Martin Luthers latinska mässa

Nedan följer ett inlägg med Martin Luthers latinska mässa. Latin är västkyrkans språk. Men naturligtvis helt meningslöst om de inte förstår innebörden av mässan. Men om de förstår latin är det ingen skada i att ha en mässa på annat än folkspråket. Det ligger i vår kristna frihet att gestalta mässan på detta vis.

Det vore mycket spännande att få delta i en sådan mässa.

FORMULA MISSAE ET COMMUNIONIS pro Ecclesia Vuittembergensi.

Martin Luthers tyska mässa hittar man här. Nedan följer ett litet utdrag.

VENERABILI IN CHRISTO D. NICOLAO HAUSMAMN, EPISCOPO

CYGNEAE ECCLESIAE IN CHRISTO SANCTO.

MART. LUTHER.

Gratiam et pacem in Christo optat. Hactenus libellis et sermonibus egi inter populos, ut corda primum ab impiis opinionibus ceremoniarum avocarem, Christianum et commodum arbitratus me facere, si causa fierem, ut absque manibus contereretur abominatio, quam Satan per hominem peccati in loco sancto statuerat [Matt 24:15]. Proinde nihil vi aut imperio tentavi, nec vetera novis mutavi, semper cunctabundus et formidabundus, tum propter imbecilles in fide animos, quibus subito eximi non potuit tam vetus et inolita, nec inseri tam recens et insueta ratio colendi dei, tum maxime propter leves illos et fastidiosos spiritus, qui ceu sues immundae sine fide, sine mente irruunt et sola novitate gaudent, atque statim ut novitas esse desiit, nauseant. Quo genere hominum cum in rebus caeteris nihil est molestius, tum in rebus sacris sunt molestissimi et intolerabiles, [WA 12:206] quamvis, ut rumpar ira, ferre illos cogor, nisi velim et Euangelion ipsum c publico tollere.

Sed cum iam spes sit, multorum corda per gratiam dei illustrata esse et roborata, ipsaque res poscat, ut tandem scandala tollantur de regno Christi, audendum est aliquid in nomine Christi. Iustum est enim, ut vel paucis consulamus, ne, dum perpetuo levitatem et abusum illorum formidamus, nullis prorsus consulamus et, dum istorum futura scandala cavere volumus, universas abominationes illorum roboremus. Quare de formula aliqua pia missandi (ut vocant) et communicandi, ut et in postulasti toties, optime Nicolae, agemus, ac sic agemus, ut non amplius solum verbo doctrinae corda regamus, sed manum quoque apponamus et publica administratione in opus perducamus, nulli prorsus preiudicantes, ne aliam amplecti et sequi liceat. Quin ex animo per Christum obsecramus, ut siquid melius illis revelatum fuerit, nos priores tacere iubeant, ut communi opera rem communem iuvemus [I Cor 14:30].

Imprimis itaque profitemur, non esse nec fuisse unquam in animo nostro, omnem cultum dei prorsus abolere, sed eum, qui in usu est, pessimis additamentis viciatum, repurgare et usum pium monstrare. Nam hoc negare non possumus, Missas et communionem panis et vini ritum esse a Christo divinitus institutum. Qui sub ipso Christo primum, deinde sub Apostolis simplicissime atque piissime, absque ullis additamentis, observatus fuit. Sed successu temporum tot humanis inventis auctus, tit praeter nomen ad nostra saecula nihil de missa et communione pervenerit.

Ac primorum patrum additiones, qui unum aut alterum psalmum ante benedictionem panis. et vini levi voce orasse leguntur, laudabiles fuere, quales Athanasius et Cyprianus fuisse putantur. Deinde qui Kyrieleison [WA 12:207] addiderunt, et ipsi placent. Nam sub Basilio magno legimus Kyrie Eleison fuisse hi usu totius populi publico. Iam Epistolarum et Euangeliorum lectio etiam necessaria fuit et est, nisi quod vicium sit ea lingua legi, quae vulgo non intelligitur. Post vero, ubi cantus cepit, mutati sunt psalmi in introitum, tum additus est hymnus ille angelicus ‘Gloria in excelsis, Et in terra pax.’ Item gradualia et alleluia et symbolum Nicenum, Sanctus, Agnus dei, Communio. Que omnia talia sunt, ut reprehendi non possint, presertim quae de tempore seu dominicis diebus cantantur. Qui dies soli adhuc priscam puritatem testantur, excepto Canone.

