, utkorelse, predestination. Låt oss då ställa oss frågan: vad spelar det för roll? Inte ett skit. Finns det någon som tror, ateist, agnotisker, kristen, frimurare eller muslim som inte förkastar ett antal tankar om tron som mindre giltiga och/eller ogiltiga? T.ex. hela det sociala trossystem som kallas regeringsformen: innebär inte det ett ogiltigförklarande av påståendet att ett annat normsystem gäller i landet? Detta kan sägas både med hög och med ringaktning av det egna systemet?

Uppdatering

Här rapporterar Dagen om "nyheten".

Diskriminering eller diskriminering?

Sydsvenskan skriver följande under rubriken "Statliga bidrag trots diskriminering" om statliga bidrag till ungdomsföreningar som "diskriminerar mot homosexuella". Frågan om en förändrad tillämpning av ungdomsstyrelsens bidragsfördelning i sin tur skulle vara diskriminerande med hänvisning till religionsfriheten och förbudet mot religiös diskriminering? Frågan ställs inte men illustrerar det mångkulturella samhället problem med att respektera flera minoriteter samtidigt. Men sen är det ju klart nyansering och rationellt tänkande har inte varit särskilt populärt inom journalistiken de senaste 50 åren.

Statliga bidrag trots diskriminering

"Statliga Ungdomsstyrelsen betalar miljoner i bidrag till religiösa ungdomsförbund, trots att de diskriminerar homosexuella medlemmar, rapporterar Kaliber i SR. Ungdomsstyrelsen ska nu konfrontera organisationerna.

Grundkravet för att en organisation ska få bidrag från statliga Ungdomsstyrelsen är att verksamheten är fri från diskriminering. Trots det betalas varje år miljoner till religiösa ungdomsförbund där HBT-personer är utestängda från vissa poster och utsätts för påtryckningar av andra medlemmar, rapporterar radioprogrammet Kaliber. Ungdomsstyrelsen har aldrig frågat om synen på homosexualitet."

Dagens bevakning kan läsas här.

På tal om rökdoft

Sandra Rayman skriver att ännu är ingen rökt i höstens riksdagsval. I vart fall om vi ser till valresultatet och i vart fall inte om de rödgröna slutar lyfta fram sin egen politik. Vår egen uppfattning är däremot att det finns en viss doft av rök, antingen den från cigarrklubbens eller något annat ursprung, som vilar över hela det politiska spektrat.

Den lär vi inte komma tillrätta med förrän politikerna slutar tycka det är relevant att ha en egen husteologi (dvs. evangelisk-luthersk kristendom). Att något parti som har en egen partipolitiskt och ideologiskt motiverad hållning när det gäller Gudskunskap skulle kunna vara trovärdig i något avseende är lika absurt som att helt utan reflektion bortse från Sverigedemokraternas uppfattningar om Islams grundläggande sanningar. Att statsbärande partier (och andra) sitter i kyrkomötet är lika sjukt som om de hade representation i kurian eller i Sveriges Islamiska råd. I vart fall om vi lämnat Enhetspartiets dagar.

Det luktar bränt sa Bill. Det luktar svavel sa Bull.

På tal om konsten

På tal om konsten så rapporterar Dagen idag hur kyrkoherden Carl-Sixten Block inte vill delta i en sekulariserad (läs avkristnad) skolavslutning i kyrkan. Det märkvärdiga är ju naturligtvis att skolan vill vara i en kyrka överhuvudtaget om de inte vill ha ett religiöst innehåll. Då är det ju tacksamt att det finns någon som kh Block som vägrar göra våld på sitt samvete.

För många i opposition i Svenska kyrkan men också för den breda fåran handlar det ju mest om att överleva. Överleva med tjänster och församlingar eller överleva som statsbärande tros- och livsåskådningsverk. För visst är denna överlevnad som stiftschefen Brunne försvarar i sin debattartikel i Svenska dagbladet. Så på tal om konsten: konstigt.