Ett ödesval för svenska högkyrklighet

Biörn Fjärstedt försöker på debattsidorna i tidningen Dagen lansera sig än tyngre som en ledare för den inomkyrkliga oppositionen. Debattartikeln finns här. Han störer på patrull både av förnyare (artikel här) och av motståndare mot katolska uppror i Svenska kyrkan. De sistnämnda (artikel här och blogginlägg här) verkar vilja se en konspiration mot svenska kyrkan lite överallt. Deras argumentation verkar närmast likan den separatistiska syn som Annika Borg kritiserats för på denna blogg tidigare (läs inlägget här).

När nu Fjärstedt försöker lansera sig som de högkyrkligas biskop kan det vara värt att fördjupa sig i frågan om de högkyrkligas framtidsutsikter och möjliga scenarion. Om Fjärstedt finns det mycket att säga så lite om honom kommer detta också handla om. För att läsa mer om Mäster Abrahams invädningar mot Fjärstedt kan läsare titta här.

Undertecknad uppfattar sig som högkyrklig. Högkyrklig i ordets bästa bemärkelse. Min tro är att kyrkan är evangelisk och därför apostolisk och katolsk. Det betyder att jag tror att det är Guds rena ord som ska vara enda norm och rättesnöre mot vilken alla läror och ordningar i kyrkan ska prövas. Detta betyder också att kyrkoordningar faktiskt är något som är av betydelse. Om inte högkyrklighet är en vision för hela kyrkan och inte bara enstaka isolerade sekter eller enklaver måste den vara hävd sin tro framför andra synsätt. Det betyder vidare att det ingår att bortse från en kyrkoordning som är av ondo. Den gäller och underordnar man sig den har man legitimerat den. Bekännelsen är inte privat utan offentlig och den präst som låter sig vigas inom en ordning som strider mot Guds vilja gör brott mot Guds vilja. Den biskop som viger präster i strid mot en ond kyrkoordning gör då också inte gott utan ont för han förleder andra till synd. Här menar jag mig stå på säker mark i förhållande till högkyrkliga förkämpar som G.A Danell (aKF:s förste ordförande) och fader Gunnar.

Detta synsätt innebär också att jag tydligare ser kyrkans katolicitet i samfund och grupper som delar den rena läran än i grupper som bejakar rätt former och rätt gudstjänstliv. Här tror jag mig också stå i god gemenskap med G.A. Danell som samarbetade med Evangelisk Lutherska kyrkan i Sveriges Tom G.A. Hardt i kampen för bevarandet av ett sakramentalt, evangeliskt och katolskt kyrkoliv. Jag tror, i likhet med Danell, att gränserna för högkyrkligt och bekännelsetroget gudstjänstliv skall dras med hjälp av lära och inte kyrkorätt.

Sedan 1960-talet har den svenska högkyrkligheten orienterat sig mot ett radikalt vänsterperspektiv. Det har till stora dela med att göra att gamla Göteborgs stift präglades av ett andligt fromhetsarv som verkade betungande för många av de som under denna tiden orienterade sig mot den högkyrkliga rörelsen inom Svenska kyrkan. Genom denna kände de den evangeliska kristenheten och de tyckte inte om vad deras förvrängda bild av den var. Man har sedan dess tagit kraftfullt avstånd från bekännelsetron. Inte p.g.a. sin kunskap om den men som en reaktion på 58 års beslut och genom sin okunskap om den evangeliska trons katolska karaktär.

Sedan 30 år tillbaka har den svenska högkyrklighten, som den sista av de genuint kyrkliga väckelserna, befunnit sig på konstant tillbakagång. Från att vara en välrepresenterad schattering i Svenska kyrkans församlingar, domprostar och biskopar återstår nu en handfull kyrkoherdar och komministrar u 55+ åldern. Förra året förlorade man den siste biskopen som man med mycket god vilja kan placera i den högkyrkliga rörelsen. Den svenska högkyrklighetens tre mest konstituerade enheter: Sankt Ansgars studentboende i Uppsala, Sankt Laurentii studentboende i Lund och SSB har hanterat detta på mycket olika vis. Laurentii har tillsatt f.d. stiftschefen Biörn Fjärstedt som visitator, SSB och Sankt Ansgar har uttryckt att platsen som visitator är vakant.