At ubi iam licentia fiebat addendi et mutandi, prout cuivis libebat, accedente Win et quaestus et ambitionis sacerdotalis tyrannide, tum ceperunt altaria ilia et insignia Baal et omnium deorum poni in templum domini per impios reges nostros, id est, Episcopus et pastroes. Hic sustulit impius Ahas altare aereum et constituit aliud e Damasco petitum [2 Kings 16:14], loquor autem de Canone illo lacero et abominabili, ex multorum lacunis ceu sentina collecto: ibi cepit missa fieri sacrificium, ibi addita offertoria et collectae mercenariae, ibi Sequentiae a prosae inter Sanctus et Gloria in excelsis insertae. Tum cepit Missa esse monopolium sacerdotale, totius mundi opes exhauriens, divites, ociosos, pontentes et voluptuarios et immundos illos coelibes toto orbe ceu vastitatem ultimam exundans. Hinc Missae pro defunctis, pro itineribus, pro opibus. Et quis illos titulos solos numerat, quorum missa facta est sacrificium.

Om gudstjänsten

Ogrundat eller välgrundat är det min uppfattning att många kyrkliga - lekmän och vigda - har svårt förstå eller förklara vad kyrkans gudstjänsordning. Vad den syftar till och vilken djupare betydelse den har för vår gemenskap med Gud. Att hela gudstjänsten syftar till vår uppbyggelse är uppenbart men det finns en enorm pedagogisk uppgift att kunna förklara detta för kyrkfolk och andra.

Min kunskap på området är uppenbarligen inte fullfjädrad men jag har ändå vissa tankar på dels perspektiv som inte alltid kommer till utryck och dels perspektiv som alltid kommer til uttryck.

Begreppet gudstjänst
Gudstjänst är inte vår tjänst till Gud utan Guds tjänst till oss. Vi kallas till kyrka och till gemenskap med Gud. Gud betjänar oss i mässan och vi lovsjunger honom och tar emot hans gåvor både till våra kroppar och själars uppbyggelse.

Syndabekännelse

Jag fattig, syndig människa bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,att jag, som är född med synd, på många sätt har brutit mot dig. Jag har inte älskat dig över alltingoch inte min nästa såsom mig själv.Mot dig och dina bud har jag syndatmed tankar, ord och gärningar.Jag är värd att förkastas från ditt ansikte,om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat.Men du, käre himmelske Fader, har lovat,att med mildhet och nåd ta emot alla som vänder sig till dig.Du förlåter dem allt vad de har brutit och försummatoch tänker inte mer på deras synder.Detta litar jag på när jag nuber dig om förlåtelseför min Frälsares Jesu Kristi skull.

Syndaförlåtelsen är den evangeliska kyrkans offentliga bikt. Även om avlösnng kan fås i det privata är detta själens rening för att kunna komma inför den helige guden. Båda fanns kvar, inte som nödvändiga för saligheten, utan som kraftfulla medel att trösta bekymrade samveten och särskilt som lämplig förberedelse för att ta del av nattvard. Det är ett tillämpande på den enskilde av evangeliets allmänna löften om nåd.


Förlåtelseorden

Den allsmäktige, evige Gud förlåte oss alla våra synder efter sin stora outgrundliga barmhärtighet, för Frälsarens , Jesu Kristi, skull, Amen.

Förlåteleorden är en lika real avlösning som utdelandet av altarets allra heliga sakrament. vid tillsägelsen av avlösningsorden som mottas i tron förlåts den kristne verkligen sina synder.

Introitus

Helige Herre Gud,
helige starke Gud,
helige barmhärtige Frälsare,
Du evige Gud,
förbarma Dig över oss!

Kyrie
Herre, förbarma dig
Kristus, förbarma dig
Herre, förbarma dig

Introitus och kyriet är resterna av en litania som inledde urkyrkans gudstjänster innebörden är desamma som den blinde Bartimaios rop till Jesus (Markusevangeliet 10:47). Bönen riktar sig till vår fysiska nöd och världens materiella lidande. Bönen är gemensam med hela den världsvida kyrkan.
Predikan

Texten eller texterna utläggs i syfte att förkunna lag och evangelium. Predikan är ett utdelande av Ordet och Guds ande där människor i tro kan ta emot lag och evangelium till varning, tröst, förmaning och lära.

