Den stora traditionen - del V

Den romerske ärkebiskopen Fulton J. Sheen

Det krävs inte mycket för att sörja när kyrkligheten efter 1968 kom att begrava vissa av de kyrkliga bruk som verkligen var ett uttryck för en genuin traditionalism. Alltså ett bruk som givits av fäderna och lämnats till barnen i en oöverskådlig kedja från urkyrkan till våra dagar. Ett sådant bruk som man övergivit hör till den prästerliga dräkten nämligen bruket av ferraiuolon. Vad är då detta kan vän av ordning fråga sig? Svaret är enkelt det rör sig om prästen svarta kappa. I Sverige är plagget mest förknippat med den schartuanska fromheten. I den romerska kyrkan torde bruket numera närmast vara begränsat till hierarkerna och de traditionellt sinnade grupperingarna. Bruket härrör från den romerska manteln alltså mantel av samma snitt som Jesus bar. Sakligt sett kan det antas att mässhaken, kappan och korkåpan har en gemensam förhistoria i den romerska kasulan. Den romerska manteln som historiker menar var i enklare färger som brunt, grått och svart i urkyrkans tid. Bruket av manteln i Sverige kan spåras genom medeltiden och dess ståndsväsende. Det andliga och världsliga frälseståndet bar svarta kappor till sin ämbetsdräkt. Genom den västsvenska kyrkofromhetens bruk av manteln visar de hur man i genom ortopraxis bekänner en långt mycket högkyrkligare ämbetssyn än man alltid förmår sätta ord på. Genom praxis och tradition är prästerståndet är ett andligt stånd skiljt från det allmänna prästadömet.

Sankt Sergius iklädd den monastiska kåpan

I urkyrkans dagar är det antagligt att den svarta kappan sammanfaller med korkåpan men dess bruk har utvecklat sig i två riktingar. Ett bruk till kassock eller sutan och en i den liturgiska tjänsten. Anmärkningsvärt är däremot att den östliga kyrkan inte skiljer mellan kapporna. Där skiljer man bara mellan kappan och mässhaken; manteln och phelonionen. Den sistnämnda är den kåpliknande mässhaken. Kappan är däremot densamma varesig det rör som om en enklare ämbetsdräkt eller en verklig korkåpa. Denna används bara av monastiker för att visa på deras upphöjda ämbete. Den östkyrkliga manteln, som till utförandet kan vara mycket snarlik den svarta kappan, används också i litugiska sammanhang. Däremot inte när man firar den gudomliga litugin. Där kan den däremot få en pseudoliturgisk roll när präst entrar kyrkan iklädd kassock och kappa. Detta även om någon kappa inte burits innan ankomsten till kyrkan. I litugiskt sammanhang används den främst vid mindre gudstjänster som t.ex. vid vesper och matin.

Att kritisera bruket av den svarta kappan, vare sig i eller utanför den liturgiska tjänsten, för oss alltså inte närmare centrum av den stora traditionen utan tvärtom avfärdar man en verkligt genuint medeltida, urkyrklig och god del av den stora traditionen. Istället bör man sträva efter att placera den svarta kappan i sitt verkliga liturgiska sammanhang. 

Kanske bör man begränsa den svenska kappan till ämbetsdräkten och låta en svart korkåpa av enklare snitt användas i liturgiska sammanhang. Att en mantel (svart kappa eller korkåpa) kan och bör användas vid högmässogudstjänster, dop, passionspredikningar, hembesök, husandakter, aftonsånger och andra tideböner kan däremot knappast ifrågasätta. Bruket av den svarta kappan i samband med högmässa kan däremot ifrågasättas men inte helt förkastas med hänsyn till dess relation till mässhaken. I sammanhang där materiell nöd och enklare omständigheter gör en rik uppsättning av skrudar omöjligt kanske det är att föredra en vacker och välvårdad svart kappa framför en vanprydande mässhake. Självklart kan det inte vara ett ideal men väl en praktisk nödvändig och försvarbar ordning. Även om man inte vill se att manteln används liturgiskt är dess användning utanför gudstjänsten ett understrykandet av det särskilda ämbetets avskildhet från det allmänna prästadömet och en god anledning att använda den till ämbetsdräkten. Att använda ämbetsdräkten visar ju att det särskilda ämbetet inte bara är begränsat till dess funktion i utövande utan ligger latent också i den präst som inte utövar sitt gäll.

