Vems kyrka?

Maud Olofsson

Maud Olofsson tänker till i Kyrkans tidning. Jag tycker om Olofsson. Jag skriver Olofsson eftersom det här till könsmaktsordningens normalt förminskande beteende att använda efternamnet på män och förnamnet på kvinnor. På det viset kan man uppleva att kvinnor förminskas till lilla Anna och inte herr Persson.Blogger: Ad orientem versus - Skapa inlägg Jag tycker alltså om Olofsson för att han har något naturligt och frihetsälskande över sig. Det är mycket realpolitik och det tycker jag om. Mer saker borde utgå från faktiska förhållanden och inte teoretiska tankar. Att jag skriver så beror också på att jag inte tycker om att gå fram med hammare och ångvält där det inte behövs. Det är varken klädsamt eller uppbyggligt. Vackert så.

Församlingarna och kyrkan
Olofsson säger bl.a. följande. "En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar. De är viktigt att församlingarna deltar i valet som avgör vilka de vill styras av." Det är ju helt rätt. Församlingarna måste delta i valet som avgör vem de styrs av. Det är viktigt att det inte är utifrån och ovanifrån som kyrkan styrs. Då är kyrkan inte av denna världen och heller inte ett salt för denna världen. Församlingarna måste vara basen för varje kyrka värd namnet. Att Svenska kyrkan enligt ramlagen om Svenska kyrkan skall vara en episkopal kyrka kan vi i o f s inte gärna rucka. Men det verkar inte heller vara det som Olofsson (höll på att skriva Maud igen).

Folkkyrkan
Olofsson uttrycker senare följande. "Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka. Det är ett långvarigt engagemang som centerpartister har ägnat sig åt och gör än i dag." Här hajar jag till. Sätter Olofsson ett motsatsförhållande mellan prästerna och folket i denna fråga.

Det var biskopen Einar Billing som förde fram folkkyrkotanken som en polemik mot socialdemokraternas statskyrka. Tanken med folkkyrkan var att Sveriges folk skulle vara ett kristet folk i Sveriges kyrka - Kyrkan i Sverige. Folket skulle kristnas. Kyrkan blev en folkkyrka genom att nå ut till folket. Inte genom att ge avkall på det kristna budskapet, tron och läran. Då skulle kyrkan kunna finnas i samhället och i kulturen på ett självklart och integrerat vis.

Om det betyder att kyrkan skall vika sig för den värdlsliga makten eller för det moderna samhällets krav så betyder det ju bara att folkkyrkan blir en FOLK(kyrka). En sådan tanke har prövats i många sammanhang. Närmare bestämt i varje sammanhang som kyrkan förslavats under världslig ordning istället för att befrias från denna världen.

Prästernas kyrka den verkliga folkkyrkan
Nu tänker jag inte polemisera onödigt mot Olofsson. Men om jag försöker förstå henne rätt så menar hon följande. Kyrkan måste byggas underifrån från församlingarna, från människorna som finns där med sin tro och med sitt gudstjänstliv. Detta är enligt Olofsson inte prästernas kyrka utan folkets. Men det är fel. Om det allmänna prästadömet lär oss Skriften att varje döpt kristen är en helig präst och konung. En del av ett heligt folk under Gud.

1 Petrusbrevets 2 kapitel 9-10 vers. "Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet."

Alla döpta kristna är alltså präster. Följaktligen är det motsatsförhållandet mellan prästernas kyrka och folkets kyrka enbart skenbart såvida man inte vill att Svenska kyrkan skall ändra sin ordning att enbart döpta personer kan bli medlemmar och om man upphäver den grundläggande premissen att svenska kyrkan skall undervisa medlemmarna i kristen tro. När det allmänna prästadömet bryter igenom iförsamlingarna då är folkkyrkan verkligen här. Olofssons motsatspar faller alltså på sin egen orimlighet.

Om den andliga makten
Den verkliga frågan verkr snarast handla om den andliga makten. Vem skall vara styrande i kyrkan. Är det ett allmänt prästadöme eller är det våra politiska präster? I den Augsburgska bekännelsens apologins 15 artikel 28 (som är gällande norm för Svenska kyrkan enligt svenska lag) skriver Melanchton bl.a. följande om den andlig makten.

Motståndarna orda här häftigt om det andliga ståndets förmåner och friheter och säga till sist: Alltsammans är ogiltigt, som i föreliggande artikel anföres mot församlingarnas och prästernas friheter. Detta är idel förtal, ty i denna artikel ha vi behandlat helt andra saker [Melanchton försvarar alltså Agusburgska bekännelsen från kritik]. För övrigt ha vi ofta betygat, att vi icke ha något att invända mot yttre ordningar och av furstarna förlänade skänker och privilegier.

Ack, att motståndarna å sin sida dock ville lyssna till församlingarnas och de gudfruktigas klagomål.Motståndarna försvara med all kraft sin värdighet och sina ägodelar, men fråga icke efter, hurudant tillståndet är i församlingarna, och sörja icke för, att församlingarna rätt undervisas och sakramenten rätt förvaltas. Till prästämbetet giva de vem som helst utan åtskillnad tillträde. Vidare pålägga de odrägliga bördor, liksom hade de sin glädje i andras fördärv, och fordra att deras stadgar skola iakttagas långt noggrannare än evangelium. I de viktigaste och svåraste lärofrågor, angående vilka det arma folket önskar få undervisning för att hava något säkert att hålla sig till, giva de samvetena ingen hjälp, ehuru dessa bittert plågas av tvivel, utan vädja blott till vapen. För övrigt giva de i självklara ting påbud, skrivna med blod, och med dessa hota de människor med fruktansvärda straff, om de icke vilja handla i strid mot Guds bud. Här hövdes det eder att i stället se på de olyckligas tårar och lyssna till många redbara människors klagan, men därtill ser och lyssnar Gud tvivelsutan. För honom skolen I en gång avlägga räkenskap för eder förvaltning.

Nog sagt. Riksdagen har talat om hur vi skall lära. Hur detta tillämpas på den kyrkopolitiska diskussionen ärenligt min mening självklar.