Credo

Nicaenska eller apostoliska trosbekännelsen läses eller sjunges.

Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.
Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den Helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

[Amen]

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, (Gud av Gud,) ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern (och Sonen), på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Trosbekännelsen fyller flera funktioner. I sak är hela den kristna gudstjänsten en trosbekännelse. Genom sitt utförande bekänner man många aspekter av den kristna kyrkans tro och liv. Allt från syndaförlåtelsens bekännelse av människans fall och skuld, förlåtelseordens verkliga innehåll, Guds existens och värdighet av lovprisning, Guds natur och personer m.m. Genom vårt agerande – böjande inför Herren, bugande inför Herren, korstecknet, knäfallandet och ståendet visar vi med våra kroppar att vi bekänner de sanningar som Gudstjänsten uttrycker. Detta gör vi inför oss själva – så att vi skall förstå denna sanning - inför andra – som deltar eller iakttar Gudstjänsten och inför varandra – varigenom vi sammanfogas till en bekännelsegemenskap i relation till Gud som är sanningen, vägen och livet.

Förbön

Allmän förbön för kyrkan och världen. Den benämns kyrkans förbön. Att be för de kyrkan, för samhället och för de som är i nöd i vårt land och annorstädes är ett sätt att tjäna våra medmänniskor och uppfylla vår plikt att tjäna dem. Samtidigt är det en förklaring att vi tror på bönens makt till förändring. Det finns flera förböner men det är lämpligt att man ber efter en förutbestämd mall som innehåller de böner som är lämpliga för att inga ämnen skall glömmas bort eller framhållas före alla andra.

Församlingsfakulteten i Göteborgs lärjungaskola

Här finns församlingsfakulteten i Göteborgs lärjungaskola utlagd på mp3 för avlyssning eller nedladdning.

Genomgående mycket bra föreläsningar.

Stockholms svensk kyrkliga stift och sexualfrågan

SvD skriver om präster sexualmoral här.

Jag visste inte att Stockholms svensk kyrkliga domkapitlet lade sig i folks destruktiva sexuella beteenden. Visste inte att de gjorde skillnad på olika typer av sexuella beteenden överhuvudtaget.

Men den som lever blir visst äldre.

Om teologisk hederlighet

Den teologiska debatten i Sverige befinner sig på en lågvattenpunkt. Den akademiska debatten är i princip tystad eller begränsad till rent litteraturhistoriska eller marxistiska perspektiv. De förstnämnda inom exegetikens ram och de sistnämnda är en del av den över och underordningsdiskurs som präglar de kamporienterade feministiska och antisemitiska diskussionerna när det gäller den systematiska teologin och därvid bifogade ämnesområden.

Det är inte bara tråkigt utan en av konsekvenserna av det är också att kyrkans liv blir dominerade av kampideologi (eller kampteologi). Det är uppenbart att man istället borde ägna sig åt realteologi och

försöka hitta till urkyrkans tro som sedan bör omsättas i ett rätt tillbedjan (ortodoxi och ortopraxi). Mer om detta senare idag.

Det finns trots detta ett problem med teologisk hederlighet i den debatt som ändock förs. I princip finns det två diken som man kan falla i. Det första är att i den teologiska konflikten söka en samsyn som inte finns. Detta sker med hermeneutiska verktyg där man förklarar att två mot varandra stridande teologiska doktriner skall läsas i ljuset av varandra eller den ena i ljuset av den andra. Det andra diket är att inte våga utveckla, förnya och diskutera kyrkans lära. Ett exempel på detta är John Henry Newmans traktarianism. På ett mycket intellektuellt ohederligt och groteskt vis omtolkade man de 39 artiklarnas mycket hårda fördömanden av den romerska läran genom att kasta fram tanken att dessa skull harmonieras med den romerska tro med Trientkonciliet som tolkningsprisma.


Detta betyder att följande dogmer skall harmonieras.

