För en tid sedan angav Sydsvenskans Eskil Fagerström tre och en halv invändning som han hyser mot statyn av Henric Schartau (1757-1825) som står söder om domkyrkan i Lund. Sakligt sett verkar invändningarna vara att figurativa statyer föreställande stora män är otidsenligt chauvinistiskt och att valet av motiv snarast är ett uttryck för högkyrlig kitsch. Statyn, som invigdes 2003, hade alltså passerat bäst före datum långt innan den sattes upp. För att ge en kommentar i en nästan lika utgången diskussion vill jag anföra följande.Just skälen som anförs mot statyn av Henric Schartau är mycket goda anledningar att behålla statyn. För det första. Just eftersom statyns fysiska gestaltning är en figurativ anakronism är den ett uttryck för en blomstrande modernitet i sin prydno. Ett verkligt revolutionerande grepp som visar på frigörelsen från bojorna som tvingar oss att reproducera den föregående generationens dekonstruktivistiska handgrepp. M.a.o. hurra det är en anakronism! Det gör statyn särskilt värd att behålla som en verkligt förnyande utsmyckning av vår mångfasetterade stads- och kulturmiljö.
För det andra. Valet av motiv ett uttryck för just det motsatta mot en otidsenlig chauvinism. Statyn har inte rests av några tillskyndare av Schartau, hans livsverk eller den schartauanska väckelsen. Tvärtom har den kanske rests trots att man inte är det. Det hör till ovanligheten att man reser statyer över personer som inte upplevs harmonierande med de egna eller samtidens ideal. Att då resa en staty över en otvetydigt betydelsefull lundapersonlighet trots detta är verkligen utmanande och nyskapande. Det visar på en mognad i sin relation till sin egen kontext. Man visar alltså att man inte måste förtränga yttringar för det annorlunda bara för att motivera sina egna uppfattningar och sin egen världsbild. Det budskapet är tidlöst och i sig en tillräckligt god anledning för att hylla uppförandet av statyn och bejaka dess fortbestånd.
För det tredje har Fagerström betänkligheter kring det arv som Schartau lämnade efter sig. Ett arv som hänvisas till historiens skräckkabinett. Det finns naturligtvis flera sidor av alla samhälleliga arv. Men i vilken del av vår historia hittar vi inte mörka fläckar? Schartaus arv är dels ett socialt och dels ett andligt. Av det andliga arv finns det mycket att säga. Det är en mycket allvarlig kristendom. Men som med allt vi människor inte känner till så är det lätt att den missförstås. Utan att veta vilken personlig erfarenhet Fagerström har av schartauanismen kan jag konstatera att både hans och mina erfarenhet säkert har utrymmer för ökad förståelse och upplysning. Läser man t.ex. Katarina Lewis mycket gripande religionsetnologiska studie Schartauansk kvinnofromhet i tjugonde seklet upptäcker man att Schartau andliga arv särskilt reproducerades av starka matriarker som undervisade barnen när maken var frånvarande. Den schartauanska fromheten är alltså ett uttryck för en kvinnlig väckelse i Svenska kyrkan och därmed ett exempel på en kvinnlig emancipation i det tidigmoderna Sverige. Men det finns också en samhällelig sida av den schartauanska väckelsen. Det var en väckelse för de underpriviligerade. En väckelse för småbrukare, industriarbetare och fiskare på landsbygden. En folkrörelse i fattigdom långt från maktens korridorer och köttgrytorna. En väckelse som kom att bana vägen för nykterhetsrörelsen, rösträttsrörelsen och i förlängningen för fackföreningarna och de politiska partierna som vi känner dem idag. Det är också Schartaus arv till oss. Det tillsammans med summan av alla människors liv är vår historia. Bara just av den anledningen finns det alltid ett behov av att berätta om och manifestera den i vår fysiska närmiljö. Om så är möjligt gärna med statyer. Och när vi pratar om det arvet måste vi våga vrida kalejdoskopet ett kvarts varv till och se hur bilden av allas vårt arv förändras med de förändrade perspektiven.
