Debaclet i Uppsala

Många har sagt mycket om kyrkomötet i Uppsala och deras hantering av olika frågor under höstens möte. Vad finns det då att säga som har ett verkligt värde?

Enligt min mening finns det flera misslyckanden i hela kyrkomötesstrukturen. Det blir också mycket tydligt när man lyssnar på utsändningarna därifrån. Jag kommer inte lämna någon länk eftersom det är en plåga för människan. En plåga för varje kristen som ligger någonstans på skalan mellan ett tandläkarbesök och den eviga elden. Följande misslyckanden är uppebara för mig.

För det första har man inte lyckats tala klarspråk. Det har ingen sida gjort. Varje fråga har varit kantad av politiska överväganden och krombukter. Genom att säga något annat än de sakligt sett starkaste argumentet för sin sak har många talare slagit in på en lögnens väg. Jag ber inte att man måste redovisa sina starkaste argument för eller emot någonting. Men trots detta finns det en intellektuell hederlighet som måste försvaras. Ett ja skall vara ett ja och ett nej ett nej. Ett exempel på denna skendebatt är frågan om fri församligstillhörighet. Eller den omständigheten att det uppebart kommer bli ett stop för präster som inte viger homosexuella par.

För det andra har det blivit tydligt att det är folkviljan som är Gud för kyrkomötesdeltagarna. Riksdagen har beslutat. Någon timma senare redovisar kyrkostyrelsen sin uppfattning som ansluter till riksdagen. I talarstolen hänvisas flitigt till riksdagens beslutoch till Guds kärlek till alla människor men de centrala texterna sopas undan som perifera och oväsentliga. Denna handfallenhet att vara sin egen herre och i förlängningen att ha Kyrkans Herre som herre visas särskilt tydligt i frågan om fri församlingstillhörghet. Först när staten börjar tala om att ändra grunden för folkbokföringen börjar kyrkans herrar att kunna se några nya möjligheter.

Det som varit tydligt är dock hur lite vi människor kan förtrösta på Svenska kyrkan. Det är inte en huvudregel att det är bra och uppbyggligt att ha något att skaffa med de f.d. kyrkliga kommunerna, än mindre med dess stift eller dess nationella nivå. Vi har ingen anledning att söka detta över allt annat. Tvärtom, med den utveckling som vi ser finns det all anledning att idag byga föreningar, församlingar och koinonior som tar hand om oss och våra nära när vi inte längre förmår göra det. Detta är en vattendelare. En schism. Kyrkomötet lämnar Fadern och vi måste följa honom. Inom och utom Svenska kyrkan och inom och utom dess församlingar.

Den som säger: "Jag känner honom" och inte håller
fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom.

Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud.
Och hans bud är inte tunga.

Bilder på ett riktigt kyrkomötesbeslut