28 ART. Om Herrens nattvard.


HERRENS nattvard är icke blott ett tecken på den kärlek, de kristna böra hafva till hvarandra inbördes, utan fastmer ett sakrament på vår förlossning genom Kristi död; så att för dem, som rätteligen, värdigt och i tron mottaga detsamma, blifver brödet vi bryta en delaktighet i Kristi lekamen och likaså välsignelsens kalk en delaktighet af Kristi blod.Transsubstantiationen,
eller förvandlingen af brödets och vinets substans i Herrens nattvard, kan icke bevisas med den heliga skrift, utan strider mot skriftens tydliga ord, tillintetgör sakramentets natur och har gifvit anledning till många vidskepelser.Kristi lekamen gifves, mottages och ätes i nattvarden endast på ett himmelskt och.andligt sätt; och tron är det medel, hvarigenom Kristi lekamen mottages och ätes i nattvarden.Kristus gaf ingen förordning, att nattvardens
sakrament skulle förvaras, bäras omkring, upplyftas eller tillbedjas.

31 ART. Om Kristi enda offer, fullbordadt på korset.

KRISTI offer, en gång fullbordadt, är den fullkomliga återlösning, försoning och tillfyllestgörelse för hela världens synder, både arfsyndoch verksynd, och det finnes ingen annan tillfyllestgörelse för synden än detta allena. Därför äro mäss-offren, hvarom det vanligen säges, att prästen offrar Kristus för lefvande och döda till befrielse från straff och skuld, hädiska fabler och farliga bedrägerier.

Följande från trienkonciliet

ON THE SACRIFICE OF THE MASS.

CANON I.--If any one saith, that in the mass a true and proper sacriflce is not offered to God; or, that to be offered is nothing else but that Christ is given us to eat; let him be anathema.

CANON II.--If any one saith, that by those words, Do this for the commemoration of me (Luke xxii. 19), Christ did not institute the apostles priests; or, did not ordain that they, and other priests should offer His own body and blood; let him be anathema.

CANON III.--If any one saith, that the sacrifice of the mass is only a sacrifice of praise and of thanksgiving; or, that it is a [Page 159] bare commemoration of the sacrifice consummated on the cross, but not a propitiatory sacrifice; or, that it profits him only who receives; and that it ought not to be offered for the living and the dead for sins, pains, satisfactions, and other
necessities; let him be anathema.

CANON IV.--If any one saith, that, by the sacrifice of the mass, a blasphemy is cast upon the most holy sacrifice of Christ consummated on the cross; or, that it is thereby derogated from; let him be anathema.

Själva tanken är bygger på en sund vilja till enhet som blir fullständigt bisarr när det kommer till uttryck i praktik. John Henry Newman skriver om transsubstansiaationen i traktat 90 § 8 There is nothing, then, in the Explanatory Paragraph which has given rise to these remarks, to interfere with the doctrine, elsewhere taught in our formularies, of a real super-local presence in the Holy Sacrament.

Nu hoppar jag över hela hans resonemang mellan fråga till slutsats. Då visas det hur absurt en eventuellt rund cirkel blir när den skall omsätts i praktiken.

Om mässoffersläran skriver Newman i § 9 bl.a. följande.

Nothing can show more clearly than this passage that the Articles are not written against the creed of the Roman Church, but against actual existing errors in it, whether taken into its system or not. Here the sacrifice of the Mass is not spoken of, in which the special question of doctrine should be introduced; but " the sacrifice of masses," certain observances, for the most part private and solitary, which the writers of the Articles knew to have been in force in time past, and saw before their eyes, and which involved certain opinions and a certain teaching. Accordingly the passage proceeds, "in which it was commonly said;" which surely is a strictly historical mode of speaking.

Ett exempel på en Svensk kyrklig motsvarighet till John Henry Newman är följande blogg. Som i övrigt och i allmänhet är rätt avsomnad men ändock lite spännande.

Den tendens som är mest tydlig i den svenska högkyrkligheten är viljan att harmoniera Svenska kyrkans bekännelse med den romerska eller allmänkyrkliga dogmskatten. Vilket i sak innebär att man vill skapa ett gummiband av bekännelsen vilket innebär en fullständig upplösning av otodoxins syfte. Det är värderelativism eller postmodernism i fårakläder. förutom att det rent faktiskt inte låter sig göras om man vill harmoniera Trient och konkordieformeln eller Trient och traktatet om påvens makt och överhöghet så är de ohederligt.