En romersk ferraiuolo - kusligt lik den svarta kappan

I samband med ett kyrkkaffe i en av Svenska kyrkans icke-territoriella församlingar hördes en yngre prästkandidat beklaga sig över den svarta kappan. Denna beskrevs som ett efterkonstruerat liturgiskt plagg utan tradition och gemenskap med den sanna kyrkligheten. Som en världslig ämbetsdräkt från 1600-talet. Mot bakgrund av det som skrivits ovan får vi konstatera att den kritiken går förbi viktiga bevis i motsatt riktning. Vi kan också konstatera att kritik mot den svarta kappan inte är kritik mot en svenskkyrklig särtradition utan en kritik mot den katolska kyrkans tradition. Likaledes är bevarandet av denna och användandet av prästkappan något som uttrycker särtraditionens gemenskap med den stora traditionen och den urkyrkan. Mot bakgrund av detta är det en förhoppning att få se den konfessionella evangeliska prästen vårda den svarta kappan som en sannskyldigt evangelisk, apostolisk och katolsk ordning. Men likaledes en spännande förhoppning att få se den första katolske prästen i Svenska kyrkan som uppträder iklädd biretta, kassock och ferraiuolon efter sin prästvigning; om så bara för att vis trots mot den politiserade kyrkan. Den hågade spekulanten på en prästkappa finner en att köpa här.

Korsets teologi - självklart eller inte så självklart inom kristenheten?

Följande blogginlägg finns att läsa på president Matt Harrison's blogg (Harrison är president för Lutheran Church Missouri Synod). Innehållet är hämtat från den store teologoen Herman Sasses gedigna författarskap och ger ett väsentligt bidrag till diskussionen om fornkyrkans (och östkyrkans) betydelse för Kyrkans tro.


The church had to go a long way until in Luther’s theologia crucis she gained the full understanding of the cross of Christ. It has often been observed how small a role the cross plays in the theology of the Ancient Church. To be sure, the church of the first centuries as well as the church throughout the ages has lived by the death of Christ and has known that. Every Lord’s Day, every celebration of the Eucharist, made the death of the Lord a present reality. There has never been another Eucharist. Hardly another passage of the Old Testament is quoted by the Fathers as often as Isaiah 53. The sign of the cross was already in the second century an established Christian custom. Christian art of the time, however, represents our redemption by showing the types of the Old Testament, not the scenes of the passion of Christ. Not till the fourth century, and then only hesitantly, does Christian sculpture begin to represent the narrative of the passion as one of the many gospel stories. And theology is not able to say very much of the death of Christ either. As soon as the great question is put: Cur Deus homo? [Why did God become man?] it is understood as a question for the rationale of the incarnation rather than of the death of Christ. The doctrine of the cross (not yet understood as a doctrine in its own right) is contained in the doctrine of incarnation. It is also contained in the mystery of the resurrection, since what we call Good Friday and Easter were celebrated by the oldest church simultaneously in the festival of “pascha.” The actual event of our salvation is the incarnation: “On account of His infinite love He became what we are, in order that we might become what He is” (Irenaeus, adv. haer, V praef). And the beginning of our redemption, of our rising from the dead, is His resurrection.

Thus for the Ancient Church, as even today for the Eastern Church, the cross is hidden in the miracle of Christmas and in the miracle of Easter. The darkness of Good Friday vanishes in the splendour of these festivals. The cross is outshone by the divine glory of Christ Incarnate and the Risen Lord. Even for a long time after the church begins to represent Christ Crucified in its art, the glory outshines the cross. When at the end of the Ancient World and in the early Middle Ages Christ Crucified takes the place of Christos Pantokrator, in the triumphal arch of the church above the altar. He is still shown as king triumphant. The Christ of the Ancient Church and the Christ of the Romanesque churches of the Middle Ages does not suffer. He remains triumphant, even on the cross. And the cross, too, appears always as a sign of victory rather than of suffering and death: “In hoc signo vinces,” “Vexilla regis prodeunt fulget crucis mysterium.” [“By this sign you will conquer.” “The royal banners forward go [and] the mystery of the cross shines forth.”]

