Om teologisk hederlighet

Den teologiska debatten i Sverige befinner sig på en lågvattenpunkt. Den akademiska debatten är i princip tystad eller begränsad till rent litteraturhistoriska eller marxistiska perspektiv. De förstnämnda inom exegetikens ram och de sistnämnda är en del av den över och underordningsdiskurs som präglar de kamporienterade feministiska och antisemitiska diskussionerna när det gäller den systematiska teologin och därvid bifogade ämnesområden.

Det är inte bara tråkigt utan en av konsekvenserna av det är också att kyrkans liv blir dominerade av kampideologi (eller kampteologi). Det är uppenbart att man istället borde ägna sig åt realteologi och

försöka hitta till urkyrkans tro som sedan bör omsättas i ett rätt tillbedjan (ortodoxi och ortopraxi). Mer om detta senare idag.

Det finns trots detta ett problem med teologisk hederlighet i den debatt som ändock förs. I princip finns det två diken som man kan falla i. Det första är att i den teologiska konflikten söka en samsyn som inte finns. Detta sker med hermeneutiska verktyg där man förklarar att två mot varandra stridande teologiska doktriner skall läsas i ljuset av varandra eller den ena i ljuset av den andra. Det andra diket är att inte våga utveckla, förnya och diskutera kyrkans lära. Ett exempel på detta är John Henry Newmans traktarianism. På ett mycket intellektuellt ohederligt och groteskt vis omtolkade man de 39 artiklarnas mycket hårda fördömanden av den romerska läran genom att kasta fram tanken att dessa skull harmonieras med den romerska tro med Trientkonciliet som tolkningsprisma.


Detta betyder att följande dogmer skall harmonieras.

28 ART. Om Herrens nattvard.


HERRENS nattvard är icke blott ett tecken på den kärlek, de kristna böra hafva till hvarandra inbördes, utan fastmer ett sakrament på vår förlossning genom Kristi död; så att för dem, som rätteligen, värdigt och i tron mottaga detsamma, blifver brödet vi bryta en delaktighet i Kristi lekamen och likaså välsignelsens kalk en delaktighet af Kristi blod.Transsubstantiationen,
eller förvandlingen af brödets och vinets substans i Herrens nattvard, kan icke bevisas med den heliga skrift, utan strider mot skriftens tydliga ord, tillintetgör sakramentets natur och har gifvit anledning till många vidskepelser.Kristi lekamen gifves, mottages och ätes i nattvarden endast på ett himmelskt och.andligt sätt; och tron är det medel, hvarigenom Kristi lekamen mottages och ätes i nattvarden.Kristus gaf ingen förordning, att nattvardens
sakrament skulle förvaras, bäras omkring, upplyftas eller tillbedjas.

31 ART. Om Kristi enda offer, fullbordadt på korset.

KRISTI offer, en gång fullbordadt, är den fullkomliga återlösning, försoning och tillfyllestgörelse för hela världens synder, både arfsyndoch verksynd, och det finnes ingen annan tillfyllestgörelse för synden än detta allena. Därför äro mäss-offren, hvarom det vanligen säges, att prästen offrar Kristus för lefvande och döda till befrielse från straff och skuld, hädiska fabler och farliga bedrägerier.

Följande från trienkonciliet

ON THE SACRIFICE OF THE MASS.

CANON I.--If any one saith, that in the mass a true and proper sacriflce is not offered to God; or, that to be offered is nothing else but that Christ is given us to eat; let him be anathema.

CANON II.--If any one saith, that by those words, Do this for the commemoration of me (Luke xxii. 19), Christ did not institute the apostles priests; or, did not ordain that they, and other priests should offer His own body and blood; let him be anathema.

CANON III.--If any one saith, that the sacrifice of the mass is only a sacrifice of praise and of thanksgiving; or, that it is a [Page 159] bare commemoration of the sacrifice consummated on the cross, but not a propitiatory sacrifice; or, that it profits him only who receives; and that it ought not to be offered for the living and the dead for sins, pains, satisfactions, and other
necessities; let him be anathema.

CANON IV.--If any one saith, that, by the sacrifice of the mass, a blasphemy is cast upon the most holy sacrifice of Christ consummated on the cross; or, that it is thereby derogated from; let him be anathema.

Själva tanken är bygger på en sund vilja till enhet som blir fullständigt bisarr när det kommer till uttryck i praktik. John Henry Newman skriver om transsubstansiaationen i traktat 90 § 8 There is nothing, then, in the Explanatory Paragraph which has given rise to these remarks, to interfere with the doctrine, elsewhere taught in our formularies, of a real super-local presence in the Holy Sacrament.

Nu hoppar jag över hela hans resonemang mellan fråga till slutsats. Då visas det hur absurt en eventuellt rund cirkel blir när den skall omsätts i praktiken.

Om mässoffersläran skriver Newman i § 9 bl.a. följande.

Nothing can show more clearly than this passage that the Articles are not written against the creed of the Roman Church, but against actual existing errors in it, whether taken into its system or not. Here the sacrifice of the Mass is not spoken of, in which the special question of doctrine should be introduced; but " the sacrifice of masses," certain observances, for the most part private and solitary, which the writers of the Articles knew to have been in force in time past, and saw before their eyes, and which involved certain opinions and a certain teaching. Accordingly the passage proceeds, "in which it was commonly said;" which surely is a strictly historical mode of speaking.

Ett exempel på en Svensk kyrklig motsvarighet till John Henry Newman är följande blogg. Som i övrigt och i allmänhet är rätt avsomnad men ändock lite spännande.

Den tendens som är mest tydlig i den svenska högkyrkligheten är viljan att harmoniera Svenska kyrkans bekännelse med den romerska eller allmänkyrkliga dogmskatten. Vilket i sak innebär att man vill skapa ett gummiband av bekännelsen vilket innebär en fullständig upplösning av otodoxins syfte. Det är värderelativism eller postmodernism i fårakläder. förutom att det rent faktiskt inte låter sig göras om man vill harmoniera Trient och konkordieformeln eller Trient och traktatet om påvens makt och överhöghet så är de ohederligt.

Man kan inte i prästvigningslöften och yttre attribut klä sig i en bekännelsetrogen kappa om den sedan är full med mal. Istället måste bekännelsen diskuterat och disputeras. Det var vad Martin Luther gjorde när han spikade upp de 95 teserna på kyrkporten i Wittenberg. Han vågade disputera och diskutera vilket ju var det han inbjöd till. Det finns idag de som inte vågar uttala sig kritiskt mot bekännelsen eller kräva förtydliganden av det. Det innebär bara samma typ av stelna konservatism som högkyrkligheten uttrycker genom sin ovilja att ta ställning till något annat än alla de motstridiga dogmer som den allmänneliga kyrkan har lärt och lär på någon plats någon gång i tiden.

Dogmerna måste leva. Det är rätt väg fram annars blir dogmerna stastister. Den rött läran - ortodoxin - måste praktiseras i den rätta tillbedjan - ortodoxin. den måste låtas vara källan till den sanna mystiken och vördnaden inför de gudomliga mysterierna. Annars förflackas ortodoxin till en kuriosakabinett eller en mumie och lämnar bara konservatism och postmodernism som alternativ.