tisdag 9 februari 2010
Luthersk ämbetsteologi
7] Med prästämbetet förstå motståndarna icke tjänsten att förkunna Ordet och utdela sakramenten, utan ett offerämbete, liksom om det i det nya förbundet skulle finnas ett prästämbete likt det levitiska, vilket hade till uppgift att offra för folket och förtjäna åt andra syndernas förlåtelse. 8] Men vi lära, att Kristi offer, då han dog på korset, tillfyllestgjort för hela världens synd och att det därjämte icke behöves andra offer, som om detta icke vore tillfyllest för våra synder. Därför rättfärdiggöras människorna icke på grund av några andra offer, utan blott för detta Kristi enda offers skull, om de tro, att de genom detta offer blivit återlösta. 9] Därför äro prästerna icke kallade att förrätta några offer, medan prästerna i gamla förbundet hade att frambära sådana offer för folket, för att de därigenom åt folket skulle förtjäna syndernas förlåtelse, utan prästerna äro kallade att förkunna evangelium och att åt menigheten utdela sakramenten.
10] Och icke hava vi något prästämbete, som är likt det levitiska, såsom Hebréerbrevet tydligt lär. Men om man vill fatta prästvigningen såsom gällande predikoämbetet, så hava vi intet emot att kalla prästvigningen ett sakrament. 11] Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften, t.ex. ordet i Rom. 1: Evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Likaså i Jes. 55: Ordet, som utgår ur min mun, skall icke vända tillbaka till mig fåfängt, utan skall verka, vad jag velat o.s.v. 12] Om prästvigningen förstås på detta sätt, så hava vi icke heller något emot att kalla handpåläggningen ett sakrament. Ty kyrkan har i uppdrag av Gud att förordna tjänare, vilket bör vara oss synnerligen tacknämligt, emedan vi veta, att Gud gillar detta ämbete och är närvarande däri. 13]
Och det är gagneligt att så mycket som möjligt hedra predikoämbetet med allt slags ära gentemot förryckta människor, som drömma om att den helige Ande skulle givas dem icke genom Ordet, utan på grund av några deras egna förberedelser, om de sitta sysslolösa och tysta i mörka rum och vänta på upplysning, alldeles såsom enthusiasterna gjorde fordom och vederdöparna göra i närvarande tid.
fredag 5 februari 2010
Ratio et schismatio - del II -skismen det kyrkliga normaltillståndet
I motsats till vad som verkar prägla både det svenska och finska samhällets förväntningar på kyrkan är kyrkan inte en enhetens myndighet som likt det gudomliga kammarkollegiet alltid har funnits och alltid kommer finns fastän innehåll, mål och mening ständigt skiftar. Kyrkans normaltillstånd präglas av konflikt, av kyrkokamp. Det är inte önskvärt men faktiskt. Det är heller inte frågan om att vissa delar av kyrkan behöver lära fel (även om det också kan vara så). Istället är det allt som oftast så att världsliga frågor skiljer kyrkans lemmar på de mest fruktansvärda sätt. Att vi kallar det för skism. Skism är ett ord som betyder klyva och kommer av grekiskans σχίζω (schizo, "att klyva" eller "att dela"). Det är också ursprunget till ordet schizofreni som betyder kluvet psyke.
Augustinus skiljer mellan skism och heresi på följande vis.
"Heretics violate the faith itself, by believing false things of God; but schismatics, by wicked dissensions, break away from brotherly love, although they may believe those things which we believe."
Härav följer alltså att skismen uppkommer av "syndiga slitningar" inom Guds församling. Alltså sådana som inte grundar sig i heresier som är sådana slitningar som beror på felaktig lära. Hollasius skriver.
"[H]eavenly doctrine .... is not referable to any other doctrine, but
revealed for its own sake, and to which all other doctrines, as if
revealed for its sake, are referred, and from which, as a sufficient
and immediate cause, faith results. Hence heresy is not any and
every error, contrary to the Word of God, but one that undermines
or overturns the fundation of the faith."
Skismer är helt enkelt inget annat än en konsekvens av syndens normaltillstånd hos människan.