Why is that so? How is that limitation of Ancient Christianity and its theology to be explained? Certainly it must not be forgotten that the divine revelation given in Holy Scriptures is so rich that whole centuries are necessary to understand its content fully. It cannot be expected that the Church of the First Ecumenical Councils should already have solved the problems of the medieval Western World. But even the selection of problems to deal with was determined by the horizon of the Fathers’ life and thought. The Greek would have considered it bad taste to represent the scene of the crucifixion. Would you hang a painting showing a criminal on the gallows in your dining room? As to the meaning of redemption, the Greek Fathers could not get away from the idealistic conception of man. Even the great Athanasius [ca. 293-373] never considered, “quanti ponderis sit peccatum.” [“how great is the weight of sin”] They all are Pelagians. For them, as for Dostoevski [1821-1881] and the whole of Russian orthodoxy, the sinner is basically a poor sick person who is to be healed by patient love and heavenly medicine, not, as for the Romans, a criminal, an offender of the law who needed discipline and justification. But how can I understand the cross, if I do not know by whom and by what Christ was brought to the cross?

I caused Thy grief and trembling;

My sins, in sum resembling

The sand-grains by the sea,

Thy soul with sorrow cumbered,

And raised those woes unnumbered

Which press in dark array on Thee.

The lack of full understanding of the greatness of sin is the reason why the Ancient Church and the Church of the East never reached a theologia crucis.

Herman Sasse, Letters to Lutheran Pastors 18

Om tidpunkten för Jesu försoningsdöd

"En svårighet som evangelieforskningen länge varit medveten om är dateringen av Jesu sista måltid och nattvardens instiftande. Var det fråga om en regelrätt påskmåltid? Så ter det sig enligt skildringarna hos Markus och de båda andra synoptikerna. I Mark 14:12 sägs det att lärjungarna fick uppdraget att ordna en påskmåltid på första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades - därmed anges 14 Nisan. Det innebär också att korsfästelsen enligt synoptikerna ägde rum på den 15 Nisan. Detaljer som ges av själva måltiden bär onekligen drag av det judiska påskritualet. ... Johannesevangeliet ger annan information.
Om den inte beskrivna men antydda sista samvaron med lärjungarna (kap 13-17) sägs inte att den skulle ha varit en rituell måltid. Enligt 18:28 ville judarna på avrättningsdagens morgon inte orena sig för att senare kunna äta påska-lammet. Domen över Jesus föll på förberedelse-dagen till påsken, alltså på den 14 Nisan, vid middagstiden, då påskalammen började slaktas i templet (Joh 19:14, jfr v 31)." (Svensk Exegetisk Årsbok, 1986, s. 196, 197)

Leslie Wikander skriver på sin sida Kristen frihet om harmoniseringen mellan Synoptikerna och johannesevangliets beskrivning av den sista måltiden och Jesu försoningsoffer. Det är osannolikt att Johannesevangliet avviker från synoptikerna eftersom evangelisten sannolikt kände till deras version av händelseförloppet. Skildringen är alltså en teologisk poäng. Jesus är försoningsoffret. Johannesevangeliet som ibland beskrivs som gnosticerande eler esseiskt väljer alltså att ansluta sig till sadukeernas och templets kalender som säger att Jesu korsdöd skedde den 15 nisan på dagen för offret.

Om synoptikernas evangeliettext stämmer så uttrycker den att påskmåltiden skedde den 14 nisan enligt saukeernas kalender. Den sista måltiden skedde på dagen för försoningoffret. I sådant fall ansluter de sig till fariseérna eller eventuellt esseérnas kalendrar. Det sistnämnda förefaller mindre sannolikt med hänsyn till att synopitkerna närmare än Johannesevangelierna ansluter till en ickeesseiskt teologi. Vidare har det framförts att den synoptiska kalendern är en gallileisk-fariseéisk kalender. Det är då naturligt för Johannesevangliet att beskriva händelseförlppet ur sadukeérnas perspektiv. Dels eftersom tidangivelsen med utgångspunkt för dras handlande naturligt nog hänför sig till deras kalender men också för att den gallileisk-fariseéiska torde varit mindre aktuell i den samlande judenheten i romarriket under de årtionden som följde på synoptikernas skrivande.

Nyhetsuppdatering - Har Svenska kyrkans heliga soldater?

Den kyrkliga världen bjuder på så mycket nymodigheter att ad orientem versus inte kan undvika att rapportera en del om saken. Bakom upptäckterna  står flera av våra skribenter som tålmodigt lusläst mediafloden och dammsugit den på guldkornen.