Man kan inte i prästvigningslöften och yttre attribut klä sig i en bekännelsetrogen kappa om den sedan är full med mal. Istället måste bekännelsen diskuterat och disputeras. Det var vad Martin Luther gjorde när han spikade upp de 95 teserna på kyrkporten i Wittenberg. Han vågade disputera och diskutera vilket ju var det han inbjöd till. Det finns idag de som inte vågar uttala sig kritiskt mot bekännelsen eller kräva förtydliganden av det. Det innebär bara samma typ av stelna konservatism som högkyrkligheten uttrycker genom sin ovilja att ta ställning till något annat än alla de motstridiga dogmer som den allmänneliga kyrkan har lärt och lär på någon plats någon gång i tiden.

Dogmerna måste leva. Det är rätt väg fram annars blir dogmerna stastister. Den rött läran - ortodoxin - måste praktiseras i den rätta tillbedjan - ortodoxin. den måste låtas vara källan till den sanna mystiken och vördnaden inför de gudomliga mysterierna. Annars förflackas ortodoxin till en kuriosakabinett eller en mumie och lämnar bara konservatism och postmodernism som alternativ.

The bad vicar

Redo för något intressant. Man kan ju inte hålla med någon av dem. Men det är intressant när satiren slår åt flera håll istället för som i Sverige bara åt ett håll. Notera också att det inte är någon pastor Jansson typ som det rör sig om.

O vilken kärlek

Vilken är den samlade diagnosen på följande länkar?
http://sydsvenskan.se/sverige/article76374.ece

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=881441

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=881067

En del av svaret (men inte hela) är oförmågan att säga sanningen på ettmed sanningen överensstämmande kärleksfullt vis. Vad Kyrkan (eller kyrkans) misslyckats med är är att kommunicera med sin samtid och omvärld på ett sätt som inte är ett uttryck för samhällelig ideologisk och organistorisk entropi.

Samtidigt är det ett uttryck för hur alienerad samhället är från Kyrkan och hur kyrkans företrädare i sitt yttre handlande är alienerad från Kyrkans herre.

Nu vill jag inte vara övermodig utan kan med den vise domprosten G.A. Danell likna Svenska kyrkans biskopar vi många av lärjungarna. Som i både ord och handling vid åtskilliga tillfällen i evanglierna står som varnande kristna förebilder. I vart fall i det att de både förnekar och visar bristfällig insyn i vem Jesus verkligen var och vad hans budskap till mänskligheten var.

Kyrkans defaitism

Varför denna rädsla från hans höghet Anders Arborelius sida? Varför vara rädd för att verkligen ta strid? Det är ju knappast så att det är i linje med god romersk-katolsk anda att bestrida det kyrkligt ingångna äktenskapets värde och legetimitet. Min misstanke är att Anders Arborelius del i detta bara är ett sätt att försöka blidka massorna och deras gudar.

Vad har hans höghet Anders för anledning till att agera nyttig idiot för Christer Sturmark och hans lakejer? Detta belyser verkligen vikten av att i centrala frågor inte backa en tum (inte heller några revolutionära och eller modernistiska centimentrar heller) från de frågor där ens taktiska ställningstaganden och agerande bara kommer användas mot kyrkan och dess värderingar.

Hellre stå kvar när draken ryter än falla på eget grepp.


http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1981245.svd

O vilken kärlek

Reine med vilken mild stämma du talar dina medmänniskor tillrätta. Vilken godhet att du upplyser henne om Guds lag. Så skönt att de ord du talar talar du av kärlek.

Det var ju kärleksfullt av kyrkoherden. Kyrkans lära och praxis skall disputeras och diskuteras. Exempelvis i äktenskapsfrågan. Enskilda syndares beteenden skall förlåtas och omfamnas på ett kärleksfullt vis.

Men kh Medelius arbetar hårdare med bindenyckeln än med lösenyckeln. Därtill utan att undersöka syndens ånger utan dömmande a priori så lagisk är alltså hans religion. Även denna dom utan offentlig disputation.

I kraft av sitt ämbete skall Wejryd tala. Han skall leda vägen. Kyrkan skall offentligt förkunna i ord och handling.

Men det ankommer inte på någon att i offentligheten tvätta sin byk eller disputera i sitt privatliv.


http://reinem57.bloggproffs.se/