Kyrkan är ingen myndighet utan en organisk gemenskap av människor. Kyrkan kan liknas vid en familj och en släkt. Ibland uppstår det konflikter i familjer som är olösliga. Då kan en kontrahenterna i det äktenskapet skaffa sig nya partners som kan bli plastföräldrar åt deras barn. Ibland skaffar sig barnen partners eller makar och ibland blir det konflikter som inte riktar sig mot äktenskapets fundament. Varje harmonisk familj har också konflikter; de kan vara interna och små eller stora. Men en harmonisk familj saknar aldrig konflikter med omvärlden; riktade mot andra familjer i släkten. Det kan vara en arvsfråga eller en kärleksfråga eler etter värre en fråga om syndiga slitningar mellan människor. Varje organisk gemenskap är präglad av konflikter. Konflikter som makt och hierarki inte kan bilägga. Där ingen polisanmälan på jorden kan hindra ett uppror.
Eftersom kyrkan inte är en myndighet utan en sådan familjegemenskap är det inte bara fullt naturligt utan ett normaltillstånd att befinna sig i konflikt. Var hade de nordiska folkkyrkorna varit om furstarna under reformationen hade häpnat över att kyrkorna splittrades? Om Gustav Vasa sagt: men en sådan fastlig oreda kan vi inte ha i kyrkan att myndighetens olika delar hamnar i konflikt med varandra. Nej, bort med den evangeliska bekännelsen och kvarstanna vid skismatikernas och heretikernas sida!
Det bästa sättet som den förvärldsligade kyrkan kan visa hur mentalt ursuperade de är av århundraden av myndighetsutövning är att försöka använda sig av myndigheters maktspråk när de ställs inför återgången till ett organiskt normaltillstånd. Till den plats där skismen utgör ett normaltillstånd i livet. Ett tydligare och mer fruktansvärt tecken på kyrkans politisering kan inte gärna finnas.
tisdag 2 februari 2010
Skriftetal
En av de kraftigaste förmågorna som människan har är självbedrägeriet. Vi ljuger gärna för oss själva. Så är det på alla livets områden. Vi döljer medvetet och omedvetet vår skam inför oss själv och andra. Vi beter oss som den människa som drar in magen när han går förbi en spegel eller när hon ska prova kläder. Vi skyller på andra och tar inte vårt ansvar. Vi vill gömma oss och ljuga om oss själva, för oss själva, för varandra och för Gud. Ett exempel är att många känner ångest inför att missbruka Guds namn eller synda på andra sätt när de kommer till kyrkan eller är runt kyrkans tjänare. Men samma människor sätter inte upp någon vakt för sin tunga i hemmets vrå. Det är som om man tänkte: Gud kan höra mig i sitt hus, men i mitt hus, när jag stängt dörren om mig, är det inte möjligt…
Ja det finns många sätt att lura sig själv på. Men det finns inga sätt att lura Gud. Han ser in i ditt hjärta. Han ser klart på oss där vi bara orkar se suddigt. Han ser inte bara just nu när vi försöker hålla det ljust och rent för smuts eftersom vi är i kyrkan. Gud ser in i våra hjärtan i varje stund och han ser varje gång vi försöker lura oss själva och varje gång vi brister.
Men Gud vill inte hålla upp vår synd som en slöja är han ser mot oss. Han räcker därför Jesus den korsfäste till dig. Gud vill att du ska ta emot honom och hålla upp honom som en glasögonlinsen mellan dig och Gud. När Gud ser på dig genom den linsen ser han inte längre till din synd. Gud ser dig inte suddig av synd utan fullständigt klart. Avbildad på din kropp och ditt ansikte ser han Jesus, Guds helige och syndfrie son.
Den lins som Gud räcker dig är syndabekännelsen, predikan, nattvarden och dopet. När prästen läst instiftelseorden och höjer kalken med Kristi blod och brödet med Kristi kropp över huvudet är det för att den ska tjäna som den glasögonlins som Gud ser världen igenom. Det är de glasögon som korrigerar vad som är suddigt och syndigt i denna världen.
När dessa glasögon räcks till dig i nattvarden är det för att du ska ta emot den förändrade bild av världen och dig själv som Gud vill se. Det är för att du inte ska behöva fastna i de törnen som är ditt självbedrägeri. För att du inte ska skicka bort Herren och säga: lämna mig Herre, jag är en syndare. Utan säga: kom till mig Herre, jag är en förlåten syndare.
Låt oss därför hålla upp Jesus mellan oss och Gud och be om syndernas förlåtelse.
Låt oss be och bekänna…