Stiftelsen Berget konflikten - nyhet nr. 1

I föregående vecka rapporterade SVT:s Tvärnytt om den "Katolska kuppen mot Svenska kyrkan". Kuppen består i att stiftelsen Berget inte låter prästvigda kvinnor leda gudstjänster (eller i vart fall fira högmässa); allt med hänvisning till den ekumeniska respekten för den romerska kyrkan. Vinklingen på debatten är något konstig med hänsyn till att stiftelsen Berget är en stående rekommendation i Svensk pastoraltidskrift. Någon romersk-katolsk kupp har alltså knappast skett. Men det är heller inte ett påstående taget ur luftren. Tvärtom är det en undanflykt som Bergets  föreståndare använder sig av för att slippa förankra konflikten i Svenska kyrkans, minst sagt, usla sätt att hantera situationen och frågeställningen. Hade det inte varit snyggare att förklara, för det första, vad stiftelsen tycker, för det andra, vad man tycker om den kritik som man får möta och, för det tredje, vad man tycker om svenska kyrkans sätta att hantera frågan samt avslutningvis säga: jag är/är inte motståndare mot kvinnors tillträde till prästämbetet.

Som en metaspin-off på debatten har superintendent Söderbergs ord i en intervju i samma program kommit att säga att den som bryter mot Svenska kyrkans ordning på detta sätt inte är en del av svenska kyrkan. Påståendet är naturligtvis spännande och har väckt ont blod hos de systemlojala högkyrkliga. Bl.a. skriver f. Dag om saken här. Man är upprörd för att de egna institutionerna inte erkänns av nomenklaturan. Detta trots att man dansar med i deras dödsvals. Det är underligt att just den invändning som oftast kommer från den systemlojala när Missionsprovinsen kommer på tal (se bl.a. här). Då är problemet illojaliteten mot Svenska kyrkans kyrkoordning och episkopat. eller som "den förnöjsamme åskådaren" konstaterar på Dagblogg.

"Det blir mycket gnäll i våra led när etablisemanget påtalar det uppenbara: att våra stiftelser inte är en del av Svenska kyrkan.

Lika mycket gnäll blir det inte när man (t.ex. f. Dag) säger att Missionprovinsen inte är en del av Svenska kyrkan. För vore det den episkopala strukturen som avgjorde skulle ju Berget lyda sin herre i Västerås, SSB inte sakna visitator, Östanbäck vara romerskt, etc. etc.

Ett intressant iakttaganade kring härskarteknikens utbredning i kyrkans förfall. Eller som det hetat i alla tider, katten på råttan, råttan på repet."

Självklart är invändningarna bara en härskarteknik för vi kan läsa i bekännelseskrifterna att kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud som är allas Fader etc. 


Om världens ordningar och Svenska kyrkans oordningar - nyhet nr. 2


En illustrativ parallell till  Svenska kyrkans förfall kan man finna i Norrbottens kurirens skildring av den en tvist i Pajala där en av Missionsprovinsens präster blivit anställd av Laestadiusmuseumet.  Kurriren skriver bl.a. följande.

"Att kommunen anställt Anders Alapää som minoritetshandläggare och museiföreståndare för Laestadiusmuseet har fått Pajalas kyrkoherde Monika Metsävainio att gå i taket.

- Det är direkt olämpligt att anställa en person som är vigd präst inom Missionsprovinsen i och med att församlingen äger museet. Missionsprovinsen accepterar ju inte Svenska kyrkan överhuvudtaget. Av det skälet tycker jag att det är respektlöst"

Här ryter man till och kräver rättning i ledet. Misionsprovinsens präster har ju brutit mot Statens kyrkas ordningar och bör få generellt yrkesförbud. Dessbättre hade repet missuppfattat sin uppgift. Man skulle ju inte vända sig uppåt utan neråt i ordningshierarkin. Kommun invänder nämligen ganska enkelt.

"Ann-Mari Mäki Larsson, kultur- och utbildningschef i Pajala har det formella ansvaret för anställningen.

- Det är tråkigt att kyrkoherden reagerar så. Vi har ju inte anställt honom som präst och vår rekrytering har följt lagstiftning och våra riktlinjer till punkt och pricka. 

Förstår du kyrkoherdens reaktion?

- Att i en anställningsintervju fråga vad man har för religiösa, politiska eller andra uppfattningar vore helt fel, ett lagbrott. Ur det perspektivet förstår jag inte hennes reaktion. Men jag kan förstå att man som kvinnlig präst känner sig hotad "

Inte bara ett lagbrott utan ett brott mot de mänskliga rättigheterna och ett grundlagsstridigt agerande. I Svenska kyrkan däremot ett helt normalt beteende inom den egna organisationen. Är det inte uppenbart felaktigt.