Framtiden för högkyrkligheten inom svenska kyrkans officiella struktur är i dagsläget mycket oklar. Huvudsakligen menar jag att det finns tre vägar framåt. Var och en av dessa är förenade med problem av olika slag. Här skissas fyra av dem. Jag väljer att ranka dem från mest sannolikt till minst.

Det kan noteras att detta skrivs med full respekt för de enskilda övertygelser som driver någon i endera riktningen. Jag skriver också detta i full respekt för den Guds gärning människor kommer utföra i sina kallelser, oavsett vilken väg man väljer och väljer bort.

1. The same procedure as every year
Till dags datum har den svenska högkyrkligheten post 68 gjort ... ingenting. Man har klamrat sig fast vid Svenska kyrkan. man har bönat och bett om nåd. Man har intagit en ambivalent inställning till nyprästvigna högkyrkliga och accepterat att kyrkoherdar hycklar inför domkapitel. Man har allierat sig med OAS rörelsen och flörtat lite med Rom och Ulf Ekman i Uppsala. Man har gjort allt, men halvdant. Det har varit en personligen mycket bra möjlighet för de högkyrkliga prästerna som fortfarande suttit på avlönade poster och som försvarat olika församlingars behov av att just de ska vara kvar och ge folket ordet och sakramenten. Detta är en lång vandring mot graven för en kyrklighet som aldrig kan vinna mark, aldrig få fler förkunnare, aldrig vinna en församling, aldrig välja en biskop.

Sannolikhet för överlevnad på 50 års sikt 0-1 %. Sannolikhet för strategival 75-80 %.

2. Följa John ... jag menar Biörn
Den svenska högkyrkligen väljer att nappa på Biörns lockrop. Konsekvensen av detta blir att man radikalt avskärmar sig från den strategi man valt hitintills. Istället väljer man böja knä iför homovälsignelser, kvinnliga präster och det egna yrkesförbudet. På detta sätt kan man bibehålla sin marginaliserade roll i Svenska kyrkan och fortsätta vara den 2-3% minoritet som ingen bryr sig om. Särskilt inte som man inte längre sticker ut förutom genom sina egna missalen. Mot detta handlingsalternativ talar den mängd ledande präster som p.g.a. sin övertygelse gjort avkall på biskopsämbetet och den mängd prästkandidater som blivit lärda att vägra vigning mot sina samveten. För detta talar den eventuella insikten om behovet av omorientering.

Sannolikhet för överlevnad på 50 års sikt 5-10 %. Sannolikhet för strategival 10-15 %.

3. Följa Rom
Några kommer att välja Rom. Antingen genom en direkt konvertering eller genom ett "evangeliskt" Anglicanorum Coetibus (som man kan läsa om här och här). Det finns säkert de som kommer välja denna vägen men det kräver en "schism" inom rörelsen. De som är i aktiv tjänst lär inte sluta och inte heller lär man få med sig några församlingar. Allra säkrast får man inte med sig Sankt Ansgar och Sankt Laurentii stiftelserna som vilar på bekännelseskrifternas grund. Väljer man denna vägen riskerar man alltså sluta som 300 präster som sakta dör av varefter deras andliga tradition dör ut i Stockholms katolska stift. Utmaningen ligger ju också i att man måste bryta mot båe fKE:s och aKF:s egna doktriner om Svenska kyrkans katolicitet.

Sannolikhet för överlevnad på 50 års sikt 5-10 %. Sannolikhet för strategival 10-15 %.

4. Vad ska man göra när allt man hoppats gått fel

Alternativet är att man faktiskt omorienterar sig och i likhet med den Lettiska kyrkan och Missionsprovinsen orienterar om sig mot ett mer bekännelsetroget arv. Missionsprovinsen med sin betoning av biskopsämbete, prästämbete, liturgi och sakramentalitet skulle kunna vara ett alternativ. Men det kräver att man ockå vågar gå till källorna för den högkyrkliga rörelsens egen teologi. Att våga tala som G.A Danell. Mot detta talar de egna personpsykologiskt grundade vanföreställningarna om evangelisk tro. Mot detta talar också den egna positioneringen mot Missionsprovinsen. Mot detta talar också (precis som under 2 och 3) att tupparna måste lämna sina egna hönsgårdar och bli redskap i en annan verksamhet.

Sannolikhet för överlevnad på 50 års sikt 50-100 % (i varierande storlek). Sannolikhet för strategival 0-5 %.

Mest sannolikt är kanske ytterligare fragmentarisering och undergången av högkyrkligheten som en någorlunda enhetlig rörelse.