Biskopar som vägrar döpa? - nyhet nr. 3

En tredje nyhet är att Svenska kyrkans hierarker rekommenderar präster att avstå från döpandet av asylsökande. Kyrkans tidning rapporterar om saken här. Man skriver bl.a. följande.

"Det är inte ovanligt att personer som söker asyl i Sverige och som kommer från länder där islam är den enda godkända religionen, blir kristna och söker sig till Svenska kyrkan för att få bli döpta. Men att döpas kan för många vara förenat med livsfara, särskilt om man riskerar att bli hemskickad och kommer från länder som Afghanistan och Iran, där det är ett brott att konvertera.

Eftersom det är svårt att försäkra sig om konvertitens motiv och att han eller hon inte utsätts för någon fara, avråds präster från att döpa personer som söker asyl i Sverige.

Helene Egnell är stiftsadjunkt i Stockholm och jobbar på Centrum för religionsdialog. Hon skriver det nya biskopsbrevet ”Kyrkliga handlingar i mötet med människor från andra trostraditioner”, där frågan tas upp.

– Det finns pastorala och etiska skäl till avrådan. Asylsökande är i en sårbar och utsatt situation. Dopet spelar inte någon roll i asylprocessen och medför ofta i stället stor risk för förföljelse om man skickas tillbaka. Präster ska inte missbruka förtroendet som asylsökande har för dem, säger hon."

Hur mänskligt korrekt en sådan analys kan verkar är det ändå svårt att förena detta synsätt med det evangeliska synsättet att dopet är den frälsande handlingen, sakramentet, som erbjuds människan och som återföder människan till evigt liv ex opere operator.  Det är alltså inte den föregående tron som gör dopet verksamt då vore inte heller barndop giltiga. Melanchthon skriver bl.a. följande om denna sak i apologins artikel IX.

"Vi förkasta såväl ett flertal andra av vederdöparnas villfarelser som även denna, att barndopet enligt deras mening skulle vara utan nytta. Det är nämligen i högsta grad visst och sant, att löftet om frälsning tillkommer även de små barnen. Men icke tillkommer löftet sådana, som stå utanför Kristi kyrka, där varken Ordet eller sakramenten finnas, ty Kristus pånyttföder genom Ordet och sakramenten. Därför är det nödvändigt att man döper de små barnen för att löftet om frälsning må komma dem till del, i enlighet med Kristi befallning: döpen alla folk. Liksom frälsningen i detta ord tillbjudes alla, så tillbjudes också dopet åt alla, män, kvinnor, barn och spädbarn. Härav följer tydligt, att barnen böra döpas, ty frälsningen tillbjudes tillsammans med dopet."

Rimligare förefaller det att döpa en var som kommer och begär det. Hellre lyda överheten som är insatt av Herren (och vägrar asyl mot bakgrund av dopet) genom att inte motsätta sig deras utvisningar men trots detta samtidigt lyda Herrens befallning att döpa dem. "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er." Så skiljer man rättare mellan kyrkan och staten än genom påskuppror av olika slag. Om denna fråga rapporteras det här, här, här, här, här, här och här. Även doktor Luther har kommenterat saken i den Schmalkaldiska artiklarna där han bl.a. skriver följande.

"Då dessa [biskoparna] emellertid varken äro eller vilja vara rätta biskopar utan världsliga herrar och furstar, som varken vilja predika eller undervisa eller döpa eller utdela nattvarden eller fullgöra något verk eller någon uppgift i kyrkan, utan i stället förfölja dem som, därtill kallade, fullgöra sådan tjänst, så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare."

Moderna korsfarare? - nyhet nr. 4

Att just en sådan särskillnad mellan andligt och världsligt verkar vara svår för Svenska kyrkan framgår inte minst av att en präst i Svenska kyrkan bemannat en kulspruta i kriget i Afghanistan. Med anledning av detta kan man vi också avsluta med att konstatera att riket är i krig. Bed för landets herrar att de får vara Guds verktyg i rättfärdiga krig. För: från den som har fått ett stort ansvar i det världsliga kommer det att utkrävas en riklig avkastning och lön. Så också för de som fått stort ansvar i det andliga.